Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. Fredagen den 5 oktober 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för | pv | | k | månaden meddelar en fullständig mode- Och mönstertidning. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret I I Lf U IN ä närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
närmare just om denna punkt, såsom
varande den vigtigaste vid all hjelpsamhet
mot samhällets fattiga.
Om den omedvetna grymheten alt genom
reglementerade drägter påtrycka hundratals
barn ett slags pariastämpel, har jag redan
oförbehållsamt sagt min tanke, och jag skall
ej heller nu rygga till baka för att blotta
den, kanske lika omedvetna, sjelfviskhet,
som döljer sig under sträfvandet att, genom
en för ändamålet lämpad uppfostran, göra
dessa värnlösa så andligt omyndiga, att de
vid inträdet i ungdomstiden vilje- och
tanklöst må antaga den lifsställning »välgörarne»
föreskrifva dem.
Man tycker, att »de som under hela sin
barndom lefvat på andras nåd och
barmhertighet, böra vara glada och tacka till,
om de få komma in i någon verkstad eller
få plats som spring- eller tjenstflickor.»
Ja, de äro naturligtvis också både glada
och tacksamma, dessa värnlösa, ifatl deras
håg och anlag verkligen ligga för dylika
arbeten; men sannerligen, alla värnlösa
barn ha ej fått ett och samma slags
begåfning och lifskallelse.
Ofta, mycket ofta, händer, att det slags
välgörenhet i hvilken barnen uppvuxit, har
— kanske tanklöst och omedvetet —
utöfvat ett så förlamande tryck på de svagares
själar, att deras anlag liksom vissnat bort, så
alt blott en slö liknöjdhet för framtiden eller
en dolsk ödmjukhet äro de framträdande
karaktärsdragen. Lika ofta sker det dock,
att i de ungas sinnen vaknat stark
motvilja för den åt dem förutbestämda banan,
ulan att de derför lyckats upparbeta sig till
någon klarhet öfver sina egna anlag. I
båda fallen lider samhället, det är vi alla,
en förlust genom goda krafters undergång.
Och icke nog dermed, ty den slöe tjenaren,
daglönaren och handtverkaren hemfaller
vanligen till fattigvården — ej sällan också hans
eller hennes barn —- och af den dolske
ögontjenaren blir ej sällan en farlig brottsling.
Och så de andra, de, som ej medvetet
lida i sin påtvungna verksamhet, men ej
lyckas finna sig sjelfva, hur ofta se vi ej
dessa »oroliga hufvuden» missbruka sin
relativa frihet till allehanda sjelfsvåld,
utsväfningar och andra samhällsvådliga företag.
— Jag säger med Ril andra
samhällsvådliga, ly allt som har våda för den enskilde,
har sina gifna skadliga följder för oss alla,
äfven om vi ej direkte känna dem.
Det är något så allvarligt och
skräckinjagande detta att veta sig med fräck hand
och under dygdens sken ha varit med om
alt kufva och qväfva rika anlag, kanske
krossat dem, blott för del vi »välgörare»
ej funno dem vara i vår smak, att hvaije
vaken själ måste bäfva tillbaka för att med
.berådt mod förnya dessa själamord, hvilka
i och för sig ödesdigra, blifva det ännu
mera genom de följder, de utöfva på
samhället.
Tänken blott på de djupa klyftor emellan
rik och fattig, mellan befallande och lydande,
som öppnas vid alla slags vanvettiga
försök att uppfostra folk stånds- och klassvis,
i stället för att der vid lag helt enkelt samla
alla våra sträfvanden kring ett: utveckling
Jör hvarje godt anlag, det må ligga åt
handens eller andens område, eller inom
dem båda!
Och så ingen fråga längre, om det passar
sig för grefvens barn att bli handtverkare
eller för dagakarlens barn alt ställa sig i
deras led, som ärligt och allvarligt vilja
tjena vetenskap eller konst!
Undervisningsverket måste ordnas så, att alla få lika
tillgång till sådana medel, som främja hvars
och ens sunda utveckling, och dermed vore
bland annat ondt sannolikt äfven trängseln
på studie- och embetsmannabanan på ett
naturligt sätt förebygd.
Vi kunna göra mycket, vi qvinnor, äfven
nu, för att leda den allmänna undervisningen
in i detta spår, och vi hafva ej lof till att
sitta med korslagda händer och slumrande
tankar, för det man ännu nekar oss säte
och stämma, der män rådslå om barnens
undervisning. Vi hafva dock ett så stort
indirekt inflytande på många allmänna
angelägenheter, att vi ej med godt samvete
kunna blunda för tidens brister.
Och på vår egen vakenhet, vår egen
duglighet och visade klokhet inom områden,
hvilka till stor del styras af oss, beror det
äfven, om kampen för qvinnans
medborgerliga frihet skall slutas med snar seger
öfver mannens fördomar och betänkligheter,
eller den skall dragas ut genom många
slägtleder.
Det var blott Adam, som sof sig till sin
lycka, då han fick Eva; men så länge
qvinnan är som den sofvande prinsessan i
skogen, sofver mycket med henne, och
spindel-väfven ligger ostörd öfver månget rosenfält.
Prinsen, kristendomens frihetsbudskap, har
kysst henne; ve henne om hon ej nu vill
vara vaken!
Men hon vill det ju. Hon vill vara med
till »att kämpa med de bästa och våga
käckt en dust mot. all andlig död», bara
hon fått gnida århundradens långa sömn ur
sina ögon. Hon vill oeh hon skall då först
på sina egna barn eller dem hon fått i
sin vård tillämpa den enkla regeln: Hvar
och en på sin plats, enligt de anlag och
gåfvor Gud gifvit.
När denna regel först allvarligt tillämpas
af qvinnorna i hemmen, då skall den äfven
genomsyra hela vår offentliga uppfostran,
och först då kunna vi börja tala otn ett
helt svenskt folk, en harmoniskt utbildad
folkfamilj, som värdigt intager sitt gifna
rum och verkar sin betrodda gerning i
menskligheten.
Och ännu ett. När mödrar och
vårdarinnor börjat utöfva denna naturliga
rättvisa mot de barn, som blifvit dem gifna och
anförtrodda, då skall der också komma tukt
i vår barnuppfostran, en tuktan i kärlek
för barnets eget väl.
Nu — vi qvinnor få ej blunda för denna
sanning — går genom hela samhället en
dunkel, men starkt förlamande förnimmelse
af, att barnen lida orätt allestädes, der ej
uppfostran och undervisning hjelpa dem att
få reda på sina anlag eller att få dessa
utbildade. Dåligt samvete alstrar feghet oeh
vankelmod; derför dagtinga vi med
sjelfsvåld och oförsynthet, i stället för att med
fasta händer tukta och tygla vilda krafter
oeh farliga böjelser. I ersättning för våld
och tvång mot spirande anlag, gifva vi lösa
tyglar ål råhet, högfärd och allt det ogräs,
som kan gro i en oupptuktad barnasjäl,
och hopa sålunda oförrätt på oförrätt mol
barn oeh ungdom.
Ty lika visst som barnet har rättighet
till att få hvila i modersfamnen ocli
ungdomen till ett kärleksfullt bemötande af oss
äldre, lika visst har barnet ett rättmätigt
kraf på tuktan af modershanden, en tuktan
i kärlek af den hand åt hvilken
modersvården blifvit anförtrodd.
Och säkert är, att en stor del af det
öfverlägsna förakt mot oss äldre, som
kännetecknar stora skaror af vår tids ungdom,
härleder sig från en förklädd sorg och
bitterhet öfver vår svaghet, som ej med fast
hand ledt, tuktat och gifvit stöd åt det
uppväxande slägtet.
Vi qvinnor ha en stor skuld, kanske den
största, till detta sorgliga tillstånd; derför
måste vi också nu gå i spetsen för att få
den största oförrätten mot barnen afhjelpt.
Sedan går det lättare att få följderna af
orättvisan utplånade ur folklifvet.
Väl dem af oss qvinnor, som vilja se
och erkänna, att det är både grymt och
dumt att söka uppfostra barn »enligt deras
stånd eller förmögenhet», i stället för i
enlighet med barnens anlag, ty dessa qvinnor
skola helt visst »aldrig göra så mera».
Men ännu lyckligare prisar jag dem, som
både vilja och kunna vara med att från
hemmen grundlägga en rättvis och dermed
äfven en i rätt kristlig anda rotfästad
folkuppfostran.
För alla, qvinnor som män, hvilka få
lyckan att vara med till detta stora arbete,
rann sannerligen lifvets ädlaste guldtärning.
En vild idé.
Af Dolly Roon.
(Slut fr. föreg. n:r.)
ienna händelse gaf mig anledning till flera
< reflexioner, som voro mindre behagliga,
oeh jag började finna mitt företag rätt
dumdristigt.
En häftig ringning afbröt mina funderingar
och efter att hafva aflägsnat den förrädiska
ringen begaf jag mig, lydande klockans bud,
ned till hennes nåd, som jag fann högst
missnöjd, med en dyrbar blomstervas omkullstjelpt
på bordet oeh vattnet flytande i rännilar utför
duken, ned på mattan. Jag tillsades att
upptaga vasen och att skyndsammast aftorka
vattnet. I brådskan tog jag min näsduk ur fickan,
för att dermed aftorka duken, då jag till min
stora fasa, följande hennes nåds blickar, får
se dem riktade på min näsduk, som, o ve!
befinnes vara en spetskantad, med gigantiskt
monogram prydd tingest.
»Hvar har du fått den?» sade hennes nåd
strängt och visade på corpu3 delieti, som af
jnig brådskande osynliggjordes. Sedan jag
stammande förklarat, alt jag sjelf tillverkat den på
lediga stunder (den hade i Carlsbad kostat mig
50 gulden), fick jag afhöra en längre
föreläsning öfver tjenstefolk nu till dags, deras
högfärd oeh fåfänga o. s. v. samt fick derefter
tillsägelse att iordningställa ett gästrum, emedan
en gäst väntades.
»Min kära vän, om du fortfar att göra
sådana dumheter, är du snart förrådd,» sade jag
mig sjelf, i det jag aflägsnade mig.
Medan jag som bäst höll på att
iordningställa gästrummet, fästes min uppmärksamhet
på två röster, som befunnos vara hennes nåds
och löjtnantens, ifrigt konverserande på franska
i trädgården.
Nå ja, nyfikenhet är må hända en synd,
men säkert ej bland de största, oeh att jag
närmade mig det öppna fönstret, för att lyssna
till deras samtal, må väl ingen fortänka mig.
Resultatet af samtalet var, att löjtnanten af
sin moder tillråddes att försöka göra ett rikt
parti, i anledning af vissa besvärande individer
af slägtet Ursus oeh att han, i oeh för detta,
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
