Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. Fredagen den 5 oktober 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så vida porio bl- i i—x | | av 1 Annonser mottagas endast mot kontant liqvid i förskott af 25 öre pr
fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I LJ LJ IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
med förtjusning lyssna till en af sina älsklingsope
ror, ^Konung för en dag», och en lika fulltalig publik
å k. dramatiska teatern hade allt annat än tråkigt
åt »Sällskap der man har tråkigt», fick Vladislav
Mierzwinski — den store Mierzwinski! den
fenomenale hjeltetenoren ! — trots alla dessa epitet, med
hvilka han (i de flesta fall rättmätigt, det måste
erkännas) utrustats, slunga ut sina höga b, h och c
inför ett mycket fåtaligt auditorium. Men var
auditoriet litet, så var entusiasmen hos det samma så
mycket större, men störst af allt var den
utomordentliga älskvärdhet, med hvilken den framstående
konstnären bjöd på det ena nya numret, det ena extra
numret efter det andra. Alldeles som hade han
velat samla glödande kol på den musikaliska
allmänhetens hufvud! Stämningen var med ett ord den
mest animerade och nådde sin höjdpunkt efter
Sici-liennen ur »Robert»,: som måste omtagas. Hr M.
sjöng för öfrigt ej mindre än nio nummer i stället
för programmets fyra.
Till ett mera detaljeradt omnämnande af de
olika numren sakna vi både tid och utrymme. Den
framstående konstnären förtjenar att höras af alla
och en hvar. Andra och sista konserten på
torsdag i denna vecka torde må hända gifva bättre
resultat i ekonomiskt hänseende. Biljetter säljas i hr
Abr. Lundquists k. hofmusikhandel.
Deu medföljande pianisten, lir Liebling från Berlin,
trakterade den präktiga Steinway-flygeln (från lir
Aug. Hoffmans pianomagasin) med stor färdighet,
men inlade föga själ i föredraget.
Den 3 okt. F. Hby.
mb
Carmela.
Af Edmondo de Amicis.
(Slut fr. föreg. n:r.)
|g|armela hade redan se’n flere dagar ej låtit
se sig vid Gabriellos hus, och han fann
henne, då han efter slutadt samspråk med
modern gick att söka henne, sittande på marken
bakom det lilla huset, med ryggen lutad mot
muren. Hon steg upp med samma hon såg
honom, helsade oek på honom med de vanliga
ömhetsbetygelserna och kärleksorden, men hennes
väsen hade något sällsamt betryckt; hon var
blek, och hennes stämma klingade matt som
en febersjuks.
»Carmela! I morgon reser jag min väg!»
»I morgon reser du?»
»Ja, jag reser bort härifrån, helt oeh hållet
bort härifrån. Jag lemnar ön med alla mina
soldater, stiger om bord på ångbåten, och den
för mig långt, långt bort.»
Och han gjorde med armen en rörelse for
att antyda ett fjerran.
»Långt bort!» mumlade Carmela och följde
med ögonen den utsträckta armen. Derpå
till-lade hon eftertänksamt: »Ångbåten — den
röker 1»
Öfver Gabriellos ansigte gick ett smärtsamt
drag af besviken förhoppning.
»Lemna henne tid 1» tillhviskade honom
doktorn, som också trädt fram. »Ser du ej, hur
det stackars lilla hufvudet bemödar sig att
komma till rätta med underrättelsen om din
bortresa. Kom nu, på qvällen upprepar du för
henne allt än en gång!»
Han drog Gabriello med sig och befalde
med sträng min Carmela att stanna qvar. Hon
lydde, men infann sig på qvällen framför
Gabriellos hus vid vanlig tid.
Han ropade henne genast upp i rummet,
hvarest kalfaktorn var sysselsatt med att
bereda allt for den skenbara afresan. Bord och
stolar voro betäekta med kläder, linne och
mångahanda småsaker; två stora koffertar stodo till
reds att mottaga sakerna.
Carmela såg sig öfverraskad omkring, då
hon vid sitt inträde varseblef oordningen, och
rigtade de stora ögonen frågande på Gabriello.
»Vi göra allt i ordning för afresan!» sade
han, uppmärksamt iakttagande henne.
Hon såg än en gång pröfvande omkring sig,
och på hennes panna sammandrogo sig lätta
veck, liksom arbetade hennes tankar mer än
eljes.
»Jag reser i morgon bort härifrån, långt bort
med ångbåten.»
»Med ångbåten?»
»Ja, i morgon afton reser jag».
si morgon afton?» upprepade hon i halft
frågande ton oeh strök dervid med handen
öfver strängarne till den öppet stående cittran.
En klang gick genom rummet, som om en själ
vibrerade under en blott till hälften fattad
smärta.
Nu grep Gabriello hennes hand oeh såg
allvarligt in i hennes bleka anlete.
»Smärtar det dig ej, att jag far bort,
Carmela? Du kommer aldrig mer att återse mig.
Vet du det?»
Hon mötte hans blick utan att tala oeh
sänkte derpå hufvudet. Gabriello låtsade
numera alls icke beakta henne och fortfor med
kalfaktorns tillhjelp att ordna kläder och linne
i kofferten. Carmela såg än på honom, än
omkring sig i rummet, rörde sig dock ej oeh
sade intet ord.
Då natten bröt in, vände sig Gabriello till
henne oeh sade:
»Gå nu, Carmela! Du har nu varit här
länge nog. Gå hem, hör du?»
Han ville föra henne till dörren, men hon
lösgjorde sig, slingrade båda armarna om hans
hals och sade lidelsefullt:
«Jag vill ej gå, låt mig vara här!»
Oeh när han det oaktadt trängde på henne,
smög hon sig intill honom, suckade, stampade
ett par gånger i golfvet oeh gick ändtligen
utan vidare motstånd långsamt ut genom dörren,
synbarligen försänkt i djupa tankar. Gabriello
blickade efter henne, då hon utan att se sig
om med samma långsamma steg skred öfver
torget, och hans hjerta klappade högljudt mellan
fruktan och hopp. Kunde ljuset vara nära?
Lifvad af nytt mod, tog han följande dag
itu med att värdigt tillrusta sina rum för
gästernas mottagande och dröjde med afsigt
hemma hela dagen för att ej se Carmela, som
redun på förmiddagen infunnit sig på trappan
till hans port, Dagen förgick under
förberedelserna fortare än han trott. Värden i det
närbelägna värdshuset hade åtagit sig att
tillreda måltiden och att utstyra bordet precis så,
som det för tre år sedan varit.
På slaget nio visade sig doktorn såsom den
förste af de inbjudna gästerna och sade, sedan
han helsat Gabriello och gifvit sin gärd af
beundran åt det rikt utsmyckade bordet, att
Carmela funnes nedanför och bittert beklagade
sig öfver, att hon ej på hela dagen sett
Gabriello.
»Jag försökte afleda hennes tankar och stälde
till henne allehanda likgiltiga frågor; men hon
såg oafvändt på mig och sade ett par gånger
i bekymrad ton: ’Ångbåten!’ — Herren allena
vete, hvad som kan försiggå i det stackars lilla
hufvudet.»
Gabriello suckade djupt och vände sig bort.
»Gud allena vet det!» upprepade han och
började syssla med blommorna, som smyckade
bordet. »Och Gud förhjelpe till ett godt slut!»
Nu hörde man framför husporten steg och
röster och strax derefter visade sig gästerna med
borgmästaren i spetsen, mottagne på det varmaste
af Gabriello och doktorn under ideliga
bugningar och komplimenter. Under den allmänna
oro, som nu följde, innan en hvar intagit sin
plats, gaf doktorn den uppassande soldaten en
vink, hvarpå denne lemnade rummet oeh genast
derefter, obemärkt af gästerna, ledsagade
Carmela in i ett litet sidogemak, bakom hvars
halföppna dorr han beredde henne en sittplats,
hvarifrån hon kunde se allt, som försiggick vid
bordet. Då hon fick syn på Gabriello, ville
hon ila till honom, men soldaten höll henne
tillbaka och lugnade henne med löftet att herr
löjtnanten skulle senare kalla henne till sig.
Om den, som höll gästabudet, och hans
förtrogne hade fruktat, att de inbjudna gästerna
ej väl skulle utföra sina roller i komedien, så
kunde de vara fullkomligt lugna för den sakens
skull. Stämningen vid bordet vardt snart den
allra mest otvungna, måltiden smakade alla
förträffligt, vinsorterna ej mindre, och
Gabriello försummade ej att skänka i, så att redan
efter den första halftimmen större delen af de
närvarande fullständigt förgätit det särskilda
ändamålet med deras sammanvaro. Samtalet
rörde sig mest kring soldaternas utmärkta
disciplin, offieerarnes tapperhet och älskvärdhet,
man talade om vädret, om Gabriellos
förestående resa, om det angenäma i resor öfver
hufvud, om politik, derpå åj;er om resor,
soldater, väder och så vidare i det oändliga;
rösterna blefvo allt högljuddare, kinderna glödde
oeh ur ögonen sprutade <jet eldiga vinet i
klaraste glans.
Ju muntrare de andra blefvo, dess räddare
klappade Gabriellos hjerta; han måste med
våld bibehålla fattningen för att ej förråda sig.
Doktorn tillhviskade honom tid efter annan
uppmuntrande ord och behöll fast i sigte
Carmela, hvilken orörlig som en staty satt på sin
plats och oafvändt åsåg gästernas lefverne.
På bestämd tid infunno sig soldater, lyfte
de till reds stående koffertarna på sina
skuldror och lemnade med dem rummet. Carmela
såg uppmärksamt efter dem, oeh då de
försvunnit, häftade hon sina ögon åter på det
som försiggick vid bordet. Nu reste sig
borgmästaren från sin plats, grep glaset och
ut-bragte i ett väl sammansatt tal, hvilket under
sitt lopp bara blef en smula virrigt, en skål
för Gabriello, hvari alla närvarande med
entusiasm instämde.
»Lefve herr officeren! Lefve ban! Lycklig
resa, och snart återseende!» Så ljöd det om
hvart annat; bägarne klingade, vinet strömmade
på bordet, det var en allmän förvirring, herr
borgmästaren föll något tuDgt tillbaka på sin
plats —- han var idel ifver för saken.
»Herr uppbördsman sjung en visa för oss!»
ropade doktorn, då tumultet hade något lagt
sig, oeh räckte öfver bordet cittran åt den
tilltalade. Den musikälskande herrn lät först
bedja sig något litet: han hade ej öfvat sig
på länge och var också ej vid god röst, men
ändtligen gaf han efter för de närvarandes
påtryckning och sjöng ett par verser.
Nu grep Gabriello instrumentet med
bäfvande hand och lagade sig i ordning att sjunga.
Han var dödsblek och nära nog bedöfvad af
sitt hjertas slag, men han tvang sig till lugn och
inlade i den sången, som Carmelas trolöse
älskare sjungit, allt det uttryck, hvaraf han
för stunden var mäktig:
-Carmela: För lifvet jag fordrar
ej annan lycka mig skänkt
än att för din fot få ligga,
i dina blickar försänkt.
Och nalkas skilsmessans stunder
och brister mitt hjerta i tu,
sa speglas i dina blickar
mitt afskeds smärta ännu.»
Då Gabriello slutat och under gästernas
högljudda bifall åter intagit sin plats, kastade ban
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
