Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. Fredagen den 19 oktober 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 42.
Fredagen den 19 oktober 1888.
l:sta årg.
B yrå:
Klarabergsgatan 54, en tr.
Amoispiis:
26 öre pr petitrad (— 10 stafvelser).
Tidningen kostar
endast 1 krona för qvartalet.
postarvodet inberäknadt.
Ingen Josnummerförsäljning!
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å byrån kl. 9—10 och 4—5.
Allm. Telef. 6147.
Utgifningstid:
hvarje helgfri fredag.
Sista numret i hvarje månad
innehåller en
fullständig mode- o. mönstertidning.
Prenumeration sker:
I landsorten: å postanstalterna.^
I Stockholm: hos redaktionen, å
Stadspostens hufvudkontor, i de större
boklådorna samt & tidningskontoren.
Men om ock ekens blad till jorden falla,
om höstens vindar gröna skruden röfva,
en nyfödd vår den dock på nytt skall lofva.
Heinrich Heine.
Välmening.
Af A ve.
I]ågra dagar efter den, då fru
Haraldson hållit sitt första — hon sade
då sjelf sitt första och troligen sista —
föredrag, erhöllo hon och jag en vänlig
inbjudning att deltaga i en utfärd tillsammans
med barnen i den förr omnämda
välgörenhetsanstalten. Målet för utfärden var en
skog, dit man kunde komma på jernväg.
Under den ett par timmar långa resan
sågo vi ej en skymt af barnen; de voro
inhysta i en kupé, innan vi anlände till
.stationen, och med vänligt våld och en glädtig
hemlighetsfullhet blefvo vi af vårdanstaltens
beskyddarinnor hindrade att närma oss
denna jern vägsvagn. Det var fråga om någon
öfverraskning, det syntes tydligt.
Jag har en viss fasa för alla arrangerade
öfverraskningar, emedan de sällan
öfverensstämma med smaken hos den, för hvilken
de blifvit tillstalda; men då jag kände, hur
innerligt tacksam fru Haraldson är för hvarje
ärligt menad vänlighet, lade jag ej nu
vidare vigt vid saken.
»Åh’ se! Åh, kära, snälla vänner, Gud
välsigne er!» utbrast fru Haraldson strålande
lycklig, då vi, utkomna ur vår kupé, sågo
en stor flock flickor i olika drägter hoppa
ned på perrongen.
»Som ni ser, ha vi tagit edra ord till
hjertat, fru Haraldson,» sade en af fruarna;
»vi ha afskaffat den der slafdrägten.»
Fru Haraldson tryckte hårdt fruns hand,
hon var i ögonblicket allt för rörd för att
kunna på annat sätt uttrycka sin glädje.
Der blef nu ej heller taladt mera om saken,
utan följde vi alla med barnen in i skogen,
för att först och främst hålla en liten
festmåltid tillsammans med dem.
Der låg en tung tryckande stämning öfver
denna måltid i det gröna; det var som om
luften varit tung af undertryckt gråt och
qväfda snyftningar, oaktadt alla damerna
voro muntra och vänliga mot barnen. Det
var blott anstaltens föreståndarinna samt
hennes närmaste biträde, hvilka tycktes lida
af samma dåliga lynne som de små.
»De äro blyga och försagda, det ger sig,
bara leken kommer i gång!» hviskade en af
fruarna.
Men ingen lek ville komma rätt i gång,
hur vi äldre än ansträngde oss. Barnen
tillkastade hvar andra fiendtliga blickar, slöto
sig i grupper, så de i röda
bomullskläd-ningarna stodo i en klunga, de rutiga i en,
de i »peppar och salt» i en o. s. v., och
det var blott på föreståndarinnans
uttryckliga befallning, som en af dessa senare bjöd
upp en af de röda i ringdansen.
»Det går bäst om barnen få leka allena;
vi äldre äro bara i vägen,» sade en äldre
godlynt fru. »Sätt i gång enkleken, fröken
Thora, så går det af sig sjelf sedan! Vi se
oss om i skogen en stund.»
Den vänliga frun tog mig under armen;
snart spredo vi äldre oss i små grupper
och doldes af de breda granarna, mellan
hvilka här och der en smärt hvitstammig
björk höjde sin fina krona.
Det var dock blott en låtsad promenad
i spridd ordning, denna, ty efter en qvarts
vandring möttes vi alla på en liten öppen
plats, der lemonad och småbröd
väntade oss.
»Fru Haraldson! — Hvar är fru
Haraldson? Hvem skulle fora henne hit?»
frågades der lifligt, när man ej såg henne här
i kretsen.
»Var det inte fröken Benner, som utbad
sig den glädjen?»
»Jo, men fru Haraldson såg — Jag
menar, hon önskade ensam på afstånd se på
barnens lekar,» Den unga damen var
tydligen missnöjd med min vän.
Det var så föga likt fru Haraldson att
lyssna i smyg på något, så jag anade, det
fröken Benner gick en smula bredvid
sanningen och att något förefallit, som gaf en
annan förklaring öfver min väns
återvändande till barnen.
Min ledsagarinna antog visst detsamma,
ty med ett raskt: »Vi två hemta henne
hit!» drog hon mig med sig i riktning mot
barnens lekplats. »Jag hör till anstaltens
styrelse,» upplyste lion, »och det är min
skyldighet att se till hur fröken Thora
kommer till rätta med barnen. Jag anar att
der varit bråk och att fru Haraldson stannat
för att hjelpa henne att skipa rättvisa.
Barnen äro ovanligt krångliga i dag,»
till-lade hon småleende, »men så är det ju
alltid, när man vill visa sina plantor för
främmande.»
Lekplatsen bortskymdes ännu för oss af
en rad granar, men vi hörde dock derifrån
afbrutna ord af något, som liknade häftiga
förebråelser. Det var föreståndarinnans röst.
Det var dock troligen blott jag, som här
gaf akt på detta, ty fru Hänsel, min
ledsaga-rinna, hade med utropet: »Fra Haraldson!
Hvad i Guds namn står på?» ryckt sin
arm ur min och försvunnit bakom ett
mossigt klippblock, der hon sett en flik af en
ljusgrå kjol.
Det kunde ej vara någon småsak, som
kommit fru Haraldson att draga sig undan
för att gråta — gråta så tyst och så tungt,
som hon nu gret här vid klippan, med
pannan tryckt mot stammen af en björk,
som med sina rötter sprängt graniten.
»Skola vi lemna er ensam?» hviskade
fru Hänsel deltagande, då hon såg fru
Haraldson kämpa för att återvinna sin fattning.
»Nej, nej stanna!» bad denna. »Jag
måste säga fru Hänsel hvad det var.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
