Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. Fredagen den 19 oktober 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för | l-N I | ti månaden meddelar «n fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — Sista numret I I L^ LJ IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
Hon hade stigit upp, och medan hon vid
en liten rännil, som gled förbi, fuktade sitt
ansigte, sade vi henne anledningen till att vi
sökt henne.
»Kom, låtom oss då gå, det är ej rätt att
låta sällskapet vänta längre på oss, jag skall
säga hvad det var, medan vi gå genom
skogen.
»Enkleken var just börjad, då fröken Benner
och jag veko in på en gånstig. Då hördes
plötsligt gälla barnskrik bakom träden; vi
skyndade till baka och sågo två små flickor
i vårdanstaltens grå drägt i det vildaste
slagsmål med två, något större kamrater,
klädda, den ena i röd, den andra i rutig
klädning. De grå voro till den grad utom
sig af vrede, att de likt djur beto, refvo
oeh sparkade sina motståndarinnor, hvilka
visserligen slogo igen, men dervid tillika
uppgåfvo hiskliga nödrop.
»Den öfriga barnflocken rusade till. Alla
voro i häftigt uppror, och då vi, med
fröken Thoras bistånd, lyckats återställa en
yttre ordning, så hon kunde få veta
anledningen till uppträdet, så — —»
»Hvad var det, kära fru Haraldson! Inte
behöfver ett litet slagsmål emellan sådana
barn göra er så här olycklig!»
»Jo, fru Hänsel, det gör mig mera ondt
än jag kan beskrifva, ty af förhöret
framgick ju tydligt, att man användt de olika
drägterna till straff eller belöning åt
anstaltens flickor. Hur kunde styrelsen komma
på en så omensklig tanke?»
»Det var väl ej er mening, fru
Haraldson, att barn skola belönas för sjelfsvåld?
De grå ha ej gjort sig förtjenta af annan
drägt.»
Der låg en hetta i fru Hänsels ton, hvilket
gjorde, att fru Haraldson fullständigt
återvann sitt lugn.
»Det är min enskilda mening, att ingen
bör belönas för ett ordentligt och pligttroget
uppförande, ty pligt och dygd äro inga
handelsvaror, utan egenskaper, hvilka i och för
sig äro lyckobringande för alla, som utöfva
dem. Här visade nu fröken Thoras sansade
förhör tydligt, att de två med röda och
rutiga drägter »belönade» flickorna, som fingo
stryk af de grå, under de två senaste
veckorna drifvit ett systematiskt hyckleri för
att komma åt de vackraste kläderna, samt
dertill flere gånger lagt snaror för de två
andra, för atf bringa dem i vanrykte —
Ja, detaljerna kunna vi ju spara. Men det
är tungt, mycket tungt, att veta sig hafva
— om än i bästa afsigt — vållat de fattiga
flickorna nya bittra sorger och, hvad värre
är, varit behjelplig till att än ytterligare
förvirra deras föreställning om pligt och
rättvisa.»
»Ja, men i skolorna belönas ju barn för
flit och ett godt uppförande,» invände fra
Hänsel.
»Det är just olyckan, kanske just
grundskadan i vårt samhällslif och orsaken till
många af de olyckor, som följa af slappa
eller förvirrade rätts- och pligtsbegrepp. Lär
barnet, att upplysning och kunskap är en
skatt, hvilken det är en lycka och glädje
att förvärfva sig del uti, samt det att vara
god och rättsinnad är den enda vägen till
en framtidsbana, som skall bringa
välsignelse åt många eller färre, men säkert frid
och förnöjsamhet åt dem, som gå den med
Gud. — Lär barn oeh ungdom detta, låt
denna tankegång växa in i de ungas själar,
oeh de skola med afsky vända sig bort, i
fall någon ville belöna, det är det samma
som betala dem för det de ej äro tjufvar,
lögnare eller våldsverkare. —»
»Men der borta vänta ju damerna!»
»Blott ett par ord fru Haraldson! Hvad
är nu att göra vid den olyckliga
klädnings-saken?»
»Låta den vara och gifva de grå en
förnuftig upprättelse samt hycklerskorna en dito
upptuktelse, så orätt mot dem det på sätt
och vis är, då man lagt en sådan svår
frestelse i de värnlösas väg. Det kräfver lång
tid att utplåna en vrång tankegång; här kan
det ej ske med mindre än hela
belöningssystemet, vare sig med ord eller handling,
utbytes mot det system, som kärlek oeh
eftertanke så småningom låter uppväxa. Och
detta är ej ett af stenhårda regler, utan ett
system af handlingar, som växa fram likt
blad och blommor om våren, då solen lyser
varm.»
»Ja, jag förstår — Men sjelfva
klädnings-frågan!» bad fra Hänsel.
»Tillåt ingen att nämna den för barnen,
så kanske de glömma den, medan de slita
ut straff- och belöningsdrägterna», sade min
vän vemodigt. »Sedan kunna ni ju till en
början låta både gossar och flickor draga
lott om hvem, som skall ha af det eller det
tyget. Intresset för dylikt förlorar sig, då
der ej längre lägges större vigt vid saken.
Men låtom oss nu icke längre uppehålla de
öfriga; det torde allt vara bäst, att vi alla
så fort som möjligt återvända till barnen,
hvars glädjedag blifvit förstörd genom mitt
förvållande».
»Ditt/» kunde jag ej låta bli att säga.
»Du måtte väl ej sörja öfver, att du fick
bort den ohyggliga siafdrägten, vet jag?»
»Nej,men du vet nog, hur svårt det kännes,
då ens bästa afsigter endast till hälften
uppfattas, så att de blott användas till att
göra ondt värre.» svarade hon sakta.
Fröken Benner nåde troligen under vår
frånvaro skildrat slagsmålet emellan flickorna,
ty der låg en allvarlig stämning öfver
sällskapet, och då vi återvändt till barnens
lekplats, der de små stodo i grupper, vresiga
och nedslagna, drogo sig flertalet af fruar
till baka under lifliga samtal om
belöningsfrågan.
»Känner då ingen något sätt att samla
de små kring en gemensam glädje?» frågade
då fru Haraldson helt bjertängslig.
Medlet var lätt funnet, oeh en stund sutto
röda, grå och rutiga flickor om hvar andra,
ifrigt lyssnande till en underbar folksaga,
men knapt var den slut, förr än den gamla
splittringen infann sig.
»Såret är så djupt, som jag trodde,»
suckade min vän. »Gud gifve, att det måtte
läkas med varsamma medel! Det är ej lätt
att bryta gamla fördomar och förstenade
vanor,» tillade hon tungt.
»Är här någon, som har sett den unga
björken borta vid Mossklint?» ropade då en
ung fru. »Tänk, det unga trädet har sprängt
den hårda graniten! Der är sannerligen
lifskraft i ett sådant träd!»
»Och det har från början blott varit ett
litet frö,» sade fru Hänsel.
Mina blickar sökte fru Haraldsons, hon
nickade åt mig o.ch sade helt högt:
»Ja, när fröet är godt, skapar det sig
sjelf jordmon.»
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
"Vindöga".
avi oj?ta aagt wiufi, att 3a vmSat,
&c?i iifia»å, att fui 3u ät,
ØCtt ej- 3u. (SL3am6 6ön |ötß(!i/n3afc
ineden göt of^jcüEi/gt üät.
9TLen àäg mig 3å, &uatj?Öt mitt ftjetta
Juib ul3 en fifieft ut 3tna t-uå
uatmt ocPi- 3e£tat v 3en 6mätta,
oiom bftymtat |tam •ßEott 3å oefi 3å?
eaen äotg du- 6aü£an tän&et,
9TLeti 3e6to met på aia3ta» |köj.3;
STLät gfädjen 3å i ögat ßfäviflet,
SA
(si^nb 3u £i|.cft,l!ig ocft- j;Ö4.nöj.3.
ofå vtrv3a 3å, nt, ogoia ßå3a!
3 fettat titta tii 3ocü tätt!
©cft- a£Eti3 A&aIt 3u det
få
ØCtt ft.jet.ta ftittat ftjefcta fätt!
"flibou".
Hurleds Stina-Lotta ändrade humör.
Teckning ur folklifvet i Södermanland
af Mathilda Langlet.
(Slut fr. föreg. n:r.)
-^■tfnart började dock några par att dansa
■ifes inuti ringen, dels »fyrpolska», dels
parvis, dels också »hamborska». Vanligtvis hade
vid den senare dansen flickorna en stadig
»handnäsduk» eller i brist deraf en »halsnäsduk»
till hands, som kavaljeren fick hålla uti, både
för säkerhets skull oeh för att skydda de ljusa,
nytvättade bomullsklädningarna.
»Det är en högst märkvärdig dans,» tyckte
den lilla grefvinnan; »så tout-a-fciit nordisk!»
»Litet björndans, menar du?» sade mannen
skrattande. »Ja, nog fordrar den styrka —
eller hur?» vände han sig till en närstående
lång yngling, som med en blårutig näsduk —
en karl skulle skämmas att nyttja en hvit
sådan — torkade svetten ur pannan. »Min
hustru tror, att den der dansen är tröttsam,»
fortfor grefven. ♦
»Jo, de’ ä’ sanning, de’,» svarade ynglingen
obesväradt; »när en får e’ tungförd flecka å
spelman gnir på bra, så gäller de’ allt på e’
smula.»
»Chose singuliere/» tyckte grefvinnan; »den
der unge mannen var icke det minsta blyg —
talade ej som en underordnad! Det måtte vara
ett stolt folk, ditt folk, mon ami.»
»Det kan du lita på,» sade mannen; »stolt
och granntyckt, men ett präktigt och hederligt
folk. Det är inte for inte, som man i andra
provinser talar om »Sörmlands baroner», när
det är fråga om folket här oeh dess skaplynne.»
Dansen fortgick nu med lif och lust och
Stina-Lotta, såsom varande en af de vackraste
flickorna och en af dem, som dansade bäst,
var oupphörligt med i svängen. Studenter,
kadetter, löjtnanter oeh bokhållare så godt som
©cft.
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
