Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. Fredagen den 19 oktober 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hälles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-tal abon- i r\ l | ni Idun, ernålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I LJ LJ IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
slogos om att få dansa med henne, och då
Anders försökte tränga sig fram mellan
herrarne för att också få vara med på ett hörn,
vände hon honom med afsigt ryggen. En
gång till och med slängde hon till honom ett
snäsigt: »Du ska’ fäll dansa me’ Emmeli,
vet ja’!»
Men det gjorde han inte. Han hade ingen
lust. Hur det kom sig, förstod han knapt,
men det bar honom emot. Det kändes så
underligt i bröstet, precis som när han var
liten och skulle hålla sig för att gråta, då
drängarne retade honom. Han gick in i
slöjdstugan och satte sig på hyfvelbänken vid
fönstret, hvarifrån ban kunde se dansplatsen. Det
var en gammal visa han hade hört i sin
barndom och som han inte var menniska att få ur
tankarne — både orden och »tonen» voro så
sorgmodiga, men de passade, tyckte han, till
hans »humör»:
»Och när som jag är döder och ligger i min graf,
Då vet jag inga sorger och inga fröjder af,
För ack, ack, ack! För ack, för o!
Men du, som är i lifvet, monn’ tro du glädje har?
Nej — för du har det samma, det hårda hjertat qvar!
För o och för ack! Du lår alls ingen ro!»
Solen hade länge sedan gått ned oeh det
började skymma litet; dansbanan var också
något ojemn, och med spelmännen i spetsen
drogo sig de dansande bort till logen, der
dansen skulle fortsättas, tills solen ginge upp igen.
Anders såg dem gå bort, men följde icke med.
Han hade icke lust att stå oeh se på, huru
Stina-Lotta »flamsade» med herrarne.
Sedan alla gått oeh dansplanen var tom,
steg han upp oeh gick ut, men inte dit, der
de dansade. Han tog vägen ut i parken och
styrde sina steg ned åt sjön. Utan- att tänka
derpå giek han upp för en backe och kom
upp på en hög berghäll, som stupade brant
ned i sjön. Der uppe lågo några flata stenar
och han satte sig och såg ut åt sjön. Det
var så innerligen vackert, tyckte han, och utan
att han visste deraf lugnades hans upprörda
sinne. Sjön stod »klar som en källa» oeh
längst bort låg ännu ett rosenrödt sken öfver
dess spegel. Uddar och holmar stodo mörka
mot det guldröda ljuset, och en oeh annan
berghäll glimmade hvit eller rosenröd i den
svaga dagern. Hit trängde intet sorl från
dansen — det var så tyst, att man nästan
kunde hört hur daggen föll, om det nämligen
så tids på året varit någon dagg att tala om.
Huru han då satt, blef han småningom
lättare till sinnes och började tycka, att lifvet
ändå hade sina behag. Det var väl inte heller
så farligt, om Stina-Lotta »flamsade» litet med
de der herrgårdssprättarne — hon vore »arg»,
förstås, för att han, Anders, hade gjort
sällskap med »Emmeli», men det rådde han rakt
inte för, för det var då sanning, att det var
hon, som hängde efter honom, och kyrkvärden
hade »många di edliga gånger» sagt, att bättre
måg än Anders i Hult, det kunde han aldrig
få. Oeh det var allt liksom litet stort, att
en torparson som han, hade att välja mellan
en »skattebonnedoter» och en »sjelfegares» och
kyrkovärds enda dotter. Hans praktiska sinne
förmådde honom att inom sig öfverväga bådas
respektive förtjenster. Stina-Lotta var nog
»snygg» och >e’ duktiger flecka» till på köpet,
men fast fadren var »välfrakta», skulle det
väl inte bli så mycket på hennes del, för der
var ju åtta barn i huset! »Emmeli» deremot
var ensam arfvinge, och kyrkvärdens hemman
var en »styf gål», men »Emmeli» sjelf—ja,
det sades, att hon inte kunde så mycket som
väfva »treskaft» en gång, och såg ut i synen
gjorde hon ackurat som — som »e’ stek-
panna» — eller ■—- ja, hon hade då en mun,
»precis som te’ skära hål i e’ pannkaka» —
hon kunde gerna »flamsa» med herrarne —
hon var aldrig en bit för god åt dem — men
Stina-Lotta . . .
Han knöt handen, när han kom att tänka
på, huru hon kanske nu som bäst »flamsade»
der uppe, och ban reste sig med det fasta
beslutet, att gå upp och »hålla reda» på henne
och inte på »Emmeli». Men i det samma
hördes hastiga steg i backen, och ban hade
knappast tid att kasta sig åt sidan bakom
ett par buskar, innan en ung flicka stod der
uppe, der han nyss stått, och i nästa
ögonblick satte sig på den stora, flata stenen,
alldeles ytterst på klippkanten.
Men innan han hunnit se hvem det var,
kom en annan person — en af uugherrarne
från någon af herrgårdarne — halfspringande
upp för backen. Eliekan yände på hufvudet
— nu såg Anders hvem det var.
t »Kan jag inte få vara i fred här heller?»
sade hon snäsigt.
»Åh, lilla vän,» sade den unge mannen,
lifvad af punsch oeh dans, »var inte så häftig!
Jag vill visst inte göra en vacker flicka något
ondt.»
»Något ondt!» eftersade flickan föraktfullt.
»Det är inte jag rädd för heller, men en kan
väl villa vara me’ fre’, vet ja’.»
»Inte ska’ en så’n här liten sötunge vara
så stygg,» sade den unge herrn. »Var nu litet
snäll och medgörlig, lilla barn, så ska’ du få
se, hur trefligt det är,» tillade han, satte sig
bredvid henne på stenen och slog armen om
hennes lif.
I nästa ögonblick hördes två smällar — en
på Stina-Lottas kind af en kyss, och en på
unga herrns kind af — en bastant örfil, hvaraf
mottagaren blef så förbluffad, att flickan med
lätthet ryckte sig lös och sprang upp.
»Det var syndigt, sä det svider!» utbrast
ungersvennen, »men det skall du också få
betala, du lilla ilskna kattunge,» tillade han och
reste pä sig.
»Om ni rör mig en gäng till, så hoppar
jag rakt i sjön oeh ingen menniska får si
mej mer!» ropade flickan oeh tog ett steg
närmare branten.
Men nu rasslade det i buskarne och med
ett språng stod Anders bredvid henne oeh
höll henne om lifvet, »så hårdt, som om ban
ville krama lif oeh anda ur henne,» sade hon
sedermera.
»Ä’ du rakt förvillader, menniska?» utbrast
han, »ska’ du inte tänka på mej e’ smula?»
»De’ ä’ visst vardt!» snyftade hon, ty nu
brast hon naturligtvis i gråt, men hon lutade
hufvudet mot hans axel ändå.
»Jo, det ä’ visst vardt!» eftersade han, men
med annat tonfall, »ty aldrig i verlden kommer
jag att tänka på någon annan än dig.»
»Inte på Emmeli heller?»
»Nej, rakt inte,» försäkrade Anders, och om
i den stunden kyrkvärdens nybygda ladugård
och väl häfdade åkrar drogo förbi hans inre
syn, så vacklade dock ieke hans fasta beslut,
ty nu hade han både sett, att Stina var »hedlig»
(hederlig) oeh erfarit, huru det kunde kännas
att tro henne vara förlorad.
»Hvart tog löjtnanten vägen?» tillade han
derpå i en ton som icke hädade godt.
»Aseh!» sade flickan och hängde sig fast
vid honom, »inte ska’ du bry dig om en toeken
toker! Han hade rakt inte reda på sej —
det lukta’ punsch oeh konjak åf’en lång väg.»
Ja, men han kunde gjort så mycket, att du
legat på sjöbotten nu i alla fall, om inte jag
hade varit,» menade Anders och såg sig om
efter herremannen, som emellertid ansett det
klokast att fördunsta med örfilen som behållen
vinst af det lilla uppträdet.
»Åh — nej —» stammade flickan, »nog
hade jag redt ifrån mig en så’n der slantkärfvel,
men — jag var led åt alltihop, oeh jag hade
varit ellaker (elak) me’ mot dej, så jag brydde
mig inte om hvad jag sa’ eller hur det giek
med någe’.»
»Men nu ä’ vi falle sams?»
»Sams?»
Hon drog sig ur hans famn och stod
framför honom, upprörd oeh högtidlig.
»Jag lofvar dej,» sade hon »att om du ocksä
vill trampa på mej, sä ska’ vi aldrig bli osams
ändå. Jag vet nog, att jag ä’ häftiger och när
sinnet rinner på mej, så ä’ jag svår, men det
lofvar jag, att du aldrig i lifvet ska’ få ondt
åfet!»
Anders var helt häpen. Aldrig hade han
hört något qvinfolk tala på det viset förr.
»Ja,» sade han betänksamt, »jag har nog
varit litet rädder för ditt humör, för du har
allt påbrö i den vägen, men jag tänker, att jag
kan fäller väja dej litet, jag ocksä.»
»Det ska’ du aldrig behöfva,» svarade hon i
bestämd ton.
Oeh så gick det till, att Stina-Lotta »ändrade
humör» oeh »vardt snäller», ty hon höll ärligt
ord, och fast hon, som gift, nog höll bäde folk
och barn i tukt och Herrans förmaning, så har
aldrig Anders ett enda ögonblick behöft ängra,
att han försakade kyrkvärdens nybygda
ladugård oeh präktiga åkrar för Stina-Lotta, fast
hon hade sju syskon.
»Emmeli», stackare, går ogift än i dag!
mb
Rationel kosmetik.
yPtoalettkemiens område är så vidsträckt,
vZJ?: begäret efter verksamma, oskadliga
for-sköningsmedel så stort, att det väl kan vara
på sin plats att i någon mon sålla agnarne
från hvetet, att visa, hvilka preparater
försvara sin plats på toalettbordet och hvilka
som måste, på grund af sin skadliga verkan,
förvisas derifrån.
Charlataner och svindlare hafva bragt en
massa hud-, här- och tandförsköningsmedel i
handeln, hvilka visat sig vara bly-,
arsenik-eller qvicksilfverhaltiga och derför i stället
att försköna hv, hår eller tänder öfvat ett
mycket skadligt inflytande på hudbildning och
blodförnyelse.
Kosmetiska medel borde man endast
använda efter en samvetsgrann läkares
rekommendation. Flertalet af de i vår tid med
feta typer annonserade franska, engelska,
amerikanska eller orientaliska undermedlen har
vid den kemiska analysen måst bekänna sig
vara antingen fullkomligt verkningslösa med
eteriska oljor försatta vatten eller ock giftiga
ingredienser innehållande smink och pasta,
hvilka, ofta använda, orsaka svåra skador.
Oaktadt dessa ofta framstälda oeh omtalade
sakförhållanden, har damverlden visat sig i
den grad intagen för vissa toalettpreparater,
att ingen varning från läkarens sida, intet
illabefinnande, ja, ej en gång medvetandet,
att medlen, som skulle verka hudförskönande,
framkalla rynkor och veck, förmå dem att
umbära deras bruk. Det heter: »Om jag ej
använder det mer, ser jag ju faslig ut.» Och
så sminkas, pudras och färgas, målas och
tuschas det, tills de igenstoppade hudporerna
och det genom vismutsalterna — bly, arsenik,
299
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
