Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. Fredagen den 19 oktober 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så »Ida porto bl- I Pl I I NI Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 25 öre pr
fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. | LJ U IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons Införes under I krona.
Teater och musik.
Teatrarna.
Kungl, operan. Efter mångårig hvila återupptogs
i fredags Aubers komiska opera »Kronjuvelerna».
Att den samma ej förlorat något af sin forna
dragningskraft, framgick tydligt af det lifliga bifall,
som äfven nu kom de uppträdande till del.
Operan gick också på det hela taget synnerligen väl,
oaktadt nästan alla de uppträdande voro nya i
sina roller. Främsta intresset knöt sig naturligen
vid Katarina, hvilken ej gerna kunnat erhålla en
bättre representant än fröken Ek, hvars både sång
och spel| framkallade det lifligaste och mest
väl-förtjenta bifall. Af de öfriga utmärkte sig i
synnerhet hrr Janzon och Strömberg som resp.
Re-bolledo och Campo Mayor. Fru Edling sjöng som
alltid sitt parti förträffligt och hr Lundmark
visade ytterligare, att hans anlag rätt väl lämpa sig
för opera-comiquen. Både spel och sång voro
ganska vårdade, men rösten klingade ty värr allt
för svag i ensemblerna. Körerna gingo friska
och jemna. Salongen var fullsatt från golf till tak.
Operan gafs ånyo i måndags, första
abonne-mentsaftonen, inför en lika talrik som elegant och
intresserad publik. Abonnementsförestälfningar
gifvas härefter hvarje helgfri måndag.
Fröken Wolffs debut som Carmen sistlidne
tors-dagl kunde betraktas som ganska lyckad, helst
som den unga sångerskan ej förr uppträdt å
någon scen. Rösten räckte väl ej alltid fullt till,
men användes ganska väl; spelet var otvunget
och mimiken synnerligen rörlig, stundom kanske
alltför drastisk. Sångerskan rönte lifligt bifall.
Dramatiska teatern återupptager i morgon torsdag
Shakspeares lustspel »Mycket väsen föringenting»,
hvilket stycke å denna teater redan gifvits 52
gånger och senast uppfördes derstädes den 6 april
1881. De förnämsta rollerna och deras
innehafvare äro: Benedict — hr Fredrikson; Claudio —
hr I-Iarfman; Don Pedro — hr Törnqvist; Don
Juan — hr Personne; Leonato — hr Elmlund;
Antonio — hr Envall; Borachio — hr Hamrin;
Conrad — hr Grip; Surkart — hr Norrby; Nypon
— hr Bæckström; Beatrice — fru Fahlman; Hero
— fröken Zetterberg; Margaretha — fröken
Bäckström och Ursula — fröken Åhlander.
Svenska teatern gaf i måndags en ny svensk
originalpjes, kallad »Mostrar», komedi af Emelie
Lundberg. Stycket, som just ej är af något högre
värde, gjorde dock stormande lycka,
hufvudsakligen genom en liflig och qvick dialog, samt kommer
nog att locka talrika åskådare. Utförandet är
äfven mycket godt. Särskildt utmärker sig
hufvud-rollens innehafvarinna fru Anna Lundberg (Lalla)
för ett synnerligen lifligt och karaktäristiskt spel,
om hon ock stundom synes något ojemn och väl
mycket imiterar en känd skådespelerska, för
hvilken denna roll ock ursprungligen säges vara
skrifven. Fru L. gjorde sig emellertid, det måste
erkännas, väl förtjent af det rikliga bifall, som kom
henne till del. Fra Julin som den styfva och för
skenet ifrande fröken Melanie samt fru Stenfelt som
den undergifna och gråtmilda fröken Lisbeth —
de båda ogifta mostrarna, som dock slutligen båda
befinnas vara mödrar — skötte båda sina roller
förtjenstfullt. Fru Littmarck var bra som den
gamla hushållerskan Stafva och hr Olsson en
snäll gardeslöjtnant. Hr och fru Selander som
gardisten och huspigan gåfvo tillbörlig kläm åt
sina för pjesen i öfrigt alldeles öfverflödiga roller.
Iscensättningen är god.
Till förpjes gafs sångstycket »Herr Benoists
pa-piljotter», hvars vackra och anslående melodier
på ett vårdadt sätt utfördes af fru Stenfelt samt
hrr Warberg och Stenfelt. Operetten,’som den
kallas, förefaller numera dock väl långdragen.
Brandes’ skådespel »Öfvermakt» har visat sig
ega god dragningskraft och håller sig derför
fortfarande uppe. Utförandet är ock, som vi förut
påpekat, godt.
Vasateatern gaf i går tisdag sin första nyhet för
säsongen. Det var en fransk fars af det mest
uppsluppna slag, kallad »Tre fruar och en man»,
i 3 akter af Valabrègue, öfvers, af Harald
Molander. Alltigenom bestående af de besattaste
situationer och galnaste upptåg, väckte stycket riktiga
högtider af skratt. Utförandet gick ock med
synnerligt lif och förtjenar det bästa erkännande. Vi
torde återkomma. — Till efterpjes gafs den lilla
roliga operetten Kolhandlarne», ~känd sedan
förra säsongen å denna teater. Programmet ger
sålunda en hvad man kallar »glad» afton.
Konsertsalen.
Kapellmästaren Andreas Hall&n gaf i tisdags
inför ett talrikt auditorium i Musikaliska akade-
mien sin bebådade stora konsert. Med lifligt
intresse har denna musiktillställning varit motsedd
och litet hvar bland musikvännerna väntade sig
en angenäm afton. Vi tro emellertid, att de
flestas förväntningar ej blott blefvo uppfylda, utan
ej så litet öfverträffades. Hr Hallen är en
tonsättare, som står i jembredd med våra bästa nu
lefvande kompositörer. Detta framgick tydligt af
tisdagens konsert. De olika kompositionerna
tolkade förträffligt vexlande känslor och skiftande
naturscenerier samt ådagalade till fullo, att
tonsättaren känner och beherskar orkesterns alla
hjelpmedel, medan han tillika ingalunda försummar
det melodiösa.
Af balladerna om pågen och konungadottern —
hvilka lära tillhöra tonsättarens ungdomsarbeten
— vilja vi särskildt framhålla den fjerde såsom
både storslagen och melodiös. Främst af de å
programmet upptagna numren torde dock böra sättas
»Skogsrået» (till ord af Viktor Rydberg), en
verkligen genialisk komposition för tenorsolo och
orkester. Solot utfördes förträffligt af Ar Max
Strandberg. Föga mindre intressant var Siegruns
monolog ur op. »Harald Vikings, sjungen af fröken Ek
på ett sätt, som framkallade de lifligaste och mest
välförtjenta applåder. Slutnumret utgjordes af en
storslagen symfonisk ballad för manskör, solo,
deklamation och orkester till en historisk-allegorisk
dikt af Hugo Tigerschiöld. Här har tonsättaren
haft godt tillfälle att åstadkomma en orkestral
målning, och han har ej heller sparat pä färgerna.
Det bela sammansmälter emellertid till en
tonmålning af stor helgjutenhet och ädel skönhet.
Utförandet var naturligtvis det bästa. Men så
hade tonsättaren också lyckats få till sin
disposition ej blott hofkapellet och Filharmoniska
sällskapets präktiga körer, utan ock sådana solister
som fröken Ek, fru Edling, hrr Strandberg och
Nygren.
Ej blott efter hvarje nummer, utan ännu mera
vid konsertens slut var kapellmästar Hallen
föremål för den lifligaste hyllning. Han kunde ock vara
lika belåten med sin afton som publiken tydligen
var det med sin.
Den 17 oktober. F. Hbg.
Ett storstadsbarn.
Berättelse för Idun
af Johan jJordling.
(Forts.)
jfeVill sist gick dock verkligen den
betydelse-^SäS? fulla dagen in, en regnmättad, gråkall
senhöstdag, som nedom Skinnarviksbergen bredde
en ånga af dunster öfver Mälarfjärdens blygrå
vatten och tryckte de tio tusen skorstenarnes
rök ned öfver staden, så att den sam i
skymning.
Pappa Rebolledo, som annars just ej kunde
räknas till de nervösa, hade icke haft lång
stunds sömn den sista natten, och till och
med den lilla enkefrun hade plågats af oroliga
drömmar, i hvilka falskmyntare och jättelika
lagerkransar, undansnillade juveler och ett
vidunderligt bifallsvrålande odjur, som kallades
»Publiken», spelade en besatt och
sammanhangslös fars.
När hon emellertid, enligt vanan, redan
klockan fem på morgonen öppnade det lilla
magasinet, stod hennes granne på post utanför
dörren, huttrande i regndusket och den tidiga
timmens halfmörker .. .
Hur denna olidligt långa väntans dag
ändtligen släpade sig fram till sitt slut, det kunde
de två senare knappast fatta; men den gjorde
det ändock, och på slaget sju om qvällen
rullade fru Lundstedts ekipage med buller öfver
Norrbro upp till operahuset; och den lilla
enkan i högt uppskörtad sidenklädning —
ekipaget och sidenklädningen den stora
högtiden till ära! — vadade fram öfver
trottoarens regnpussar och försvann i folkströmmen,
som böljade i vestibulen.
Sälla afton! Huru stolt tronade ej den
lilla frun i andra radens fond, och huru glänste
ej hennes bruna ögon vid Rebolledos entré. I
denna stund försvann för henne hela den öfriga
salongen, alla de medspelande på scenen: det
var blott ban och hon, och det var för henne
han spelade och till henne han sjöng. Och
när applådsalvorna brusto lös vid aktsluten,
så räknade hon deras dån endast honom till
ära: hur kunde det gälla någon annan! Hon
hörde icke fnittret och infamierna rundt om
sig för hvarje gång hennes hjelte syntes eller
försvann, och när hans stackars forcerade
stämband sveko honom i passagerna, så att det
gick kalla rysningar genom bela salongen, satt
hon orubbad i sin extas af fortjusning och
njöt af hans tölpiga fasoner som af den
gedignaste skådespelarekonst.
Sälla afton! När verkligen allt tog en ände
och den stora »triumfen».-var firad till slut,
med hvilket sällhetsklappande hjerta hon
väntade honom i det mjuka hörnet af den
stäm-ningsskumma kupén. Ty det var uppgjordt,
att de skulle följas hem till samman.
Ändtligen var han färdig, och hans .stora rockskört
fladdrade som vingar för blåsten, när han stolt
sväfvade ut på torget och upp vid hennes sida.
Under suffletten fyldes med ens den ljumma
skymningen af en förtjusande teaterdoft af
mastix och brändt hår, och hon fattade båda
hans händer i sina, tryckte dem hårdt och
sade detta enda ord: tack!
Och ban, som sträckte sig der inne, till dess
hans nyborstade cylinder knäcktes mot taket,
svarade med sjelfmedveten enkelhet : »ja, jay
gjorde det bra!»
Så hade de ej ord mer för en så unik
stämning; men de kände den ljufva
gungnin-gen på vagnens fjedrar i tyst vällust, och deras
händer funno på nytt hvar andra. Och ju
längre vagnen rullade fram, dess närmare
tryckte sig den lilla frun upp emot honom, så
att när plötsligt — allt för snart och
plötsligt! — de stannade vid målet och kusken
ryckte upp dörren, låg hennes runda lilla
ma-tronehufvud alldeles på hans axel och hennes
ögon glimmade i gaslyktans oroliga sken.
Men ännu var ej denna minnesvärda dag
slut, och den största öfverraskningen återstod.
Utan ett ord fattade hon hans arm, och den
gröna porten gnisslade på sina gångjern. Ur
hans kammarfönster föll en bred flod af ljus
ut öfver kålsängen, som stod svart och rutten
i natten. Det borde ha förvånat honom, men
i qväll förvånade honom intet.
De stego in — och se, der stod en
lukul-lisk måltid dukad midt på golfvet, och enkans
trearmade silfverstake spred ett gult och
festligt sken. Den hvita duken lyste så
inbjudande, den stekta kycklingen vände aptitligt
benen i vädret, och gräddkakan var
konstnärligt sirad med en rosenfärgad sockerinskription:
’till * Dagens * jijelts
Men öfver sängen, der hängde — o, under!
— en väldig lagerkrans, konstnärens ädlaste
belöning! Som af en magnetisk kraft drogos
Puebolledos ögon genast dit.
Och af denna finkänsliga råga på all denna
härlighet svärmade känslorna i hans stora
hjerta öfver; han fick enkan i famn och tryckte
henne länge och med rörelse till sitt
konstnärsbröst . . .
Det påstås, att de i Get rätta ögonblicket
hittade en butelj trekronors-champagne i
kakelugnsnischen, och att pappa Rebolledo,
lager-kransad, i den skummande drufvan beseglade
ett förbund, som inom år och dag
vederbörligen — det är i hvarje fall säkert —
inregistrerades i Maria kyrkoböcker.
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
