Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. Fredagen den 26 oktober 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 43. Fredagen den 26 oktober 1888.
l:sta årg.
B yTà:
Klarabergsgatan 54, en tr.
Annonspris:
25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).
Tidningen kostar
endast 1 krona för qvartalet.
postarvodet inberäknadt.
Ingen lösnummerfdrsäljning!
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas ä byrån kl. 9—10 och 4—5.
Allm. Telef. 61 47.
Utgifningstid:
hvarje helgfri fredag.
Sista numret i hvarje månad
innehåller en
fullständig mode- o. mönstertidning.
Prenumeration sker:
I landsorten: å postanstalterna.
I Stockholm: hos redaktionen, å
Stadspostens hufvudkontor, i de större
boklådorna samt & tidningskontoren.
Det rätta är evigt: ej rotas der ut
från jorden dess trampade lilja
Eröfrar det onda all verlden till slut,
sà kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.
JHnttlas Tegnér*
Något om att slå barn.
Funderingar i uppfostringsfrågan
af en ungkarl.
fgglm någon, som aldrig haft med
trädgårds-^ë^ skötsel att skaffa, komme till en
trädgårdsmästare och ville säga honom, hur han borde
sköta sina aplar, hur och när han borde
beskära och tukta dem för att få vackra, starka
oeh rikligt bärande träd, ja då skulle sannolikt
trädgårdsmästaren rycka på axlarna och svara:
»Det der begriper ni inte, min vän; ni har ingen
erfarenhet.» Jag väntar mig, att de af Iduns
läsarinnor, som äro mödrar, skola möta mig
med något liknande inkast, då jag nu gör den
bekännelsen, att jag sjelf ej eger eller någonsin
haft barn att uppdraga, men icke dess mindre
dristar mig att uttala en blygsam mening i
barnuppfostringsfrågan. Till mitt försvar ber jag
dock få anföra, att jag sjelf varit — om jag
så må uttrycka mig — en ung apel, som fått
smaka tukten, sjelf som alla andra erfarit
veik-ningarna af olika uppfostringssätt, olika slag af
aga och tillrättavisning, oeh monne icke blotta
egenskapen af f. d. barn ger en viss rätt att
uttala sig om huru barn från början böra
uppdragas? Detta inledningsvis.
På uppfostringens område förefalla vissa saker
vara obestridliga, såsom att tillrättavisningar icke
böra utdelas utan orsak, och att agan är till
för barnens skull och icke för föräldrarnes.
Detta vill med andra ord säga, att de
föräldrar göra sig skyldiga till grof missuppfattning,
som använda riset för att sjelfva motionera sig
eller förströ sig eller skaffa aflopp åt elakt
lynne eller tillfälliga misstämningar. Agan får
icke ens bära skenet af att hafva hämdkänsla
oeh onda lidelser till grund, ty då framkallar
den alldeles gifvet verkningar, belt och hållet
motsatta dem som åsyftats. Och barnen, som
förlåtligt nog hafva svårt att sätta sig in i
uppfostrarens Ingna och upphöjda
sinnesstämning, under det han svänger karbasen som värst,
äro som bekant ytterst misstänksamma i det
hänseendet. Det lär icke alls vara ovanligt, att
man från de små kyttingarnes läppar får höra
sådana reflektioner öfver nyss undfången aga
som att »pappa ä’ elak» eller något liknande.
Till det obestridliga hör väl äfven, att agan
aldrig får appliceras på sådana ställen af kroppen
eller utföras så hårdhändt, att deraf kan vållas
kroppsligt men. Luggning lär vara skadlig
till följd af den omskakning, som dervid
bibringas hjernan och ryggmärgen. Likaså kan
en vårdslöst anbragt örfil, såsom mer än en
gång inträffat, spräcka örhinnan och dermed
göra barnet olyckligt för bela lifvet. Slag mot
ansigtet borde aldrig förekomma, redan derför
att de innebära något mera brntalt och
kränkande än hvilken annan form af aga som helst;
och aga bör aldrig närma sig misshandel.
Om således ett och annat finnes, hvarom de
flesta uppfostrare ena sig, blir deremot
meningssplittringen så mycket större, då vi komma in
på den stora principfrågan: Bör man öfver
hufvud taget slå barnen? Är kroppslig aga
ett berättigadt, nyttigt och till ändamålet
ledande uppfostringsmedel?
Det var en gång — det berättas med olika
namn — en gammal militär, som aldrig kunde
möta en pojke på gatan, utan att ban gaf
honom ett grundligt kok stryk. Han
resonne-rade som så: Antingen har pojken gjort något
tjufpojkstreck eller ämnar han göra det. Den
uppfostringsprincipen känna vi till litet hvar
från gamla dar: stryk för allt, stryk för
glömska, lättja, tröghet (utan tanke på hvad dessa
fel kunde vara orsakade af), stryk för
svagheter i karaktären, nödlögn, tafatthet,
grinig-het, sqvaller, stryk for styrka i karaktären,
in-bundenhet, trots, envishet, olydnad,
uppstudsighet. Man glömde att i det ena som i det
andra fallet taga reda på de själsegenskaper,
ofta ärfda af föräldrarna, som togo sitt uttryck
i den ena eller andra oarten. Envishet kan
innesluta gryet till karaktärsfasthet, trotset
oeh olydnaden äro ju inga fel i och for sig
— allt beror ju på hvad som trotsas eller icke
lydes — martyrskapet är icke förbehållet den
mognade åldern, det fins tusentals barn i hvarje
ögonblick, som trotsa, kämpa emot och envisas,
derför att deras känsla af naturlighet, af
sanning, af rätt icke harmonierar med föräldrarnes
mer modifierade begrepp om samma vackra
saker. Man har i allmänhet offrat för liten
tid på att sät.ta sig in i barnets
åskådningssätt, att förstå barnet. Man har, påverkad af
religiösa och andra föreställningar, sett något
mera, något högre utveckladt, i barnet än som
finnes der — och på samma gång något
mindre. Man har på det om sig sjelf så föga
medvetna barnet lagt den medvetna,
mångpröf-vade, fullvuxna menniskans måttstock for rätt
och orätt oeh för tidigt sökt inplanta i de små
en bel hop begrepp, allt för abstrakta, att de
skulle kunna fatta dem med sina af onödig
reflektion ännu icke oskärade små hjernor.
Och man har å andra sidan missförstått och
underskattat en del yttringar af frisk, sund
kraft, som af beqvämlighetsskäl undertryckts
— kanske för att fruns nerver icke tålt vid
så mycket bråk, eller att hennes kläder varit
allt för fina att sä hänsynslöst nötas sönder
eller att hennes örhinnor »icke varit utaf
jern». Kesultat: man har i långliga
tider slagit barn, derför att de icke med ens
varit fullvuxna i skick och seder, slagit dem,
derför att de i den gryende utvecklingen haf|
den lifskraft och sjelfständighet, som man sedan
efter metodisk tämjning, förebrått dem vara i
saknad af. Man har slagit dem orättfärdigt,
och mången förskrämd natur, som sedan aldrig
kunnat taga sig fram i verlden, skulle, om ban
icke vore så förskrämd, anklaga sina föräldrar
såsom skyldige till hans misslyckande. Oeh
orättvis och hård kroppsaga kan äfven medföra
andra menliga följder. Stryk har helt säkert
skapat flere dåliga menniskor än smek, — ehuru
derför klemighet ingalunda är att förorda, —
Med detta n:r följer såsom bihang Iduns mönsterbilaga mr 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
