Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. Fredagen den 26 oktober 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer 1 hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för
ett qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — Sista numret I
IDUN
månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
ä närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg øn krona, sa er-
skapat i förtid tillhårdnade, förbittrade, inbundna,
i sin ordning bjertlösa och brutala menniskor.
Jag vet väl, att det ännu i vår tid finnes
många anhängare af den gamla goda tidens
uppfostringssätt. Rottingen, detta universalmedel
mot menniskonaturens alla svagheter och
sjukdomar och fel, bar visserligen försvunnit såsom
pedagogiskt hjelpmedel från skolorna, men lär nog
fortfarande vara den faderliga myndighetens
attribut i månget hem. Må vi dock hoppas,
att allt flere komma till insigt om, att
kroppsagan mot mera försigkomna barn är en rå
qvarlefva från barbariska tider, oeh att det
finnes andra vägar till barnens hjertan oeh
samveten än den som går genom ryggbastet.
Om föräldrarna i allmänhet bättre satte sig
in i barnens outvecklade själslif, skulle de blifva
tålmodigare och inse, att allt icke kan läras på
en gång. Af en hund, som dresseras, fordrar
man ej, att han genast på några få gånger skall
lära sig hoppa maxis eller apportera eller
uppföra sig städadt inom hus. Man vet, att vanan
är andra naturen och att djuret behöfver tid
på sig att blifva invandt i de nya konsterna,
hvilka oftast strida mer eller mindre starkt mot
dess naturliga böjelser. Man borde inse, att det
är samma förhållande med barnen: de behöfva
också tid på sig och upprepade tillsägelser,
innan de vänja sig in i ett skick och ett
uppförande, som ej är dem medfödt, utan går stick
i stäf mot hvad de finna naturligt och rätt.
Är förhållandet godt mellan föräldrar och barn
•—■ oeh det måste från början vara de förras
fel, om icke så är — då äro hot och stränghet
öfverflödiga: allt vinnes med kärleksfull
öfver-talning, allt som bör vinnas — ty det händer
ju också, att föräldrarna ibland fordra annat än
som är rätt eller lägga skrankor och band på
de små, som äro alldeles onödiga oeh derför
olidliga.
Slutresultatet blir sålunda, att man aldrig
skall slå barn —? Ingalunda, Man skall
tvärt om slå alla barn i början. Just de små
späda, oskyldiga varelserna, som ännu icke
hunnit tänka en ond tanke eller lärt sig säga
sina grymma föräldrars namn, just de små
hjelplösa lindebarnen är det, som böra agas.
Satsen låter upprörande, barbarisk, men är dock,
vill det synas, alldeles riktig.
Saken är den, att de små barnen, de små
Gruds englarna, när de komma till verlden, vid
sidan af en massa fullkomligheter, dem jag
visst icke förnekar, men öfverlåter åt unga
mödrar och öfverlyckliga »pappor för första
gången» att göra reda för, lida af vissa
sjelfs-våldiga fallenheter att sätta sig öfver
konvenansens allra första regler och i allo endast
följa ingifvelserna af en sund och oreflekterad
natur. Föräldrarna måste då söka något
modifiera naturen till en smula större förenlighet
med en civiliserad sammanlefnads kraf. Helt
visst skulle allvarliga föreställningar verka
tillräckligt, men ty värr har den lille ännu icke
inhemtat sin omgifnings språk. Hvad är då
att göra? Man måste uppfinna ett medel,
hvarigenom man på ett sätt, som icke kan
misstydas, låter barnet förstå, att det oeh det
går icke an, det och det skola vi inte göra
efter. Medlet är just en liten lagom risbastu.
Man vet hur en sådan iscensattes. Genom att
med ett mjukt björkris framkalla sveda i skinnet
på mjukare kroppsdelar och systematiskt ställa
så till, att denna sveda alltid inställer sig
omedelbart efter något, som man önskar barnet
skall bortlägga, har man faktiskt anordnat en
slags språklig förbindelse med den lille, d. v. s.
i hans ännu mycket dunkla medvetande
frarn-alstrat en föreställning om, att ett visst
föregående har ett visst obehagligt efterföljande med
sig, hvarför han också vanligen är så klok,
att han undviker det ena för att slippa det
andra.
Just emedan man icke har något annat sätt
att inverka på de små barnen, är detta här på
sin plats, så mycket mer som barnet på detta
outvecklade stadium ej kan reflektera öfver om
behandlingen är fullt honnett och derför ej heller
kan fatta agg till föräldrarna. Jag har hört
fruar, som användt riset på sina endast några
månader gamla barn och alltid med bästa
resultat. Det kostar nog på att höra de små
stackarnes jämmer, men den som beherskar
sina känslor här vid lag, skall säkert efter
någon tid inse, att det var bättre, att barnet
fick aga, innan det kunde rufva deröfver, än
om det i stället måste få den senare, då den
sårade ambitionen tillkommit för att mångdubbla
lidandet.
Efter det ofvan sagda behöfver knappast
anmärkas, att riset bör läggas bort igen, så fort
man tycker sig märka, att barnet förstår och
synes vilja rätta sig efter tillsägelser. Tidpunkten
för kroppsagans upphörande kan naturligtvis
icke bestämmas lika för alla barn, ej heller
lika för alla förseelser. Efter det fjerde året
borde dock aldrig något barn få stryk. Då är
redan reflektionen så utvecklad och på samma
gång känslolifvet så ömt och sårbart, att allt
kan vinnas i godo, likasom allt förloras genom
en hårdhet, som så lätt af den lilla och svaga
kännes som upprörande våld. Den fader eller
moder, som förstår att tillvinna sig sina barns
fulla förtroende och kärlek, vet bäst, att
kroppsagan endast är en fiende till detta goda
förhållande, hvilket dock mer än allt annat är ett
vilkor för möjligheten af en god barnuppfostran.
"En hjeltes död".
(Framför Nils Forsbergs tafla *.)
’"^iß|1 i Hotssflepp aj! Ølotte-SDame,
3et naHna p>e?atstammat
ae 3tj.stta taj;Can tam.
ältej:tet SttäcÉL
an aj? ßä33at
på †’iCtfl£ä33 suüa cjtcfl
nij.ss a££t)atscj.tåe fallatn
me3 j«tßan3 ocPi ßesticfl.
^Sungt tttjcflefc anSPos tijstna3;
fiEott 3å oc-fi- 3å 3eti
sHät, suata3t aj: HoaüjWm genCj.u.3,
en såta3s (lf a jos Uti . . .
8n timme Sen ßfott på ßattieten
3et -mëfcSanSe »flottet ßtanti,
ocH ten j?tån 3en 3oen3es j?a£tsangs
ve& Pä&e&onstens inan,
* Denna mästerliga målning, belönad i Paris med
stora guldmedaljen, en af de värdefullaste
utmärkelser på konstens område, har i alla tidningar så
utförligt beskrifvits, att väl de flesta af Iduns
läsarinnor torde känna den sammas innehåll alldeles
tillräckligt for att kunna förstå foreliggande
stämningsfulla poem. Bed.
t>e& &j,eEpPos j:öt emfietsßto3etn
me3 jxifEmaJtt a|? (judi oc-fl 9lom,
Som ßöj.3 ö†vet -ßäSSen jofcHunnat
en Hocjfte fa&e3om.
JCfcutmötRe SttiSwlamtatet
i anSadtsS-Lj-Stefc j;Cocli
att jånga 3eti sista ßEtellen
j:tån ßtistan3e ogonfoefl . . .
Slien. fän-gst ui3 ^oten aj? -ßa33ett
på fi nä t gofjWts 3am
en 3j-up>t |otfltoSSa3 cputnnä
jåt Hnapt sm smätta |tam.
Jfötfotat j;ostetfan,3et
aj; tusen. fljeftat en,
så gij;ues Set atma niettan,
som &a|;i>a intet igen.
©c fi utcjf3a fj-usets eP3»Hen
e\ lk|.set vàcjcjen opp
j:ët Som jJotg-tåtas
aj’ tåtat utan &opp . . .
Slien om i 3mi &j.eCtes öqa
e«t gsntsta aj! fi|; j^otßtanns,
så sö&’et 3en 3uj i ilätfed
ännu. j?tårt 3ö3ens jtäns.
2)et stofta fiedet&tec&net
på Happan, tö3t Som
cjjaffet j:öt {lönöm ett intet
mot ck-rta tätats
ffo3;
oeH pufsens sista ftjisfaj
ßfit Honom cjCoDaiaSe uatmt,
taeH väte 3itt tilia Hj-etta,
som nu at så tomt oc?v atmt.
Johan Nordling.
»Madam Blind».
Ett minne, upptecknadt af F. M. C.
ffij|uät i skogsbrynet låg en liten grå koja,
t/ hvars usla förfallna utseende man knapt
märkte för de tvenne lummiga rönnar, hvilka så
vänligt utsträckte sina smidiga grenar skyddande
öfver det gamla torftaket.
Bakom henne reste sig den höga skogen
såsom en mur mot de starka nordanvindarne,
och framför henne låg den lilla täppan med
sitt potatisland oeh sina små sängar för
morötter, ärter, bönor m. m. och midt för
gafvel-fönstret prunkade en list af ringblommor,
tusenskönor, åbrodd och salvia.
Smal var stigen, som från det böljande
sädes-gärdet ledde in till täppan och som fortsattes
lika smal, grön och anspråkslös ända fram till
kojans låga dörr.
Det var till denna koja jag och mina
systrar såsom barn så ofta styrde kosan, väntande,
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
