Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. Fredagen den 16 november 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-tal
abonnenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af
Idun, erhåüeg at gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken aDonne
mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera
Sin grad tog han deremot med heder, och
blef till hennes glädje lärare i samma skola,
der han en gång varit en af de bästa
lärjungarne.
Privatlektioner fick han också, skref
dessutom ett och annat i tidningar och tidskrifter
samt hade goda inkomster. Hos modern
bodde han fortfarande, och ännu mer än förr
voro deras intressen gemensamma. Han läste
upp för henne sina skisser och poem,
berättade om elevernas framsteg, eller läste högt
— allt nytt som kora ut — samt
resonne-rade sedan deröfver; hon hade så skarp
blick, oeh han satte hennes omdöme öfver
alla andras.
Han var sällan borta, men umgicks dock
i några familjer, deribland rektorns, och
deråt gladde hon sig, liksom åt hvarje vänlighet,
som visades honom. För sig sjelf begärde
hon intet!
De talade allt emellanåt om, att han skulle
gifta sig, och hon önskade det innerligt; ty
hon var allt för mycket kristen qvinna för
att ej deruti se den enda säkra vägen till
lycka; men hur det var, hade ännu ingen
flicka vunnit hans tycke. Omedvetet jemförde
han dem alla med modren, och hans anspråk
voro stora. En var för talfri, en annan för
kokett en tredje for utstyrd, och så vidare.
Lyckligast var hon ju alltid, som det var;
men ändock kunde hon, som sjelf varit så
lyckligt gift, ej tänka sig honom som gammal
ungkarl.
Rektorns hade en villa strax utanför staden.
Om somrarne var der mycket vackert, och
medan modren retoucherade sina fotografier
i de upphettade rummen inne i staden, gladde
hon sig åt att sonen var så mycket derute,
ty, ehuru hans helsa nu var god, skulle det
ytterligare styrka honom att bada, ro och
vistas i det fria. Tomt var det — mycket
tomt — men hon skulle låta reparera i hans
rum, sätta upp nya tapeter och gardiuer, som
de så länge talat om, och i glädjen öfver den
öfverraskning, hon ämnade honom, kändes
skilsmessan mindre svår.
En dag på sensommarn när läsningen
skulle taga sin början, kom han till henne
och berättade, att han var förlofvad.
Hon hade ju önskat] det — men ändå!
Det kom öfver henne så plötsligt — alldeles
oväntadt, utan att han rådfrågat henne, utan
att hon varit hans förtrogna, liksom förr hela
lifvet igenom.
Rektorns hade många barn — vuxna
allesammans — och hemmet var gladt och
angenämt. Martina var den yngsta, nyss fylda
aderton, och i henne var det han förälskat
sig under klara soliga sommardagar och milda
vemodsfulla aftnar.
Redan vintern förut hade hon intresserat
honom, men först under ferierna, då de träffats
så ofta, hade han lärt att rätt förstå, hvilken
bra flicka hon var — huslig, anspråkslös,
enkel — och ändå intresserad för — ja, för
allt som intresserade honom sjelf!
(Forts.)
%
Sen till, ärade läsarinnor, att Idun finnes hos
alla edra bekanta!
»Le mois noir»
c^mFung ligger novemberdimma
bredd öfver gator och torg;
tung öfver trötta sinnet
trycker lifvets sorg.
Sorg, att dess sommardagar
ila så snabt sin kos,
sorg, att stormens vinge
bräckte lilja och ros.
Jag stänger mig trumpen inne
att glömma svunnen tid
emellan fyra väggar
vid bok och arbetsid.
En blick från ditt blåa öga
möter mig, varm och öm,
der nöjd och flitig du sitter
lutad öfver din söm.
Och dina röda läppar,
sträckta till kärlekskyss,
komma mig snart att ångra
mitt dumma missmod nyss.
Den svarta novemberdagen
strålar sommarklar
emot mig från hemmets tröskel
genom ditt ögonpar.
Johan Nordling.
De veta det icke sjelfva!
» jag ännu var ung, förundrade jag mig
Sh ofta storligen öfver andra husfruars
berättelser om allt, de hunno med, om allt, de
kunde uträtta och göra. Jag föreföll dervid
alltid mig sjelf synnerligen okunnig och
oduglig och afundades dem ofta i tysthet.
Sedan jag nu blifvit äldre, har jag ock
blifvit en smula mera misstrogen och skeptisk.
Man kan inte undgå att då och dä råka få
kasta en blick bakom kulisserna äfven hos
sådana der mönstermenniskor, och då ser man
snart, hur syn och sägen, teori och praxis inte
alltid stämma godt tillsamman. Det är en
stor tröst, som lugnar vid tanken på ens egen
ofullkomlighet.
Ett har jag emellertid fått klart för mig.
Då ett gammalt ordspråk säger: »de bästa
fruarna äro de, som minst låta tala om sig»,
skulle jag vilja tillägga: »och de allra bästa
äro de, som minst tala om sig sjelfva.»
Der det egna jaget ställer sig fram i skryt,
der kunna äkta qvinliga dygder ogerna ta plats
i hjärtat. Der man med många och långa ord
beständigt talar om, hvad man kan oeh hvad
man gör, der felar i regel den tysta,
sjelfuppoffrande verksamheten.
Den verkliga, outtröttliga husmoderligheten
—- hon verkar utan återvändo i smått som
stort, hon förhäfver sig icke, utan gör sitt
bästa och erkänner gerna, att äfven detta ofta
kan vara mycket ofullkomligt. Der äro de
många orden fjärran, der gäller det ej att
glänsa och synas, ty der är ett pligttroget
arbete i det tysta lifvets högsta pligt.
När det gör mitt hjerta beklämdt, att jag
ej kan nå upp till de der »fullkomliga fruarna»,
då ser jag på dem, som sjelfva hålla sig för
mycket ofullkomliga. De gagna oss högst som
föredöme oeh det bästa af allt — da veta
del icke sjelfva! Ede/weiss.
* Befolkningen i Bretagne kallar november: »le
mois noir» — »den svarta månaden».
Om barns agande.
Ytterligare ett inlägg i frågan.
■|\ti Idun för den 20 sistlidne oktober
förekommer bland annat eu uppsats i
uppfostringsfrågan. »En ungkarl» har deri
framstält sina åsigter om det berättigade eller
oberättigade i att aga barn. Hvars och ens
åsigter i en fråga äro ju oantastliga, för så
vidt de ej publiceras; men i så fall torde ett
kritiskt skärskådande af de samma ej vara
ur vägen.
Först måste då erkännas, att uppsatsen är
skrifven med en viss talang, så att mången,
som läser den, får det intryck, att »hvad
den lärer är sanning». För min del måste
jag erkänna, att jag kom till en helt annan
slutsats, nämligen att en hel del af hvad den
lärer ej håller stånd. Till en sådan slutsats
har jag kommit i följd af egen erfarenhet,
dels såsom f. d. barn, dels såsom handledare
af barn.
Handhafvare af agan i uppfostrans tjenst
äro föräldrar och lärare. Jag ställer agan i
uppfostrans tjenst, ty det låter svårligen tänka
sig att en god uppfostrare — och sådana är
det ju fråga om? — använder agan såsom
afledare för dåligt lynne eller i följd af
tillfälliga misstämningar, än mindre för att skaffa
sig motion.
»Ungkarl» vill ha föräldrarne att aga
lindebarnen, men anser agan efter det fjerde året
obehöflig och således oberättigad. En
protest härmot vågar jag, ty hvaije uppfostrare
vet och erkänner, att uppfostran måste vara
lämpad efter föremålets förståndsutveckling.
Agar man ett barn, som ingenting begriper,
så uppfostrar man ej — man dresserar.
Vigten utaf att dressera ett lindebarn förstår jag,
upprigtigt sagdt, icke; tror dock, att om agan
någonsin vore onödig, är den det, då den
gäller ett lindebarn.
Från och med andra året är barnet
deremot mottagligt för uppfostran, om ock i
början primitiv, och från den tiden anser jag
agan berättigad, när omständigheterna så krä/va,
ända till dess barnet är sjelft ansvarigt för
sina gerningar inför borgerlig och kyrklig lag.
Nu blir frågan: kunna omständigheter
inträffa, som göra agan behöflig och berättigad?
Eller ock: kan en allvarlig, kärleksfull
uppfostrare undvika agan under perioden -1—
14 år?
Lefde vi i ett samhälle, der hvarje far
eller mor vore en sådan uppfostrare, skulle
må hända sista frågan kunna besvaras
jakande. Med tanken åter på samhället, sådant
det i verkligheten gestaltar sig, måste den
besvaras nekande.
33-1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
