Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. Fredagen den 16 november 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tJu.i ske å närmaste postanstalt.—Bidrag från alla områden för qvinlig I P\ I I M användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I U U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
Hvilken af oss vet icke, att föräldrar
finnas, som hvarken kunna eller vilja rätt fostra
sina barn, ja, rent ut sagdt, fostra dem i det
onda. Dessa vanartiga barn uppträda emellertid
sedermera i umgänget såsom lärare och
lärarinnor för jemnårige och lyckas alltid inympa
någon eller några af sina färdigheter på dessa,
de må ha huru goda, allvarligt uppfostrande
föräldrar som helst. Dessa olater måste de
allvarliga föräldrarna motarbeta, det må ske
med ord eller gerning, och det må svida huru
hårdt som helst i föräldrahjertat: de få ej,
de kunna ej undandraga sig sin pligt i detta
fall.
Och vägen? — »En ungkarl» säger: goda
ord, böner, allvarliga och stränga ord torde
hjelpa. — Ja, om barnet och dess föräldrar
vore lemnade åt sig sjelfva, hulpe det säkert,
men så är ty värr ej händelsen. Som
forhållandena nu äro, kunna de der åtgärderna ofta
vara nog; men det kan också hända, att
barnet oaktadt allt detta låter locka sig till
upprepande af sitt brott; derpå tarfvas väl
inga bevis. Tanken på faderns sorgsna
ansigte, förmaningar och hotelser, moderns tårar
och böner äro ej nog starkt stöd for den
frestade. Då kan en lämpligt afpassad aga bli
for barnet det stöd, det ytterligare behöfde.
Vore ej agan under sådana omständigheter
berättigad? Låt vara, att barnet skulle »känna
sig kränkt» deraf. Det vore väl ej så
farligt dermed, om det blott finge klart för sig,
att denna kränkning vore en följd af dess
egen kränkniug af det rätta. Jag tror heller
ej, att barnet under sådana omständigheter
skulle hysa agg mot far eller mor, om än det
under svedan tyckte sig finna, att »pappa är
stygg»; kunde lika lätt hända, att det efter
en kort besinning frivilligt bad pappa om
förlåtelse och gaf löfte om bättring. Tror ej
heller, att »aga skapat flere dåliga menniskor
än smek»; går ännu längre oeh påstår, att
en förnuftigt handhafd aga ej alstrat en enda
dålig menniska, då deremot smek och
klemighet i många fall äro grundorsaker till många
förfelade existenser.
Då »ungkarl», såsom han sjelf erkänner,
ej eger erfarenhet i uppfostringskonsten, är
det i någon mån förlåtligt, att han kunnat
framställa ett påstående sådant som ofvan
vidrörda. Nog får han vid närmare besinning
medgifva, att — om än agan såsom
uppfostringsmedel af det ojemförligt stora antalet
föräldrar handhafves kanske till större skada
än gagn: principlöst, inkonseqvent etc. — det
dock finnes föräldrar, som handhafva den rätt;
och ej bör man bannlysa ett medel, som kan
lända till välsignelse, derför att ett stort
antal missbrukar det. Bättre då att
undervisa och meddela råd åt dem, det vederbör,
än att helt enkelt stämpla allt bruk deraf
såsom brutalt och barbariskt. Till detta
undervisande fordras dock erfarenhet, större än
man såsom f. d. barn kan ega, för så vidt
ej företaget skall bli omoget, då det
förorsakar större skada än gagn.
Det städse återkommande tadlandet af lärare
eller lärarinna, som använder rottingen, liksom
ock det af ett »gudskelof» åtföljda påståendet,
att den försvunnit ur skolan, väcka hos skolans
arbetare den tanken, att det är rent af
fördömligt att använda den; och teoretiskt tyckes
det, som vore det så. »Inte kan man slå någon
lärdom i ett barn»; »inte är vägen genom
ryggbastet den enda till barnens samveten och
hjertan»! — Praktiskt sedt, torde dock
rottingen ännu försvara sin plats inom skolans
väggar, så länge barn från 30—50 olika
uppfostringshärdar — och hurudana? — stäl-
las under en persons ledning, helst då denna
person saknar det stöd från föräldrahemmet,
som under sådana och alla förhållanden är
honom nödvändigt. »En bild ur lifvet» må
belysa påståendet.
I den folkskola, till hvars gebit
undertecknad hör, gälde det en gång en så enkel sak
som afskrifning. En 10—11-årig gosse fick
såsom uppgift att ur bok afskrifva 7—8
rader. Flere staffel utmärkte den fullgjorda
uppgiften. Han fick skrifva om och blef i
all vänlighet tillsagd att se upp. Ännu en
gång fel. Samma straff och samma
tillsägelse. Utan verkan. Sju gånger skref han
fel. Fick så tillsägelse att skrifva den en
gång till och deijemte en hotelse om aga,
ifall han den gången också skrefve fel. Utan
verkan. Agan följde, och för nionde gången
skref gossen sin öfning och skref den rätt.
»Sedan dess», berättade läraren, »har han
visserligen skrifvit sina uppgifter fel, men
bara en gång, högst två gånger hvarje».
»Trots?» frågade jag. — »Åhnej, bara ett
olidligt slarf», svarade han.
Säg, »ungkarl», var ej agan denna gång
på sin plats?
Ingen skulle väl kunna i detta fall påstå,
att läraren tog till käppen för sin
motione-ring, ej ens såsom afledare för dåligt lynne.
Slutet blir: Agan är under nuvarande
förhållanden både behöflig och berättigad, då
den med urskilning handhafves; åtminstone
hyses denna uppfattning af
S. Bgr.
Iduns
fjerde pristäfling.
1) För den bästa uppsats i något ämne,
som berör qvinnans lif och verksamhet i eller
utom hemmet, hemmet sjelft eller barnens
uppfostran, utdelas ett pris af 25 kronor.
Uppsatsens längd får ej öfverstiga fyra spalter i
Idun.
2) För den bästa berättelse, skiss eller
novellett om högst fyra spalter lemnas ett pris
af 20 kronor.
3) För det bästa nyårspoemet lemnas ett
pris af 15 kronor.
Hvarje pristagare erhåller derjemte en
årgång af Skandinavisk Modetidning för
1889.
Täflingsskrifterna, som böra skrifvas endast
på en sida af papperet och förses med namn
eller signatur och förseglad namnsedel, skola
vara inlemnade senast den 24 december. A
baksidan af konvolutet bör tecknas ordet:
Täflingsskrift. Redaktionen.
Kärlekens fysiologi.
ypaolo Mantegazza — se der ett namn, som
intill denna dag antagligen varit främmande
för en stor del af Iduns läsarinnor, men som
hädanefter torde blifva dem både väl kändt
och kärt. En italiensk lärd —
vetenskapsman, skald och novellist —, sedan länge i sitt
hemland högt uppburen för alstren af sin
forskning och diktning, kommer till den svenska
qvinnan med ett bland de förnämligare af sina
verk. »Kärlekens fysiologi», en bok som i
Italien utgått i en mängd upplagor och
dessutom öfversatts till flera kulturspråk, föreligger
i dessa dagar i en vårdad svensk öfversättning,
verkstäld af hr E. Thyselius.
»Alla ädla qvinnor» har författaren
tillegnat sin bok. Det ömtåliga i sjelfva ämnet
hade aldrig kunnat mera diskret behandlas,
aldrig samtidigt mera ärligt oeh djerft. En
allvarlig idealistisk grundåskådning ligger
öfverallt på botten af författarens snillrika
skildring, vare sig denna i poetiskt liffull stil
uppehåller sig vid »kärlekens morgonrodnad» och
»dess första vapen» eller oförskräckt blottar de
mörka skuggor, som omgifva »kärlekens afgrund»
och dölja »dess vanära».
Vi tillåta oss som ett det bästa prof på det
upphöjda innehållet här nedan aftrycka några
korta citat från skilda ställen af arbetet.
Våra barn oeh framför allt våra döttrar böra
vi tidigt inskärpa blygsamhet samt utveckla
och förfina den, så att denna känsla blir
upp-rigtig och fin och icke ett konventionelt hyckleri.
Att framlocka kärlekens gnista ur
likgiltighetens hårda kiselsten är ett förtjusande under,
att väcka den ur dess sömn en afundsvärd
förmåga; att beså vår lefnadsstig med kärlek
och åtrå kan för en hvar menniska vara
berättigad anledning till stolthet. Men ett af
de mest upphöjda mål, hvartill vi kunna sträfva,
är dock att bevara den vunna kärleken, att
bevara den ren oeh klar oeh att låta den oskadd
genomgå lifvets cykloner, novembertöcken och
decemberfroster samt att leda den sund oeh
stark till grafvens brädd, så att den må dö
under lofsånger och höljd af evigt oförgängliga
blommor. Det är ett företag, lika härligt som
att skapa ett konstverk, lika nyttigt som att
blifva rik, och en lika stor som ärofull bedrift.
Det fins intet mera smittosamt än hänförelsen,
intet mer bedårande oeh omotståndligt än en
qvinnas hänförelse. Utan bevisningsgrunder,
utan hoppets styrka, endast upprätthållen af
kärleken, är hon städse uppfyld af tro på allt
livad som är stort och skönt. Och vid hvarje
steg af lifvet tyckes hon i sin sublima
oförsigtighet eller drifven af ungdomlig hänförelse
säga oss: framåt, framåt! Och med sina
ljufva händer drager hon oss uppåt, leder oss
och gifver oss alltid friskt mod, äfven när hon
sjelf synes uttröttad.
Det förefinnes en väsentlig olikhet mellan
mannens och qvinnans kärlek: den förre vill
bliva älskad, den senare framför allt älska.
Hennes känsla är verksammare, expansivare
än vår; hon fordrar föga af den älskade,
emedan hon sjelf är för rik och hennes
hängifvenhet för stark, för att hon skulle behöfva
egenkärlekens stöd för att trotsa lifvets strider.
Den fullkomliga kärleken består, sant nog, i
summan af dessa båda härliga saker: »jag
älskar, jag är älskad», men för en kvinna är
det många gånger nog att kunna utropa: »jag
älskar», och för mannen ännu oftare att kunna
blåsa upp sig och säga: »jag är älskad».
Smärtan, som är så rik pä lidanden och
marter, som i mångfald är lika oändlig som
sandkornen pä hafvets botten och lika djup
som oceanens afgrunder, har dock bevarat åt
kärleken sin största bitterhet, sina grymmaste
plågor. Och så måste det vara: den varmaste
lidelse måste dämpas af den starkaste frost,
den på fröjder rikaste lidelsen äfven vara
rikast på smärta.
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
