Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. Fredagen den 23 november 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 47.
Fredagen den 23 november 1888.
l:sta årg.
B yrå:
Kla.rabergsga.tSLn 54, en tr.
Annonspris:
25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).
Tidningen kostar
endast 1 krona för qvartalet.
postan-odet inberäknadt.
Ingen Jösnummerförsäljning 1
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å byrån kl. 9—10 och 4—5.
AJlm. Telef. 6147.
Utgifningstid:
hvarje helgfri fredag,
öista numret i hvarje månad
innehåller en
fullständig mode- o. mönstertidning.
Prenumeration sker:
I landsorten: å postanstalterna.
I Stockholm: hos redaktionen, å
Stadspostens bufvudkontor, i de större
boklådorna samt å tidningskontoren.
Ej än, men snart du ser, att blyg och mild
är ofta just den högsta kraftens bild,
att mycket väsen ej det ädla gör,
men kämpar tyst och utan jemmer dör.
C. D. af Wirsén.
Pessimismen och qvinnorna.
At r. E. 11.
|lpljet är onekligen en mycket allvarlig tid,
vi lefva i. Öfver hela affärslifvet ett
långvarigt, förlamande tryck, som kännes
genom alla samhällslager och sträcker sina
verkningar in på alla områden af lifvet. Den
materiella existensen bekymmersam och inom
idéernas verld en slitning och kamp mellan
nya och gamla åskådningar, så förbittrad och
oförsonlig som kanske aldrig någonsin förr
sedan kristendomens inträde i historien. Allt
detta verkar, det ena med det andra, på
lynnena, hvilka mer och mer förlora sin
glädtighet och sitt friska lefnadsmod. Hopplös
pessimism utbreder sig som ett isande töcken
öfver verlden. Så påstås åtminstone i alla
nyare romanböcker; och obestridligt är i hvarje
händelse, att förmågan att känna glädje har
aftagit betydligt på endast sista decenniet.
Man märker det på teatern, man ser det på
folkfesterna ute i det gröna, man läser det
mellan raderna i den yngre literaturens alster.
Men for den, som inser glädjens stora,
oskattbara betydelse för själslifvets sundhet, är detta
högst sorgliga iakttagelser.
Det värsta är, alt menniskorna äro så fallna
för att göra en dygd af nödvändigheten. Lida
en hcl tids menniskor af missmod och
glädjelöshet, strax skall man se, att tråkigheten
adlas till allvar, att uppstyltningen får namn
af värdighet och naturlig munterhet betraktas
såsom bevis på lättsinne eller tanklöshet. Fins
det något vedervärdigare, än när surmulenheten
tar sig låter, som vore den allena respektabel,
eller när oförmågan att njuta af ett skämt
vill gälla som heligt allvar, tankfullhet, »djups?
Mer än en gång har ett klädedrägtsmode
uppkommit genom någon förnäm persons
behof att dölja ett naturligt lyte. Mer än en
gång har också en känsloriktning tagits efter,
sedan den blifvit intressant genom den eller
den snillrika personens hängifvenhet åt
densamma. Härmningsdriften är stor bland
apornas talande slägtingar, och känslostämningar
efterhärmas lika väl som hattar och
klädningar. En tid var »der Weltschmerz» högsta
fashion, med i pannan högt uppdragna
ögonbryn, »Buch der Lieder» i rockfickan och ett
bittert leende kring läpparna. Vi hafva nu
länge i vårt land tenderat åt ett mode i
mörka färger och smått »à la bigoterie».
Ännu är skrattet icke bortlagdt, men böljar
allt mer att utträngas af det matta leendet.
Innan ännu den uppfattningen har blifvit
allt för utbredd, att det skall vara finare att
sucka och himla sig än att skratta och skämta,
låt oss ett ögonblick tänka efter; kanske har
glädjen en större uppgift i verlden än många
tro; kanske är glädjen helt enkelt ett
lifsvilkor, som vi icke kunna undvara utan att
förtvina, likasom blomman vissnar och dör,
beröfvad solens ljus.
Se och jemför! Der lefver en ensam qvinna
fram ett glädjelöst lif. Den ena dagen går
lik den andra under ett oafbrutet släp och
slit blott för underhållande af denna stackars
lifsgnista, som ej får tillfälle att värma och
lysa någon. Ursprungligen har hon varit en
varmhjertad och begåfvad qvinna, intresserad
för allt sant, godt och skärt. Men
förhållandena tvungo henne att använda alla sina
krafter, hela sitt intresse blott på
forvärfvan-det af det lilla, hon behöfde för sitt
lifsuppe-hälle. Hjertat hårdnade till, då det ej fick
någon annan att klappa för. Begåfningen
förslöades under ett lif i ensamhet, och
tvånget att dagligen endast tänka på egna
bekymmer forqväfde alla högre intressen.
Glädjelösheten alstrade bitterhet. Hon, som
förr tänkte och kände så kärleksfullt för alla
menniskor, har fått en skarp tunga och kan
berätta vackra saker om alla grannarne i
qvarteret.
Huru helt annorlunda gestaltar sig icke ett
lif, i hvilket glädjen fått lysa in, förädlande,
uppfriskande! En ren glädje öppnar hjertat
för ädla känslor, den höjer lifskraften,
utvecklar anlagen och ger tankarna flykt. Den,
som sjelf är lycklig, vill också se lyckliga
menniskor omkring sig. Den, som lärt sig
att älska lifvet, spänner siua krafter i lifvets
strid. Han ger sig icke i första taget, ban
böjer sig ej för första motgång, han vet, att
lyckan är värd en dust, låt vara både
långvarig och hård.
Det är väl den skönaste syn, man kan se,
en gammal man eller qvinna, 3om trots
oupphörliga motgångar och stora sorger i lifvet
icke förlorat tron på glädjen utan ännu både
sjelf med friska känslor kan njuta af lifvet
och med innerligt deltagande ser, hur
ungdomen fröjdar sig. Tolerans och frisinne följa
med ett gladt sinne; ofördragsamhet och
andra onda ingifvelser komma med
fördyst-ringen.
Har någonsin ett brott begåtts med gladt
hjerta?
Har någonsin ett lömskt anslag, en usel
hämnd, ett nedrigt försåt uttänkts under
glädjens inflytande?
Nej, glädjen har aldrig gjort något nedrigt
i verlden. Dåliga surrogat för sund glädje,
tarfliga förlustelser såsom ersättning för ett
förstördt sinnes oförmåga att fröjdas åt
oskyldiga och naturliga glädjeämnen — sådant
har verkat oeh verkar dagligen förslappande
på en stor hop menniskor, hvilka sannolikt,
om man skulle kunna skåda in i deras
innersta, äro mindre glada än de invanda skratt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
