Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. Fredagen den 23 november 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för l l-N l l |y| månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret I I LJ LJ IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg sn krona, så er-
salfvorna skulle låta en förmoda. Ett osundt
och förkonstladt lif har nog, i synnerhet i de
större städerna, sin skuld i den allmänna
bristen på verklig lifsglädje. Det gäller att
återvända till ett naturligare lefnadssätt. I
tider af öfverförfining hafva alltid skalder
uppträdt oeh lofprisat landtlifvets enkelhet
och friskhet, hvari de då skådat räddningen
för den sjuka tiden. Så Horatius på sin
tid, så Rousseau och så Almqvist och
Strindberg i vårt land. En annan reaktion mot
det osunda lif, som lefves i dessa
öfverförfi-nade tider, är sports väsendets utveckling. Som
allt nytt synes det röja benägenhet att slå
öfver till ytterligheter. Men det goda har
sporten med sig, att den riktar den allmänna
uppmärksamheten på nödvändigheten af
kroppens vård och utveckling. Det är ej nog
med helsovård i vanlig mening. En
husmoders första omsorg bör naturligtvis gå ut på
att genom vaksamt iakttagande af allt, hvad
till hygienen hörer, söka utestänga sjukdomen
från hemmet. Men detta är icke allt. Man
måste äfven söka bringa den goda helsan och
den kroppsliga utvecklingen till en sådan
höjd, att ett öfverskott af lifskraft uppstår,
ett öfverskott, som alstrar glädje oeh mod
och arbetslust. Se på en menniska, som har
detta öfverskott af helsa, hur förtjust och
lycklig hon ser ut: ögonen stråla af
skalkak-tighet, kinderna lysa rödt, hållningen är käck,
och rörelserna liksom fjedrade. Hon gnuggar
sina händer och känner sig så glad, så glad
— öfver hvad? Öfver ingenting särskildt, men
hon kan inte hjelpa, att hon känner sig
märkvärdigt fri oeh lätt.
Ett bättre arf kunna föräldrar ej gifva sina
barn än ett gladt lefnadsmod, stark vilja och
starka muskler. Vänj barnen tidigt att finna
sin lust i härdande kroppsöfningar! Föregå
dem med godt exempel! Lär dem att icke
hänga läpp for småsaker, att icke
undandraga sig ansträngningar, att ieke böja sig
for hvad som helst! Men ett gladt och starkt
sinne tvingar man ej på någon, det växer så
småningom fram af sig sjelft hos barn, som
uppfostras friskt oeh sundt i ett
föräldrahem, der ett jämnt och godt humör råder,
der arbetet ej betraktas som en tung pligt
utan som ett kraftspännande nöje, och der
nöjet sjelft ej kommer som en skolkning ifrån
pligterna utan ingår som en gifven del af
dagens program.
Barn, som uppfostras så, skola helt visst
icke söka oädla nöjen bakom föräldrarnes
rygg, och, när en gång föräldrahemmet är ett
vackert minne blott, skola de söka uppehålla
de goda traditionerna i det nya hem, der
rollerna äro forändrade oeh de nu såsom
föräldrar i sin tur få glädja sig åt det växande
lifsmodet hos de små.
Slägtet behöfver fysiskt stärkas — det är
det ena; vi behöfva endast betrakta en
floek barn i skolåldern eller ett par
tjugu-åringar med hängande hufvud och bleka
kinder för att blifva öfvertygade derom. Men
på själslifvets område är också en förändring
behöflig: håglösheten, mattheten i känslor,
lamheten i sträfvanden, den tidiga
»blasert-heten», allt detta är svaghetstecken, tydande
på en själens bleksigtighet, som icke kan
annat än ytterligare förvärras af det
pessimismens mörker, som hotar att inhölja hela
vår verld. Glädje måste skapas af intet, om
den ej kan formas af jordens ler. Vi måste
skaffa oss inbillade glädjeämnen, om nu
verlden skulle vara så sorglig, att den ej bestode
oss några verkliga.
Oeh skaparinnorna måste bli qvinnorna.
Som ungmor, som hustrur och mödrar hafva
de tusen möjligheter att sprida glädje och
behag omkring sig. De måste hjelpas åt att
drifva högtidligheten på flykten i
sällskapslifvet, de måste i sina hem söka infora enkla
oeh sunda vanor, de måste ständigt hafva för
ögonen de bägge pligterna: pligten att lefva
sundt, pligten att hålla ett gladt mod vid
makt hos sig och andra. Oeh när de hållit
på med det en tid, så kanske det klarnar
upp, oeh vi se, att:
»Verlden är ej så ful,
som vi henne ängsligt afmåla
med storm och våg.
Allt leker för vår håg,
skönhet i hvar ögnastråla . .
»De ha ej dött, de slumra blott.»
(Harriot Wolff.)
mor< de kära blommors flock
■tf^øé uti vår trädgård — är den död?
Min blomma hvit, min blomma röd
jag söker, men ej finner dock.»
Hon svarar: »’på naturens lott
kom ock, mitt barn, en hvilotid,
och dina blommor här invid
de ha ej dött, de slumra blott.
De slumra under drifvans drägt,
för köld, och storm i säker hamn,
likt barnet i sin moders famn;
dem väcker åter vårens flägt.»
Dm hjerta, dina blommors skatt
— de kära, dem du valde ut
och egt oeh älslcat en minut —
ha de gått in i dödens natt?
Ack, icke ha de spårlöst gått;
fast jorden dolt dem, förestår,
jag vet det, äfven dem en vår:
de ha ej dött, de slumra blott.
J. N—g.
Ett ord till husmödrarna.
Med anledning af Laura Fitinghoffs
artikel.
jacksamt erkännande allt det rätta och
sanna, som i Laura Fitinghoffs uppsats
om »orlofssedlar och afskedsbetyg» stod att
läsa, tänkte jag dock, när jag läst igenom
densamma: stackars tjensteflickor, skolen I nu
också hafva betyg öfver edert lynne!
För att kunna förändra det naturliga lynnet
eller åtminstone beherska det samma tarfvas i
sanning en grundlig Bjälens uppfostran. Men
hvarifrån skola då tjensteflickorna hemta denna?
Fordra våra matmödrar, och göra de det med
rätta, denna uppfostran af sina tjenarinnor, då
böra de ock .visa, att de sjelfva ega densamma
och genom exempel föregå dem i den vägen.
Men huiu många matmödrar finnas, som så
göra? De flesta glömma, att äfven tjenarinnan
är vår nästa, och att äfven hon med rätt kan
fordra att behandlas efter grundsatsen: »hvad
I icke viljen att menniskorna skola göra eder,
det gören I icke heller dem»; i sitt inre hålla
de tjenaren nästan jemförlig med skoborsten,
mattan eller något annat ting, som med
nödvändighet hör till deras hus. Jag säger: i
sitt inre, ty i våra dagar aktar man sig noga
för att uttala sådana grandsatser.
Bland mina bekanta finnas tvenne unga fruar,
och jag vågar påstå, att de icke en gång bland tio
sammanträffa, utan att samtalsämnet utgöres af
deras—tjensteflickor. Fru A. beklagar sig öfver,
att hennes tjensteflickor äro så »nosiga»,
slarf-viga och likgiltiga om husets väl; fru B., att
hennes äro elaka vid barnen, när de komme
åt o. s. v.
Tjufaktiga kunna de nu i de två nämda
hemmen icke gerna komma åt att vara, ty det
händer icke ofta, att nyckeln till brödskåpet
ute i köket glömmes qvar mellan ett par
måltider, eller att sockerskålen eller
småbrödskorgen skulle lemnas utom lås och bom.
Men låt nu dessa fruars tjensteflickor komma
tillsammans, och strax skall man få höra, att
de ha hvarken färre eller mindre fel att märka
på sina matmödrar än de, som dessa kunde
tillvita dem. Visserligen kan det vara sant,
att i de flesta fall ett dylikt omdöme af en
tjenare ej är mycket att lita på, men då jag
öfverraskar mina nämda bekanta midt i
hvardagslifvet, i köket ibland deras tjensteflickor,
då finner jag till matmödrarnes skam, att
tjen-steflickornas »baktal» ieke var så alldeles utan
skäl.
Mycket kunde vara att säga i denna sak,
men detta må vara nog. Matmödrar, viljen I
hafva edra tjenarinnor bättre, blifven då först
sjelfva bättre. Ty här gäller utan gensägelse
det gamla ordet: »sådan herre sådan dräng».
Visserligen är det sant, att »ingen regel
gifves utan undantag», men jag tror att
undantagen ej skola blifva synnerligen många,
om vi sjelfva i frågan ställa oss rätt, icke
allenaast rättsligt utan också moraliskt rätt.
Låt tjenaren känna, att du på sätt och
vis räknar äfven honom till huset, så skall
han eller hon med mera tillgifvenhet fästa sig
dervid. Då ett glas e. d. råkar slås sönder
så banna icke på det sättet, att den felande
varsnar, att det är endast vreden öfver
förlusten, som drifver på dina ord; låt din
tjenarinna förstå, att det är lika mycket bekymmer
öfver henne sjelf för hennes slarf, som vållat
bannorna; då framkalla dessa icke vrede igen.
»På det sättet», sägen I, »skulle ju hvar
matmoder få göra sig till ett slags moder för
sina tjenare.» — Nåväl, moder och
uppfostrarinna, det kan ju vara ungefär det samma. Äro
icke vi äldre komna till för att uppfostra de
unga? Är ieke detta vår pligt? Om du
sålunda gör dig till en moder för dina tjenare,
så gör du ändå icke mer än din pligt, men
den pligtens fyllande skall bringa dig sjelf
största nyttan. Rose Nath.
En svärmor.
Skiss af Wilma Lindhé.
(Slut fr. föreg. n:r.)
;e hade kommit på det klara med sina
känslor redan för en tid sedan, men
beslutat att ej tala derom ens med
föräldrarna, förr än terminen började. Den skulle
ju ändock aldrig återkomma, denna korta
underbara tid, då de voro helt och hållet
uppfyllda af hvarandra, utan att någon visste,
knapt anade den ljufva hemligheten.
Rektorn var högt ansedd i det lilla
samhället, ej allenast genom sin ställning, sin
begåfning oeh duglighet som kommunalman,
338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
