Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. Fredagen den 30 november 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 48.
Fredagen den 30 november 1888.
l:sta årg.
B yra:
Klarabergsgatan 54, en tr.
Annonspris:
25 öre pr petitrad (= 10 stafvelse!-).
Tidningen kostar
endast 1 krona för qvarialet.
postarvodet inberäknadt.
Ingen }ösnummerförsäljning!
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas & byrån kl. 9—10 och 4—5.
A lim. Telef. 61 47.
Utgifningstid:
hvarje helgfri fredag.
Sista numret i hvarje månad
innehåller en
fullständig mode- o. mönstertidning.
Prenumeration sker:
I landsorten: å postanstalterna.
I Stockholm: hos redaktionen, å
Stadspostens hufvudkontor, i de större
boklådorna samt å tidningskontoren.
Väl är den lång, den kalla vinternatten,
som land och haf till blodlöst hjerta sluter
och andas is på jordens bleka kind.
Men ej den evig är: — en gång skall solen
sitt eldspjut rikta mot den grymmes panna
och nordanvinden dö för vestanvind.
Aitf/itst Blanche.
e
A
Skandinavisk Modetidning,
den finaste prydnad för salongsbordet
samt den rikhaltigaste och tillförlitligaste
mode- och handarbetsjournal,
torde prenumeration
oför-dröjligen ske.
Tidningen är ej afsedd endast för
sömmerskor och damskräddare, utan derjemte till en
hjelpreda i hemmet. Särskildt vilja vi
framhålla dess ytterst rikhaltiga
handarbetsafdel-ning samt den goda handledning i
förfärdigandet af barndrägter, som den lemnar. För
öfrigt är tidningen genom sin synnerligt
eleganta utstyrsel, i hvilket afseende den ej
öfverträffas af någon tidning i vårt land,
särskildt lämpad till en prydnad i hvarje hem.
Tidningens anmälan å sista sidan i n:r 1,
som medföljde till Iduns alla prenumeranter,
torde noga genomläsas. Skandinavisk
Modetidning, som är en alldeles sjelfständig, från
Idun skild tidning, kostar för november och
december
end&st 1 krona,.
Annonsen om
Iduns XJträttningsbyrå
å sidan 352 i detta nummer af Idun torde
af tidningens läsarinnor noga observeras.
Redaktionen.
ttàf
Träldomsok.
Några små betraktelser öfver ett och annat
upptecknade af
Mathilda Langlet.
i 7 år tid vet ej af någon träldom — det
finnes inga slafvar mer.
Menniskohan-del och slafveri upphäfvas äfven i länder,
der det senare ansetts som oumbärligt, och
snart skall det knappast finnas någon fläck
på Guds gröna jord — i alla fall inom
civilisationens råmärken — som icke trampas af
fria män oeh qvinnor.
Visserligen. Bojor och band lossas på alla
håll, äfven inom andens rike. Forskningen
är fri, tanken är fri, ordet — både det talade
och det skrifna, sedermera tryckta ordet —
är fritt, och ehuru det visserligen nu är
mycket, som icke är »tullfritt», kan dock ingen
säga, att den personliga friheten är på något
obilligt sätt kringskuren.
Oeh dock gå här i verlden så många hårdt
bundna trälar, stundom suckande öfver sitt
slafveri, stundom omedvetna derom, men
derför icke mindre trälbundna, stundom i en
träldom som faller enhvar i ögonen —
mam-monsträlar, syndaträlar, arbetsträlar, hvem har
ej sett, hvem igenkänner icke dem? —
stundom åter släpande på en boja, som ehuru
icke synlig, dock trycker lika hårdt. Det är
den gamla historien om, att ingen vet, hvar
skon klämmer, utom den som har henne på,
här så tillvida varierad, att äfven den, som
bär skon, stundom icke vet hvar hon trycker,
förrän någonting upplyser honom eller henne
derom, eller måhända hellre bär den tryckande
bojan än gör sig besvär att upplösa och
af-skaka den.
En af de tyngsta af dylika träldomar är
nog, exempelvis, den att vara slaf af sin
vrede. Och denna är måhända också en af
de träldomar, man minst tänker på att
af-skudda sig. »Jag vet nog, att jag är
häftig,» erkänner man, »men det rår jag inte
for,» tillägger man ursäktande, och så är allt
väl bestäldt. Man är häftig, man är obillig,
man förgår sig, man plågar sin omgifning
med sin hänsynslösa häftighet, men — det
kan ju ej hjelpas, man är nu en gång sådan,
man kan ej rå for sitt humör!
Nej, visserligen, man kan ej rå för sin
häftighet, men man lcan rå på den. Det är
visserligen icke så lätt, men det går dock, när
man blott en gång fått ögonen upp för det
olyeksbringande att låta vreden taga
öfverhand. Men det är deruti felet ligger, att man
ej har detta klart för sig. Så länge ej vreden
öfvergår till ursinne oeh så länge ej dess
utbrott förorsakar materiell eller synbar
skada, anses dessa utbrott temligen
berättigade eller i alla fall bestämdt ursäktliga.
Omgifningen anses böra med tålamod underkasta
sig alla de ledsamheter, som häraf uppkomma,
och benäget öfverse med den felande, derför
att han är «så häftig» oeh inte rår för, att
han är det.
Det måste medgifvas, att uppfostran ofta
är skuld till detta. Och det är också genom
uppfostran vi skulle lära oss beherska vår
vrede, så att vi icke öfverila oss. Men huru
sällan ingår icke detta i planen för våra barns
utveckling — om vi öfver hufvud uppgöra
någon plan derför! I allmänhet bryr man sig
ej stort om ett barns vrede — den får väl
gå öfver, menar man, och den går också
öfver, men huru? Lemnadt åt sig sjelf, behåller
alltid barnet i sitt lilla hjerta qvar något af
den bitterhet vreden uppväckt, oeh detta får
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
