Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. Fredagen den 30 november 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag oéh kostar (lif | n I | k I månaden meddelar en fullständig mode- och mSnstertldnlng. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — Sista numret I I LJ U IN ä närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
ständig näring och påökning af nya utbrott
af en vrede, som visserligen kan kufvas eller
afledas, men hvars eld dock alltid glimmar
under askan oeh vid minsta anledning
flammar upp igen.
Det värsta vid allt detta är dock det, att
just vi föräldrar ofta sjelfva lära våra barn
att vredgas, dels derigenom att vi straffa dem
i vrede och icke i kärlek, dels föregå dem
med onda föredömen, i det vi sjelfva förgå
oss, dels också försumma att lära dem ångra
och afsky sina öfverilningar och sålunda
besegra sin vrede.
Det är kanhända så, att ingen, som älskar
sina barn, kan med kallt blod aga eller straffa
dem. Upprörd måste man vara, om också ej
uppbragt, säger man, oeh deri har man
måhända rätt. Men detta medför icke bestämdt,
att man skall visa sig ond och vred.
Bedröfvad, djupt bedröfvad bör man vara och
visa sig vara, men icke ond, icke häftig. Och
då det gäller att aga oeh straffa ett barn,
bör det väl icke vara svårt att få vreden att
öfvergå till sorg, tyckes det; det är dessutom
verkligen nödvändigt, ty uppkommer hos barnet
blott en gång den föreställningen, att modren
straffar for att gifva sin vrede luft, för att
hon är ond på barnet, då får den lilla snart
den uppfattningen, att det är en glädje for
modren att straffa, och då komma onda och
vreda tankar i barnasinnet och hela grunden,
hvarvå man skulle bygga, blir undergräfd
och vacklar.
Om man ser ett barn öfverlemna sig åt ett
utbrott af vrede, kan man visserligen med
maktspråk hejda detta utbrott, men man kan
icke ur hjertat utdrifva den känsla, som
framkallade utbrottet. Derför tager den ömma,
den verkligen ömma modren, det af vrede
skälfvande barnet i sin famn och talar
hjertligt och mildt förebrående, visar den lilla,
huru ond och farlig vreden är, och upphör
ej ined förmaningar och smekningar, förrän
häftigheten smälter bor i tårar och ånger,
och detta gör hon, äfven när hon straffar
barnnet. Det är mycket farligt att låta ett
barn gå och »tjura», gå och »bita i sig»
harmen öfver verkliga eller inbillade oförrätter,
och det är orätt och syndigt att låta den lilla
ensam och utan stöd utkämpa striden med
sig sjelf. Också dukar barnet då som oftast
under.
Vaka vi så öfver våra barn — och öfver
oss sjelfva — tror jag, att vi skola kunna
mycket bidraga till att vredens träldomsok
icke kommer att trycka deras axlar, helst om
vi icke förtröttas, utan under hela deras
uppväxt formana oeh stödja dem och framför
allt föregå dem med godt exempel.
Detta om barnen. Nn några ord om oss
sjelfva. Man hör ofta sägas, att det är en
svår konst att beherska sig sjelf, och kanske
är det derför man endast ganska sällan kan
förmärka, att någon anser det nödigt att lära
sig eller att utöfva den, såvida man icke är
tvungen. Så fort någon får råda sig sjelf,
så fort tvånget upphör, anser man sig också
fri att öfverlemna sig åt sina egna infall.
Man säger sig då vara fri, men är i sjelfva
verket mera bunden än någonsin, ty den
personlighet, den inre, andliga menniska,
hvarigenom först hvaije mensklig varelse göres
till en verld for sig och blir skild från det
öfriga slägtet, denna personlighet underkufvas
nu af den sinliga natur, som hon är satt till
att styra. Och först då taga vi
träldomsok et fullt på våra axlar och blifva lika
säkert slafvar, som om vi vore sålda och köpta
för penningar.
Nu kan det ju hända att mången icke
frågar efter detta — anser detta för
obetydligheter. Men då ville jag bedja den, som det
gör, synnerligast om det är en qvinna, att
något litet betänka, huru hennes vrede verkar
på omgifningen, samt huru den tager sig ut
i andras ögon. En vrede, som man
beher-skar, inger för det första mera respekt, än
en vrede, som man låter bryta ut. Och
sedan blir omgifningen van vid dessa utbrott;
man vet, att de ej kunna räcka i evighet,
man bryr sig ej derom, och barn och
tjenste-folk tänka som så: låt henne storma — det
går väl öfver.
Slutligen — och detta är det svåraste —
stjäl vreden och dess täta utbrott ifrån oss
den kärlek, som vår omgifning skulle skänka
oss, och hvaraf vår inre menniska skulle lefva.
Och detta ville jag bedja enhvar maka,
moder, husmoder af allt sitt hjerta och af all
sin håg besinna, när hon frestas till utbrott
af vrede. Det kan väl hända, att hon genom
ånger, gåfvor och fördubblad ömhet kan åter
vinna hvad hon förlorat, men detta
sisyfus-arbete är ohyggligt tröttande både för henne
sjelf och för omgifningen, och ingen kan för
öfrigt svara för att det lyckas. Om hennes
närmaste också en gång, när hon går bort,
glömma hennes fel och minnas henne med
ömhet, kan det dock aldrig förnekas, att
sam-manvaron förbittrades, och att hon, då hon
var ibland de sina, icke egde den kärlek, som
kunde och borde varit hennes, och som skulle
förljufvat hennes lif. Oeh då husfriden skall
ständigt störas af häftiga uppträden, blir
hemmet till slut nästan förhatligt, och hvar och
en söker att så mycket som möjligt tillbringa
sin tid utom detsamma.
Det är så mången af oss, som häruti felar,
som syndar ovetande — det vill säga, som
icke vet eller tänker på, att hon går i
träldomsok och är slaf af sin vrede, lika litet,
som hon tänker på de sorgliga följder detta
medför. Att man förgår sig, när man låter
vreden bryta ut, det får man nog erfara —
följderna låta sällan vänta på sig. Men då
passar man alltid på att skylla ifrån sig och
trösta sig med de mest ihåliga påfund.
Derför ville jag bedja alla, både män och
qvinnor — men qvinnorna främst och mest —
att noga ransaka sina hjertan och sinnen och
sin erfarenhet och se om vreden och
öfveril-ningen någonsin gjort dem något godt eller
någon nytta. Och då nu vreden finnes hos
oss och det utan tvifvel måste vara någon
afsigt dermed, såsom att upptända och värma
menniskors hjertan till kamp för det goda
och sanna, så är det minst lika säkert, att
denna afsigt helt och hållet förfelas, om vi
blifva slafvar af vår vrede, i stället för att
beherska och leda den på rätt väg.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
m*
Det klappar så sakta på
himlens port.*
’etf klappar så sakta på himlens port
med späda, famlande händer:
statt upp, Sa?ikt Peter, ocli öppna fort,
ty jorden en engel dig sänder.
* Ur de i dagarne utkomna »Dikter» af K. A.
Melin.
Och porten slås upp; från ljusets höjd
i skinande hvita kläder
en skara af englaharn med fröjd
mot lille främlingen träder.
Men liten pilt, han vet icke af,
hur lycklig hans lott är vörden;
han skådar ut öfver rymdens haf
och ser som en stjernö jorden.
I tårlös sorg utan tröst och hopp
der nere hans moder sitter;
hon stirrar ned på sin älsklings kropp,
som smärtsamt i dödsångst spritter.
Hon håller fast mot sitt hjerta tryckt
hans hand, den spensliga lilla,
och barnets själ, som börjat sin flygt,
hvilar på vingarna stilla.
Men endast ett ögonblick . .. så slår
som en flammande blixt hans öga:
i all sin strålande klarhet står
vidöppen himmelen höga.
7 slocknande blick hans moder ser
af eviga ljuset en strimma:
nu har han ej syn för jorden mer —
allt försvinner i dimma.
Öfver det döende barnets drag
en hög förklaring sig breder:
ett återsken af himmelens dag
har spridt sig till jorden neder.
K. A. Melin.
I dag
har Idun prydt sin första sida med ett
motto af August Blanche. I dag äro ock
jemt tjugu år förgångna, sedan den
uppburne författaren, omgifven af den ungdom,
han så varmt älskade, plötsligt slutade sina
dagar. Stockholms arbetare, hvilka han
var en trofast vän oeh deras rätts
oförskräckte förkämpe, fira honom om söndag
med en massprocession till hans vård.
Så äro vi ock visse, att hans minne i
dessa dagar firas inom svenska hem när
och fjerran — om ej i yttre måtto med lof
och tal, så dock med mången tacksam
tanke i det tysta. Så vidt hans omfattande
och populära författareskap — det må nu
vara på dramats, romanens eller den enkla
berättelsens område — skaffat sina otaliga
vänner och väninnor uppbyggelse och
förströelse, så vidt lefver än i dag August
Blanches hågkomst. Två decennier ha ej
förmått lägga glömskans likgiltighet mellan
honom och hans fosterland!
Hjerteqval.
En novemberhistoria ur lefvande
lifvet.
r
fUrdant väder är det, Lotten?»
»Ah, kära fröken, det är så kallt sä.
Dom sa, att det va’ flere grader i morse, och
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
