Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. Fredagen den 30 november 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
November 1888
Fig. 10. Lambrequin till korgar o. d.
Handarbeten.
Fig. 10 Lambrequin till korgar o. d.
Denna göres af kopparfàrgadt kläde och tändas
i kanterna. Kantbroderiet göres med röd
che-nille och ljust bronsfàrgadt silke; till
midtbro-deriet användes blå chenille, oliv- och
bronsfàrgadt silke. Mönstret är i naturlig storlek
och kan lätt transporteras medels kopierpapper.
Fig. 11. Skyddstäcke af
korsstygnsbro-deri och filet guipure. En qvadratformig bit
crèmefàrgadt kongresstyg med 40 cm. kant
användes härtill. Härpå göres
korsstygnsbro-deriet med bordeauxrödt silke. Kanten arbetar
man med medelgroft garn i rät filet och stoppar
denna i point de toile och point tf esprit. De
upphöjda figurerna göras i point
de reprise. De förbindande
stjel-karne omlindas med
cordonnet-styng. Ytterkanten languetteras.
i
Barnslighet.
Skiss af Anna Branting.
fervor hade bestämt sig
för den handling hon
ämnade företaga. Hon kände
sig bruten, krossad af det slag,
som drabbat henne, hon kunde
icke härda ut med lifvet längre,
derför skulle hon dö. Hela
sommaren hade hon så fast
trott på sin lycka. Så fullt,
så säkert hade hon litat på,
att det var henne, just henne,
han hade älskat, och så
be-fans det, att det hela endast
varit en lek; till tidsfördrif,
för att förkorta landets
enformighet hade han låtsat kärlek
till henne. Hon kunde icke
bära det. Nej, hellre dö.
Med den fullständiga
likgiltighet för allt och alla, som
utmärker en person i detta
förtviflade predikament, hade
hon vidtagit sina anordningar.
Efter att ha funderat fram oeh
åter om det sätt hon skulle
välja, hade medlet liksom
flugit henne sjelf i handen. På
förmiddagen, då hon varit sänd
ett ärende till sin sjuka faster,
hade bon haft tillfälle att
obemärkt tillegna sig en flaska
kloroform, resten af det, som
användts för fasterns
operation. Det var mer än nog
för hennes behof. På vägen
hade hon köpt ett paket renad
vadd på apoteket.
IDUNS MODETIDNING
43
Då hon kom hem, förklarade hon för hushållerskan,
att hon hade hufvudvärk och bad att få vara ostörd.
Nägon mat ville hon ej ha. Fadren finge äta middag
ensam.
Så hastade hon in i sitt rum, låste dörren med
nyckel och stoppade till yttermera visso denna i fickan.
Det kom med ens för henne, att hon hade en hel
hop saker att ordna, innan detta sista afgörande
företogs. Hon skyndade sig att städa i sina byrålådor.
I de nedre var den saken lätt undanstökad. Tvätten
var nyss hemkommen, och der lågo hennes fina, lätt
ringade linnen i sin ordentliga trafve, de små nysydda
nattröjorna bredvid med sina broderade remsor kring
hals och armar. De hade utgjort hennes förtjusning
och stolthet, ty de voro så äkta fruntimmersaktiga.
Ingen skulle ha kunnat tro, att hon var endast sexton
år, då hon var iförd en sådan tröja, som mest af allt
liknade en peignoir, sådan som unga fruar begagna.
Hervor hade alltid tyckt, att hon såg gift ut, då hon
var klädd så.
Gift, hon skulle aldrig, aldrig bli gift, då han hade
försmått henne.
Tårarne runnö ned för hennes runda kinder, och hon
sköt igen lådan med en tung suck.
I den öfversta lådan hade hon sina »minnen»
förvarade. I det silkespapperet låg fyrväplingen, hon hade
hittat, då de åkte i hö, der var rosen ban burit i
knapphålet den der söndagen — ack! Den var nu så
skrumpen och förtorkad, så förvissnadt död som hennes eget
unga hjertas glädje.
Ty hon var bra ung, hon tyckte det till oeh med
Fig. 11. Skyddstäcke.
sjelf. Hervor granskade sin bild i
spegeln. Så förgråten hon var! Skulle
svullnaden gå bort ur ögonlocken då . . .
och skulle nästippen hvitna? Annars vore
hon allt ful. Hon gick till handfatet och
baddade sitt ansigte i det kalla vattnet.
Så, nu var hon blek igen, blek som . . .
Men, beslut och handling! Tiden finge
ej försinkas. Det är bäst först som sist.
Ur sängen hemtade hon sin örngotskudde
och lade den på sin lilla söta sofia, som
hon fått af pappa till midsommargåfva.
Ack, pappa! Stackars pappa! Skulle ban
sörja? Åh, han tröstar sig
nog. Det hviskades ju om,
att ban tänkte gifta om sig.
Hervor hemtade papper och
kuvert ur sin skrifportfölj.
Med skälfvande hand rafsade
hon följande ord på papperet:
»Förlåt mig, älskade pappa,
men jag kan ej annat.
Hvarför får ej du och heller ingen
annan veta. Jag tar min
hemlighet med mig i grafven.
Din Hervor.»
Efter att ha förseglat
brefvet skref hon utaapå: Till
pappa.
Det kom för henne, att hon
kallat sin pappa — du, som
hon inte annars brukade. Men
annars hade det låtit trivialt,
och det var bra som det var.
Så, nu var allt färdigt.
Men, att ligga... så i en
rutig perkalklädniug! Det vore
ju rent af löjligt. Och med
läderkängor!
I största hast bytte hon
toalett. Hon tog en hvit
underkjol och försigtigtvis rena,
djupröda strumpor. En af de
älskade tröjorna togs fram och
träddes öfver hennes späda
armar, hvarefter hon slog ut
sitt vackra bruna hår, så att
det hängde fritt ner öfver
axlarne.
Hervor slätade öfverdraget
på soffan, långsamt och
allvarligt, som om detta i och
för sig vore en vigtig
handling. Der efter hemtade hon
flaskan, vadden och en
bandduk. Denna vred hon i hop
till en strut och fäste den med
en nål. Der efter intog hon
sin plats på soffan, drog ner
kjolen så långt hon kunde oeh
Fig. 6. Sällskapsdrägt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
