Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. Fredagen den 30 november 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
IDUNS MODETIDNING
November 1888
Fig. S. Sidenkappa. Fig. 9. Drägt med kort kappa- Stockholm, Gernandts Boktryckeri-Aktieb., 1888.
kände efter, att tröjan var säkert knapt vid
halsen. Så tog hon hastigt ett stycke af vadden,
tog ur korken i flaskan och slog ut en del af
innehållet der öfver, hvarefter hon stoppade
bomullen i handduken, lade sig på sida och gömde
ansigtet i struten.
En plötslig motvilja fick makt med henne.
Hon kände hostretningar och äckel. Men efter
hand gaf det vika. De kroppsliga funktionerna
blefvo beherskade, oeh hon hade endast sitt
andliga medvetande i behåll.
»Jag vill inte! Jag vill inte!» tänkte hon
ropa och resa sig upp. Men munnen var sluten
och tungan rörde sig ej. Hon ville slita bort
handduken, men kunde ej. Hon underkastade sig
med en dof ångest.
Utifrån gatan hörde hon buller af vagnar och
en gäll hvissling från någon, som kallade på sin
hund. Ånger öfver sin handling, sorg öfver
faderns sorg blandade sig med de lumpnaste
småsaker i en oredig villervalla. Hon mindes, att
det sista hon sett var de begagnade strumporna
och den rutiga klädningen, som fallit ner på
golfvet — hur slarfvigt! — och så mindes hon
sin fars kärleksfulla godnatt föregående afton.
Han hade kysst henne på ögonen . . . det var ett
litet hål på ena strumpan . . . tick, tack . . .
klockan pickade . . . hui, ritsch . . . tick, tack . . .
»Öppna lederna, marsch! Ett, tu! Slut lederna,
marsch! Ett, tu!» Hervor skrattade invärtes. »Hon
kunde aldrig säga lederna, den der
gymnastiklärarinnan, utan ledera, hon sluddrade öfver n’et
helt enkelt... slut ledera, marsch! brukade
flickorna härma.
Ha, ha, ha! Ledera! Usch, en sådan otäck lukt!
Hvem höll henne i banden? Hvad det kändes varmt och trygt.
Det var pappas fasta tag. Lilla pappa, lilla, söta, kära, snälla pappa!
Hervor kunde icke trycka handen igen, hon orkade ingen ting säga,
ieke ens lyfta på ögonlocken. Det enda hon förmådde var att småle.
»Hervor! min lilla flicka! Hvad tänkte du göra? Jag borde banna
dig, men jag kan ej.»
Fadern smekte hennes kinder,
kysste henne öfver hela ansigtet. Hon
bara log.
»Hur är det med dig? Hervor, se
upp, lyft snällt upp ögonen en smula!
Så, så jal Mitt älskade barn! Var
du så ledsen? Ville inte liten Hervor
vara med längre, inte leka med, då
det blef tråkigt? Liten söt, rar
Hervor, pappas enda glädje, ville hon
släcka pappas enda glädje? Ett
sådant barn, ett sådant litet barn!»
Hervor såg upp. Der satt ban,
hennes pappa, hennes bäste vän, der
satt han så trofast och mild, så full
af kärlek, och bara kärlek. Och
honom hade hon velat göra den
sorgen ! Hon hade velat släcka hans enda
glädje för sin usla, lilla smälek, för
att eu kadettpojke inte ville ... Åh,
hvad hon blygdes! Hon tryckte
fingrarne mot ögonen. Skulle hon
någonsin våga se upp mer, våga möta
hans ömma blick, den goda pappa!
»Liten Hervor!»
Så lyfte hon åter långsamt upp
ögonen, slog sina armar om den
trofaste vännens hals oeh brast ut i
ångerns hejdlösa och välgörande tårar.
Fig. 7. Kappa af engelskt ylletyg.
Mina grannar.
|j|| min grannfrus till venster hus går det till
råirt som i ett härläger, när fienden är i
antågande. Här är ett evigt jägtande, ett oafbrutet
rännande fram och åter. Dörrar slås upp och
igen, häftiga tilltal och svar göra sig hörda till
och med ända ut på gatan. Knapt har
tjenstflickan begynt på ett arbete, förr än hon hetsas
till ett nytt.
Om till på köpet en främmande kommer på
besök eller någon oförutsedd händelse inträffar
— då är allt som upp-och-nedvändt!
Trots allt detta bråk kommer aldrig huset i
ordning; göromålen hopa sig, måltiderna äro aldrig
tillreds i behörig tid.
Mannen har intet hem, frun blir
genomnervös, och barnen gå som vildar. Den ena
tjenaren följer tätt på den andra.
Hos min grannfru till höger deremot går det.
till som i en kyrka. Alla dörrar gå som på oljade
rullar, tjenstfolket som i mjuka tofflor, tonen
är dämpad, lugn. Alla sysslor bestyras i sin
rätta ordning och äro alltid färdiga en qvart
tidigare, än hvad som är prompt nödvändigt.
Husmodern känner alla behof på forhand och
träffar sina anordningar härefter. Intet besök,
intet oförutsedt kan störa hennes värdiga lugn.
Mannen finner sig ingenstädes bättre än
mellan sina egna väggar; hans hustru förblir evigt
ung:; barnen äro städade, tjenstefolket trogna
vänner.
Min granne till venster kysser och kelar
med sina barn utan någon urskiljning, endast
förestafvad af tillfälligtvis godt lynne. Men hon
käxar äfven på dem och retar dem till
motspänstighet. Ett af barnen blir obändigt, och det
goda lynnet upplöser sig i ett missljud.
Vid dåligt humör deremot stöter hon till oeh med favoriten
omildt ifrån sig. Det är icke sträfvandet att förbättra, som leder
hennes hand till straff, utan hämndlystnaden, vreden.
Gent emot sitt tjenstefolk är hon ock på samma sätt
omvexlande solsken och storm.
Barnen visa rent utaf ifrån sig hennes smekningar; hennes onda
ord apa de efter; hennes slag göra
intet intryck på dem. Tjenstfolket
aktar henne ej. I detta hus herskar
antingen slamsig uppsluppenhet eller
ock barntjut och snäsor.
Frun i huset kommer aldrig ut
ur bråket; mannen hinner knapt
öfver tröskeln, förr än hon öfveröser
honom med klagomål öfver
tjenstfolk och barn.
Min granne till höger älskar sina
barn icke mindre högt. Men hennes
uppträdande mot dem är alltid jemnt,
lugnt och måttfullt. Hon är lika
hushållsam i sina kärleksbetygelser som
i sitt tadel. Gent emot tjenstefolket
är hon noggrann och bestämd men
vänlig. Hennes barn älska henne
innerligt och ära henne; tjenarnes
aktning är stor.
Så styr denna fru sitt hus blott
med en blick; till eftertryckliga ord
kommer det sällan. Alla bemöda
sig att förtjena en liten gillande nick
från hennes hufvud.
Omätligt stort, i sanning, är
mö-drarnes inflytande på det uppväxande
slägtet. En Carl von Linné, en Esaias
Tegnér oeh andra stora män ha öppet
och i glädje erkännt, huru de ha sina
mödrar att tacka för sin själs riktning.
Vivi Källner.
Mönsterbilagan hafva vi alldeles utelemnat denna gång, hufvudsakligen på grund deraf, att foga eller intet nytt finnes, som i detta nummer lämpar sig att
meddela tillskäringsmönster öfver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
