Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. Fredagen den 14 december 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 50.
Fredagen den 14 december 1888.
l:sta årg.
B yr à:
Klarabergsgatan 54, en tr.
Annonspris:
26 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).
Tidningen kostar
endast 1 krona för qvartalet.
postarvodet inberäknadt.
Ingen Jösnummeriorsåljning I
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas S byrån kl. 9—10 och 4—5.
Allm. Telef. 61 47.
Utgifningstid:
hvarje helgfri fredag.
Sista numret i hvarje månad
innehåller en
fullständig mode- o. mönstertidning.
Prenumeration sker:
I landsorten: ä. postanstalterna.
I Stockholm: hos redaktionen, å
Stadspostens hufvudkontor, i de större
boklådorna samt å tidningskontoren.
Flit bräcker mödans skal,
kraft genom berg och dal
bryter sin stråt.
Godt samvet ger godt mod,
godt arbet lycka god,
trampar på drakablod,
lögn och försåt-
•I. o. Wallin.
Träldomsok.
Några små betraktelser öfver ett och annat
upptecknade af
Mathilda Langlet.
III.
träldom, som till sin beskaffenhet är
lllPi; nära slägt med högmodet ehuru i sina
yttringar ganska olika, är fåfängans. Den
liknar högmodet deruti, att ingen gerna vill
vidkännas den, men skiljer sig derifrån så
tillvida, att högmodet kan fördöljas, hvilket
deremot är omöjligt med fåfängan. Den
sitter utanpå; slafmärket är tydligt för alla.
Om det är sant, att högmod går för fall,
är det icke mindre säkert, att fåfängan leder
till förderf. Och fåfängan är kan hända det
starkaste af alla träldomsband, ty fåfängan
kan till och med öfvervinna snålheten, som
eljes icke för något i verlden ger vika, och
vid sådana tillfällen händer det nog, att
fåfängan går det godas ärenden. Det är dock
icke så ofta. Vanligast leder fåfängan blott
till det som ondt är.
Unga flickor förledas till koketteri,
behagsjuka, modegalenskap och mycket annat
för-derfligt och förderfbringande. Och af de
unga männen äro de blott allt för många,
som af ren fåfänga taga det första ruset
eller det första steget på lasternas bana.
Skulle någon tycka, att detta är ett allt för
hårdt tal, så att han icke kan fördraga det,
så kan han ju tänka sig litet till baka och
påminna sig de ynglingar, som, för att visa
sig karlavulna, deltogo i eller stälde till
dryckeslag vid hvarje steg på den väg, der
de skulle skapa sig en framtid, eller som
trodde sig vara manliga genom att vara
lastbara. Ja, så långt kan fåfängan leda sina
slafvar, att de till och med låtsa sig vara
lastbara eller lefnadströtta, eller »pessimister»,
blott för att beundrande vänner och
kamrater skola tro dem vara män, fria,
sjelfständiga män, fastän de i sjelfva verket äro
slafvar, ömkliga slafvar af den uslaste fåfänga.
Men det är icke blott de unge, de
oförståndige, som taga på sig fåfängans ok.
Mången, af hvilken man kunde vänta bättre, går
genom hela sin tid och släpar derpå. Och
fåfängan har något nästan demoniskt i sin
natur — hon liksom finner nöje i att
förvända synen på sina slafvar, så att de hos
sig se egenskaper, som ingen annan kan
upptäcka, och tro sig kallade att utföra
storverk, som dock i deras händer bli narrverk.
Ingenting förleder menniskan att begå så
stora dumheter som just fåfängan, dumheter,
så kolossala, att de oftast störta den som
begår dem. Den osläckliga törsten efter pris
och beröm förleder till dårskaper, som man
eljes aldrig skulle begå, och fåfängan
förvänder, som sagdt, vår syn, så att vi se oss sjelfva
helt annorlunda, än vi äro. Skalden, icke
nöjd med den lager dikten virat kring hans
tinning, vill med all gewalt blifva
samhällsreformator, politiker, lemna spår i historien
såväl som inom literaturen och i flera
omgångar göra sig odödlig. Resultatet blir
vanligen att han — i bästa fall — gör sig
löjlig; stundom gör han sig också olycklig och
störtar andra i olycka. Politikern, åter, kan
icke afhålla sig från att dela skriftställarens
berömmelse och ger sig hvarken ro eller rast,
förr än han fått i tryck pråla med några,
oftast lånade fjädrar. Och de qvinnor äro
nästan otaliga, som af ren fåfänga förledas
att skryta med kunskaper, som de ej ega,
gifva sig ut för att förstå, hvad som bestämdt
ligger utom deras synkrets, och inbilla sig
ega en trollmakt i behag, som äro ganska
vanliga. Detta allt passar för öfrigt också
rätt väl in på män, som gå under fåfängans
ok, och det hör till kriteriet på fåfängans
slafvar, att de, af hvad kön och ålder de
vara må, i allt, hvad de företaga, tro sig
vara oemotståndliga.
Skilnaden mellan högmodet och fåfängan
torde kanske tydligast visa sig deruti, att
man i allmänhet hatar den högmodige, men
skrattar åt den fåfänge.
Detta i det yttre. I det inre eller till sin
verkan på personligheten äro båda lika
förderfliga. Dock är äfven här en skilnad. Det
är något mera storslaget, men också mera
olycksbringande i högmodet, det är något mera
smått, men också mera förnedrande i
fåfängan. Högmodets ok sargar mera, men
fåfängans har narrbjellror.
Men fåfängan kan också vara
olycksbringande. Det är när dess slagord blir
antingen: »man måste väl vara som andra», eller
ock: »man behöfver ej vara sämre än andra».
I förra fallet drifver fåfängan sina trälar
från den ena afgrunden af skuldsättning till
den andra, medan de stackars slafvarne lefva
i den tron, att de just hålla sig uppe genom
att lefva öfver sina tillgångar, ända tills
bubblan brister och vågorna slå till samman
öfver deras hufvuden. I det senare åter
förslösa fåfängans slafvar vanligen, hvad
arbetets trälat i hop och resultatet blir det samma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
