Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. Fredagen den 14 december 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fldnlrtgen utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för I I I k i månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — Sista numret I | L_/ LJ IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
Men huru skall man då undgå detta ok?
Det finnes antagligen icke mer än ett sätt
— större enkelhet i seder och lefnadssätt,
framför allt i uppfostran. Genom enkelhet
får man smak for det solida, det som
verkligen är något att akta på, och får man
afsmak för det ytliga, det värdelösa, det
fåfängliga, Men det vill med barnen också
något mera till. Det är ett ständigt
aktgifvande på deras karaktär och utvecklingen
deraf.
Hos somliga barn finnes fåfängan af
naturen nedlagd, under det hos andra
anspråkslösheten är medfödd. Många föräldrar inse
detta och söka i bästa välmening råda bot
derpå genom att aldrig berömma eller
uppmuntra barnen. Men detta kan blott lägga
band på fåfängan, icke utrota den. Andra
gå ännu längre och nedsätta barnen och deras
arbete både i deras oeh andras ögon, blott
ör det att barnen icke skola få for höga
ftankar om sig sjelfva. Härvid glömma de
dock att taga i beräkning ett oeh annat, som
korsar deras planer och ofta nog gör att
resultatet blir raka motsatsen till, hvad de
väntat.
Till exempel: andra menniskors omdöme,
som man ej kan undertrycka och som ofta
utfaller alldeles motsatt det, föräldrarne så
der af omtanke för barnens bästa afgifvit.
Och då barnen gerna vilja tro, hvad som är
dem angenämt, så misstänka de föräldrarne
antingen för brist på omdöme eller för brist
på kärlek.
Och så barnens eget omdöme. Det är ej
heller så alldeles att förakta. Man kan
visserligen, om man ihärdigt upprepar det samma,
få ett barn att ganska länge tro sig vara
odugligt, uselt, underlägset alla andra, men
så kommer må hända någonting, som öppnar
dess ögon, så att den vuxne ynglingen eller
flickan med rätt eller orätt anser sig
bedragen och förd bak om ljuset, och det bidrar
oftare än man tror, till att den barnsliga
kärleken då mattas, slocknar eller till och med
förbytes i ovilja, om också icke i hat —
ehuruväl det någon gång torde inträffa, att,
åtminstone för en tid, hatfulla känslor till
och med mot föräldrar intaga den, som anser
sig tillbakasatt.
(Forts.)
Etyder.
fi.
i gång då jag sorglös lekte
bland doftande blommor små,
bröt sköna, lysande rosor,
en orm jag träffade på.
Han hväsande reste sig mol mig,
jag flydde förskräckt min lcos. —
Nu fruktar jag list ocli ormar
alltjemt bland, blommor och ros.
II.
I valet, oeh qvalet står hon. —
Den älskade fattig är,
men han, den andre, hur pengar,
och rykte och namn han bär.
Hon tvekar, hon glömmer satsen,
som, en gång hon kunde väl:
»Hvad gagnar dig hela verlden,
om skada den tar din själ!»
ni.
Så ofta jag ser en siska,
som fulltam sitter i bur
och äter sitt frö sorteradl
och mottar kanariens kur,
då tänker jag på en qvinna,
som glömde sin ungdoms tro
blott för att utkomst vinna
och vinna, lyx och ro.
V. —ler.
Några ord om sorgen.
et är en lycka för menskligheten, att en
stor, ja, kanske största delen af de
menskliga sorgerna är af den art, att hedern,
ambitionen, blygheten eller sjelfbevarelsedriften
tvinga oss att sorgfälligt dölja dem i vårt eget
hjerta och, långt ifrån att påkalla våra
med-menniskors deltagande, göra hvad vi kunna för
att afleda deras uppmärksamhet från tillvaron
af den smärta, som förtär vårt inre och gör
våra nätter sömnlösa.
Antag att förhållandet vore annorlunda, att
hvarje verklig sorg visade sig med öppet vizir,
insvept i krusflor, och gjorde anspråk på
vårt medlidande oeh hänsyntagande såsom den
enda till ett dylikt utställande privilegierade
sorgen efter kära anförvandter, som döden
bortryckt, nu gör ■— ja, då skulle hela
samhället förvandlas till ett enda sorgehus, der alla
skratt förstummats och löjet smöge som en
förbrytare öfver ännu trotsigt ungdomsfrisk a
läppar.
Jag vill ingalunda säga, att vi skola stå
likgiltiga inför vår nästas sorg — långt deritrån!
Men jag frågar blott, om vi i sjelfva verket
gagna den sörjande med atl ständigt möta
honom eller henne med en dyster, allvarlig
uppsyn, ett tungsint medkännsamt leende oeh en
liten tår i ögat, en konventionell liten tår,
hvilken vi — låtom oss vara upprigtiga och
erkänna det — med en känsla af lättnad skynda
att aftorka, så fort dörrarne slutits efter den
sörjande.
Dessa i djup sorg försänkta fäder och
mödrar, enkor och föräldralösa, månne de känna
sig styrkta och tröstade af våra gråtmilda miner
och vår mer eller mindre framtvungna
sorgsenhet?
Är icke då i sjelfva verket den hemliga
sorgen, som icke har anspråk på att
»respekteras», lyckligare lottad?
Den unga qvinnan, som sett sitt hjertas
varmaste förhoppningar krossade, maken eller
makan, som vaknat upp ur ett tidslångt rus
och finner sig kedjad vid en ovärdig, sonen
eller dottern, som är på väg att förlora tron
på lifvet, derför att en afgudad far eller mor
icke längre visar sig motsvara idealet, och
familjefadern, som darrar för en hotande ruin
— alla dessa, hvilkas sorg i grunden är mera
tung än deras, hvilka begråta sina döde — då
de komma ut bland menniskorna bli de i
tillfälle att se glada, smärtfria ansigten, höra
montra, smittande skratt, och man anförtor dem
oförbehållsamt sin lycka och sina glädjeämnen,
hvilka man döljer och förtiger för den
sorg-klädde »för att icke såra hans känslor».
Och det är sant, att det pinar den
bedröfvade att bevittna andras lycka, men denna
känsla har sin rot i det sämre i
menniskonaturen och blir icke länge herrskande, derest
den icke med en klandervärd förkärlek
omhuldas.
Sundare och sannare är, att andras lyeka
tröstar och förströr oss i vår sorg och så
småningom väcker hoppet och lifsglädjen till nytt
lif i oss.
Sorg är en sjukdom hos själen, glädje och
sorglöshet är det friska tillståndet. Då vår
organism är sjuk, är det icke blott vår rätt
utan vår pligt att söka läkedom äfven om vi
göra det motvilligt.
Sorgens läkedom är åsynen af och deltagandet
i andras lycka och glädje.
Derför, alla I sjuka, söken detta läkemedel,
äfven om det fordrar öfvervinnelse hos er.
Och I, som sitten inne med det
helbregdagö-rande läkemedel, upptagen eder vackra roll som
läkare i stället för att, som I nu ofta gören,
sätta eder ned och insupa sorgens gift i tron
att dermed göra en god gerning.
Våra sorger för oss sjelfva — dock utan
att rufva öfver dem, men dölja och bekämpa
dem såsom farliga smittofrön; våra fröjder för
andra — de äro härliga läkeörter 1
Låtom oss lyda skaldens råd:
»Du men’skobarn, hur tung din lott du känne,
Sök ej hos dina svaga likar tröst.
Lägg ej din sorg på redan tyngda bröst.
Din sorg är din och, du skall bära henne.
Etna Tenow.
Mormors förkläde.
ushålls- oeh köksförklädena föra nu för
tiden en halft föraktad tillvaro. Man
så godt som skämmes för dem och har
mycket brådtom att få dem af, om något besök
anmäles. Åtminstone har jag ofta varit vittne
till, hurusom frun eller dottern i huset, ännu
medan de vänligt helsande vände sig emot mig,
under tiden häftigt löste upp banden på det
stackars föraktade plagget och så — vipa —
lät det försvinna genom dörrspringan. Undras,
om äfven vår mormor skulle ha handlat på
samma sätt? Helt visst icke!
Hur lifligt erinrar jag mig icke ännu min
kära mormor, hvilken alltid, i sitt stora,
fotsida förkläde och nyckelknippan på sitt band
vid sidan, förefallit mig som idealet för en
äkta svensk, kärnduglig husmor. Hon lade
aldrig af dessa emblem på sin husliga flit,
om ock gäster kommo; oeh aldrig behandlade
någon henne derför mindre vördnadsfullt;
tvärtom föreföll det mig alltid, som om herrarne
med alldeles särskild aktning kysste hennes
hand, denna sirliga, lilla hand, som så flitigt
styrde och stälde för oss alla!
Månget kärt minne från glada barndomsdagar
väckes upp vid tanken på mormors förkläde.
Under dess vida veck funno vi den bästa
tillflykten i »kurra gömma»; det tjenade bror
till kröningsmantel, när han, gripen af sin
hersklystnad, från vedlåren höll ett uppskakande
tal till de yngre systrarne. Och var någon
gång mormor nog medgörlig att ställa flera af
dessa sinnebilder på hennes husfruvärdighet
till vårt förfogande, då arrangerades hastigt och
lustigt en maskeradbal, på hvilken vi, svepta
i våra dominos, stolt spatserade omkring,
genomträngda af den tillfredställande öfvertygelsen,
att ingen kunde känna igen oss. Från en
mormor var naturligtvis ett förkläde något
alldeles oskiljaktigt; till och med lilla mormor i
dockskåpet saknade icke sitt. Deraf kom sig
också, att, då vi en gång voro inbjudna till
en liten väninna, som ännu var nog lycklig
att ega en mormor, bror Emil sedan hemma
helt förvånad och snopen yttrade:
362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
