Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Fredagen den 21 december 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidningen utkommer I hufvudstäder, hvarje helgfri frédSÉ kostar fBr | f\ I I M månaden meddelar en fullständig mode- och monstertldnlng. — Uppgif
ett qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — Sista numret I I LJ U IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
Ärade läsarinnor!
Idun har nu tillryggalagt sin första årgång.
Att tidningen under detta sitt första år
ständigt vunnit allt vidsträcktare spridning är ett
faktum, så mycket mera glädjande, som det
besannat utgifvarens länge hysta åsigt, att en
särskild tidning för fruntimmersverlden här i
landet vore af behofvet påkallad — en tidning,
som, utan att ingå i lärda och långa
diskussioner och utredningar angående qvinnans
rättigheter, i mera lättsmält form behandlade
frågor, som på ett eller annat sätt beröra
qvinnan och hennes verksamhet såväl inom som
utom hemmet
Redaktionen har sökt göra sitt bästa i detta
afseende. Huru vida vi lyckats, öfverlemna vi
åt våra ärade läsarinnor att afgöra. Vi vilja
emellertid nämna, att Idun under årets lopp
innehållit nära halftannat hundratal dylika
kortare uppsatser i ämnen, som vi veta vara af
intresse för vår stora läsekrets. Derjemte hafva
i våra många underafdelningar talrika rön och
råd meddelats till gagn och nytta för
husmödrarna. De flesta och bästa af dem hafva
otvifvelaktigt kommit från tidningens egen läsekrets.
Men liksom till omvexling med det
allvarliga arbetet äfven behöfves en eller annan
förströelse, så har det varit Redaktionen
angeläget att jemte de mera allvarliga uppsatserna
meddela goda och intressanta berättelser och
skisser till förströelse på lediga stunder. Ett
eller annat poem har ock, såsom vi tro, bidragit
att skänka omvexling åt det hela.
Att denna vår plan för tidningens
redigering vunnit erkännande, derom vittna de
talrika skrifvelser, som under årets lopp till oss
ingått. I dessa skrifvelser har nästan alltid
förekommit uttrycket »vår egen tidning». Vi
betrakta derför uttrycket »damernas egen tidning»
som en hederstitel för Idun, hvilken hon mer
och mer skall sträfva att göra sig förtjent af.
Någon förändring i det hittills följda
programmet anse vi sålunda ej nödigt vidtaga för
det kommande året. Vi vilja endast sträfva
att efter vunnen erfarenhet på bästa sätt
fullfölja och utveckla det redan uppstälda. Och
härvid räkna vi fortfarande på hjelp och stöd
från alla våra hittillsvarande medarbeterskor
och medarbetare samt dessutom åtskilliga nya
både profvade oeh opröfvade, ej minst ur Iduns
egen läsekrets.
Den lilla modebilagan, som medföljt Idun
en gång i månaden, kommer med det nya årets
ingång att försvinna. Man har allmänt tyckt,
att den varit för obetydlig för att knnna
verkligen gagna tidningens läsarinnor, och sjelfva
äro vi de första att erkänna detta. Iduns
billiga pris tillåter dock ej bortgifvandet af någon
dyrbarare modetidning. Det är sålunda bäst,
att denna afdelning alldeles utgår ur
tidningens program. Detta hindrar dock ej, att vi
fortfarande få tillfälle att en och annan gång
i Idun yttra oss om klädedrägten. Hvad som
emellertid genom denna indragning inbespares,
skall komma tidningens läsekrets till godo på
andra områden. Särskildt kommer det
qvinliga porträttgalleriet att bättre än hittills
tillgodoses. Minst ett porträtt i månaden skall
intagas, och dervid hafva vi en god
förhoppning att få meddela dragen af de ärade och
omtyckta författarinnorna Mathilda Langlet och
Ave (Eva Wigström).
Pristäflingar skola anordnas hvarje qvartal.
Till sist hafva vi ej aDnat än att hembära
Iduns stora och trofasta läsekrets ett hjertligt
tack för visadt öfverseende och tillönska alla
våra läsarinnor och läsare
en angenäm jul!
Redaktionen.
Elsas dröm.
J u I stäm ning
Af P. E. R.
vad den gick förfärligt
långsamt, veckan före jul! »I dag
är det da’n före da’n före
da’n före doppareda’n», hade
barnen gått och räknat på
fingrarne och längtat och
ledts. De visste rakt inte
hvad de skulle ta’ sig till,
julpengarne voro uppköpta
till sista slant, i julmarknaden hade de varit
flera gånger, det var i sanning en
pröfnin-gens tid för otåliga, förhoppningsfulla
barnasjälar. Men värre än allt annat var detta
hemlighetsmakeri innanför reglade dörrar, som
gjorde att man blef så nyfiken, att man
viste sig ingen lefvande råd. Hur det var,
gick tiden ändå, och nu var det
julaftonsmorgon. Der stod granen redan, grön och
yfvig, midt i salen och doftade jul. Och
barnen slöto en beundrande krets kring sin
gäst från skogen. Jerker hoppade öfver ett
par stolar till tecken, att han var nöjd med
granen, och alla kommo öfverens om, att den
var stilig, derför att den räckte till tak.
Endast Elsa deltog icke i de andras
högljudda glädjeyttringar. Elsa var ett litet
sjukligt barn med bleka kinder och något
tryckt och förskrämdt i sitt väsen.
Föräldrarne hade nog ej heller samma känslor
för henne som för de andra barnen. Hon
var ful och tafatt, gick i vägen, när det var
brådt om, råkade ofta slå ut kaffekoppen
öfver frukostbordet och grät vid minsta
förebråelse. Hon var med ett ord misslyckad,
och så blef det tidigt hennes lott att få gå
för sig sjelf och drömma.
Medan syskonen helt och hållet gingo upp
i ögonblickets gädje, stod Elsa bakom
fönstergardinen och betraktade snöflingornas jämna,
mjuka fall och solskenet, som då och då
lyste igenom. Hon tänkte på skogen, som
granen kommit frän och kände — omedvetet
men starkt en outsäglig dragning dit fjerran
bort till den tysta ensligheten.
Det blef stilla i salen. Elsa såg sig om,
hon var ensam, syskonen hade gått ut för
att köpa ljus till granen. Då smög hon sig
fram och kröp in under det gröna trädet och
satte sig på dess fot. Litet vinterkyla hängde
ännu qvar i barret, litet upptinad frost
sipprade utefter stammen och gaf en egendomlig
lukt af uppblött bark. Elsa lutade nacken
mot den fuktiga stammen och lät sina blickar
glida upp genom grenverket. Då hon suttit
så en stund, förekom det henne, som om det
var den höga, blåa himmeln der ofvanför,
och öfver den blåa himlen seglade sakta
hvita moln, och det susade så underbart
vackert rundt omkring, och hon satt midt i
granskogen, och det var snö på marken,
solbelyst snö med blåa skuggor på.
Så tyst det var i skogen. En ekorre
skuttade från gren till gren och vållade
snöfall, der han for fram. Elsa lockade på
honom; han vände sig om och nickade; hon
log till svar. Högt uppe i luften åt ena sidan
hördes, ehuru svagt, ett par kråkor: kra, kra,
kra, och långt bort ifrån, så att det nätt och
jämt hann fram, kom ett ensamt hanegäll.
Så blir det tyst igen. Endast skogen susar
oaflåtligt, susar allvarligt, drömväckande. Och
i skogssuset blanda sig ett sofvande barns
långa, djupa andedrag.
— God afton, mitt barn! Sitter du här
så ensam i skogen?
Det är skogstomten.
Men hvarför säger han, att det är afton?
Ack jo, det är ju alldelses mörkt mellan
granarna.
Himlen är mörkblå med millioner
blinkande stjernor på. I ett nu står hela skyn
som i eld och låga. Det är grantändningen
som försiggår. Skogen firar sin julafton,
och tusen sinom tusen brokiga ljus stråla från
alla skogens granar, som äro behängda med
det grannaste isglitter och den läckraste
snökonfekt.
Musiken spelar upp. Räfvar och lokattor
gnida på fiol och harar sitta i långa rader
och spela dragharmonika. Och alla foglar
sjunga till, och skogsdjur och tomtar dansa
om hvar andra kring granarna. Alla äro
mycket glada och mycket vänliga mot Elsa;
och skogstomten, som först hittade henne
under granen, trycker hennes hand och säger:
»Tack, mitt barn, för att du kom och helsade
på oss i skogen; till belöning lofvar jag dig
den gladaste jul, du någonsin har haft, och
till julklapp skall du få det bästa, du kan
önska dig,» och dermed ledde han henne till
slutet af skogen och sade: »farväl och helsa
hem»!
»Nej, men se på Elsa»! ropade syskonen,
då de stormade in i salen, med händerna fulla
af allt, som granen skulle klädas med, »Elsa
under granen!»
Hon kraflar sig fram, yrvaken och förlägen,
ännu oförmögen att reda för sig sin
underbara dröm. Det skulle bli den gladaste jul
hon någonsin haft, och hon skulle få det
bästa hon kunde önska sig. Hon suckade;
det var ju bara en dröm — och för öfrigt
visste hon inte, hvad hon helst önskade sig.
Men medan granen kläddes med stjernor af
guldpapper, äpplen, ljus och konfekt var det
ej mycken tid att tänka på detta. Elsa
rycktes med i den allmänna feststämningen
med allt skrattande, nojsande, smågnabb och
mumsande på nötter, som hör till, då man
skall klä’ granen.
Pojkarne höllo rent af på att komma i .
lufven på hvarandra, så julafton det var.
»Jerker har ätit opp en punschkrans; det
är orättvist», ropade Kalle.
»Äh, det har jag visst inte.»
»Jo, det har du visst det. Andas, får vi
känna! Andas, om du törs!»
Men Jerker hade ingen lust att andas,
hvilket renderade honom en s. k. »sittopp»
af äldre bror, och så beslöts i samladt
syskonråd, att alla felaktiga punschkransar
skulle ätas upp, men Jerkor skulle inte få
någon.
På julaftonen äro emellertid alla
misshälligheter snart glömda, och derför dröjer det ej
heller länge, förr än den bästa sämja åter var
rådande kring julgraneu.
»Yet du, hvad jag tror jag får, Kalle?»
»Neej.»
»Jo, jag tror, att jag får ett salongsgevär,
för det har jag önskat mig.»
»Ah, det skulle väl jag kunna få likaväl
då. Men jag vet något som du får, jag.»
»Jo, det-visste du vackert!» (krigslist för
att locka fram hemligheten).
»Du får ett par strumpor af mormor.»
Jerker blef lång i ansigtet och anmärkte
i missnöjd ton, »att så’nt ska’ man ju ha
ändå, vet, ja. Hvad kan man ha för roligt
af ett par strumpor?»
Nu började Elsa få klart för sig, hvad
tomten menat. En dockspis att laga riktig
370
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
