Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Fredagen den 21 december 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer I veckan under hela qvartalet. F8r hvarje 6-tal abon- | n I | k | Idun, erhållas ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, »om samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I U U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera-
mat på! Och hjertat klappade hastigare i
bröstet på henne. Var det inte ett hörn af
den hon hade sett sticka ut ur mammas
största paket, när hon kom hem från
julmarknaden föregående qväll? Tänk, om hon
verkligen skulle få, hvad hon knappast vågat
önska sig!
Elsa kände redan, att drömmen höll på att
uppfyllas; syskonen voro snälla mot henne,
hon hade inte gråtit en droppe på hela
förmiddagen, men ätit mycket namnam oeh hade
grundade förhoppningar att få en julklapp,
som alla hennes flickvänner skulle afundas
henne. Hon kunde nu ej ta sina ögon från
granen, som var i det närmaste fàrdigklädd
— det var från den som all julglädje utgick,
utan granen vore julen ingenting.
Utifrån korridoren hördes tidt och ofta
bultningar på en dörr. Det var småpysarne,
som voro otåliga och ville ut och se granen.
Då och då gläntade mor på
sängkammaredörren och såg efter, hur långt det var
kommet med granklädningen. Men då hon
gläntade, trängde lackos ut, och barnens
näsborrar vidgades: ack, hvad lack luktar godt om
julen!
Så ändtligen kom den efterlängtade stunden,
då alla hemligheter skulle uppenbaras, all
väntan skulle få sin lön och alla klappande
barnahjertan skulle bli stillade. Hela
familjen var samlad kring det strålande julträdet,
småpysarne voro utsläppta ur sitt fängelse
och hade till de andras stora förnöjelse
betett sig som besatta, då de fingo se granen.
Eu förväntningsfull tystnad rådde i salen,
barnen hade svårt att sitta stilla på sina
stolar, ty nu skulle far läsa upp julklapparne.
»Högädla herr Jerker Söderberg» läste
fadern med komisk högtidlighet, och lille
Jerker gick fram rodnande och förlägen för
den ståtliga herrtiteln, och mottog det första
paketet. Nu skulle alla gissa, hvad det
kunde innehålla, och känna på det och väga
det i händerna. Det måtte vara ett litet bord,
men så föll ett vedträ ut, och formen på det
hela var genast förändrad. Ytterligare ett
vedträ föll till golfvet, massor af papper
lindades af, paketet blef allt mindre men på
samma gång allt bestämdare till formen, och
nu i ett ögonblick var saken klar: »Ett
solongsgevär»! skrek den lycklige mottagaren,
rusade fram till föräldrarne och öfverhopade
dem med kyssar och smekningar.
Så småningom började det bli tomt i
julklappskorgen. Hvar och en hade fått
en hel mängd saker både som han önskat
sig och icke önskat sig. Elsa satt
ihop-krupen i hörnet vid kakelugnen. Hon
hade fått sin dockspis, men märkvärdigt nog
hade den inte skänkt henne någon synnerlig
glädje. Den vanliga tryckta stämningen var
öfver henne igen. Hon kunde ej vara glad
på samma sätt som de andra. När de andra
gingo fram och tackade för en gåfva, fingo
de af både far och mor en kyss på pannan
och en klapp på kinden. Elsa fick en
vänlig nick och en förmaning att vara rädd om
det hon fått och inte genast bryta eller slita
sönder det. Nå, hon visste ju så väl, att
det var skilnad på henne och de andra. Och
hon grämde sig visst inte derför, det var ju
alldeles, som det skulle vara, och som det
alltid hade varit, men glad kunde hon inte
känna sig. Och hon försjönk i drömmar.
Hennes ögon hängde vid den lysande,
herrliga granen, som liksom tick lif, ju mer hon
försjönk i den; och den log så innerligt varmt
emot henne och hviskade: »var glad, mitt
lilla kära barn! Vi förstå hvarandra, du och
jag; jag är barnens vän men deras i
synnerhet, som ej hafva någon annan vän på jorden.»
Modern betraktade Elsa, der hon satt i
sitt ensamma hörn upptagen af sina ensliga
tankar. Det låg något så innerligt, något
så hängifvet och vackert men på samma gång
sörjande i barnets ansigtsuttryck, något som
modern aldrig förr hade sett der oeh som
rörde henne djupt. Inte var Elsa ful, och
hvarför hade hon alltid förefallit så obehaglig?
Något smärtsamt, liknande en anklagelse, rörde
sig i moderns själ. Hon steg upp från sin
plats och närmade sig barnet. Så böjde hon
sig ned och lyftade upp hennes hufvud:
»Hvad sitter du och tänker på, min lilla
flicka? Kom och sitt hos mamma!» Och
Elsa fick sitta i soffan med modrens arm
öfver sina skuldror och med sitt hufvud,
hvilande mot moderns bröst. Och modern
kysste henne på pannan, och Elsa kämpade
med gråten, så öfverlyeklig kände hon sig.
Det blef med ens så ljust i salen, tyckte hon,
som om granen fått hundra nya ljus och
alla ansträngde sig att öfverblända hvarandra.
Det var den lyckligaste stunden i hennes lif.
Men då julaftonen var öfver och barnen
redan lågo i sina sängar, kommo föräldrarne
in och sade godnatt åt dem. Och då de
gingo förbi Elsas bädd, stannade de, och
Elsa hörde, hur fadern hviskade till modern:
»Så söt hon är; det har jag aldrig märkt
förr» — och det var sant, ty ingenting är
så förskönande som glädjen — och begge
böjde sig ned och kysste henne. Men då
blef det för mycket för den lilla, som aldrig
fått löna så mycken kärlek förr; hon’gömde
ansigtet i kudden och grät länge. Nu kände
hon, att hon hade fått det bästa hon
någonsin önskat sig, och att detta var den
lyckligaste jul hon upplefvat.
Prenumeration torde förnyas med allra första,
pä det intet afbrott i tidningens sändning
måtte behöfva ega rum.
Qvinnan och lifsglädjen.
Af a ve.
f;t är ju ett historiskt faktum, att
tiden — låtom oss skylla på den
gubbstackaren! —i slutet af hvarje
århundrade har en del otrefliga
konster för sig, och att han sätter
dessa konster i verket företrädesvis genom
männen, pius ynglingar oeh pojkar.
Århundradet, alias tiden, har låtit den
stora flocken af ofantligt bildadt folk plöja
och plöja med andras kalfvar, hvaraf dock
somliga äro så gamla, att de borde få en
annan benämning, medan några få dugliga
karlar gjort upptäckter och uppfinningar,
hvilka åter gjort den ärade allmänheten
uppblåst af högfärd öfver menniskosnillets
underbara förmåga.
Men »när jungfrun fick gult hår, ville hon
ha det krusadt». När vi fått maskiner,
som bespara menniskan en massa tungt
kroppsarbete, fått jernvägssofvagnar i
stället för skjutskärror, också »rapphönor»
kallade, fått telegrafer, telefoner och
fonografer, så att vi kunna både sprida och bevara
så mycket sqvaller vi kunna önska, fått
köttqvarnar, bicyklar, skolor till oeh med
för små koltbarn, så vill man äfven ha tag
i några mera bildade småandar, som kunde
förtälja om, huru det står till med den
allmänna samfärdseln på den andra sidan
grafven; om det ej, till äfventyrs, skulle
finnas en luftbana derifrån upp till
planeterna eller kanske någon bättre
fotografi-atelier, der man kunde få elt bra
kabinettsporträtt af Skaparen. När nu detta ej vill
lyckas, blir man förstås, ledsen, tycker alt
hela lifvet är bara skräp och reni af
outhärdligt, då det dristar sig till att kräfva
några ansträngningar.
Och det är minsann ej småsaker lifvet
kräfver af en akademiskt bildad man, eller
af en karl, som ärft en bra affär. Minst
sex à åtta rum utom pigkammare, möbler
i stil med våningen, fru i stil med
möblemanget samt en umgängeskrets och en
kretsgång af nöjen oeh förströelser, så del hela
blir harmoniskt, ända tills en katastrof
kommer och gör mannen riksberyklad.
Det är, må tro, tungt att blicka upp till
ett sådant mål, der man silter med
ungkarlsskulder och fina cigarrer på
punschbrickan.
Så kommer fru Lifsleda, född von
Tauge-nicht, med sitt stora, bleka ansigte, ögon,
som tekoppar, ett par blåfrusna läppar oeh
dito händer. Är det ej så hennes
beundrare beskrifva damerna? Och då ger man
sig antingen till att kokettera med henne
inför den ärade allmänheten eller också
deserterar man och slutar som —
tidningsnotis.
Ja, nu går åter liden — låtom oss för
all del fasthålla detta opersonliga väsen! —
tiden går och hänger läpp som en
oupp-luktad, bortskämd unge; är ej nöjd med
hvarken Gud, naturen eller samhället, utan
bara trängtar efter något nytt, något rikligt
ädelt racedjur, som kan begagnas till
parad-häst under nästa århundrade. Men det
torde hända, att det går — tiden som del
gick Fritz Triddelfitz i »Lifvet på landet»,
att, då han koncentrerade alla sina
framlidsförhoppningar kring det ofödda
fullblodsfölet, fick han se, att det blott blef en
långörad mulåsna. Sådana der
öfverraskningar har — tiden förr fått, då den gjorde
allt för många krumbugter innan den bytte
om skinn.
Och på detta surmulna elände skulle vi
qvinnor råda bot! Men äro vi då ej också
angripna af tidens dysterhet?
Skall jag vara helt uppriktig, så tror jag,
att de ibland oss, som ej bry sig om att
vara »moderna» i någon riktning, snarare
äro ordentligt, sundt förargade öfver allt
detta gnällande öfver »tillvarons
onämn-; bara fasor».
Möta vi en ung man, som ej lider nöd,
ser utväg till en hederlig, om än tarflig
bergning, har tillfälle att odla sin själ med
läsning, umgänge med hyggliga menniskor
och Guds härliga natur, men ändå bjuder
till att se lifslcd, ut, så finna vi honom,
lindrigast sagdt, osmaklig och narraklig, i
fall han ej är en smula vriden af fåfänga oeh
äresjuka.
Ofta är patienten hjelpt dermed, alt ingen
tager vidare notis om honom, Men en
fåfäng själ kan också leka så länge med
andliga smittstoff, tills han verkligen
angripes deraf, och då är mera kraftig hjelp
af nöden. Oftast är det någon personlig
missräkning, icke sällan sårad fåfänga, i
hvilken lifsledan slår rot; någon gång är det
ett klart medvetande om- att själen lösryckt
sig från sitt upphof, men är för högmodig
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
