Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. Fredagen den 28 december 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 52. Fredagen den 28 december 1888. l:sta årg.
B yra:
mara.bergsga.taxi 54, en tr.
Annonspxis:
25 ore pr petitrad (= 10 stafvelser).
Tidningen kostar
endast 1 krona fSr qvartalet.
postarvodet inberäknadt.
Ingen JBsnummerförsäljning!
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas ä byrån kl. 9—10 och 4—5.
Allm. Telef. 61 47.
Utgifningstid:
hvarje helgfri fredag.
Sista numret i hvaqe månad
innehåller en
fullständig mode- o. mönstertidning.
Prenumeration sker:
I landsorten: å postanstalterna.
I Stockholm: hos redaktionen, å
Stadspostens hufvudkontor, i de större
boklådorna samt å tidningskontoren.
Nu ringes det gamla till ro, till ro,
nu ringes det nya till strid;
ett slägte bäddas i grafvens ho.
Ett annat står upp bredvid.
O dag af sorger och längtan, om
vår väntan du så bedrog,
då låt oss dö, förr än qvällen kom,
och innan vår fröjd du tog.
Men om du en framtid skänka vill,
som löftena skön och ny,
o slut ännu ej vårt öga till,
förr än vi ha sett den gry!
Z. Topelius.
Permar
till
xdt71t
för årgången 1888
— trefliga och billiga — tillhandahållas
hos redaktionen. Rekvisitionerna böra dock
vara inkomna innan januari månads utgång.
Priset är
endast 1 krona,.
som jemte portot uttages medels eftcrkraf.
Redaktionen.
Träldomsok.
Några små betraktelser öfver ett och annat
upptecknade af
Mathilda Langlet.
(Forts.)
|pl ålen hvad skall man då göra? Icke kan
H ’g man smickra, beundra och berömma
barnen for allt hvad de göra!
Nej, det borde man i alla fall icke kunna
göra, och gör man det — de äro icke så få, som
gå till denna ytterlighet — så arbetar man
ju systematiskt på att göra sina barn till
fåfängans trälar. Nej, man skall ieke smickra
och beundra sina barn, men man skall
uppmuntra dem. Man skall lära dem glädjas
öfver framsteg oeh kunskap och duglighet,
icke att yfvas deröfver. Man skall lära barn
att betrakta hvarje framsteg såsom en grund
till nya framsteg och låta dem vara lyckliga
och glada öfver, att de hafva något att bygga
vidare uppå. Man skall icke säga: hvad du
är kunnig, dugtig, skicklig o. s. v., utan man
skall säga: hvad du är lycklig, som nu kan
gå vidare. Och säger man: detta är väl,
utmärkt, ypperligt gjordt, så bör man alltid
tillägga något, som visar barnet dels hvad
ledningen vid arbetet uträttat, dels hvilka
fordringar på ytterligare arbete och hvilket
allvar förmågan att arbeta medför.
Ty det är ytterst farligt att t. ex. forevisa
for vänner och bekanta ett arbete af barnet
och dertill foga den anmärkningen: »och detta
har han gjort utan någon egentlig
undervisning; jag vet inte, när han lärt sig det,» och
dylikt. Huru ofta hör man icke belåtna
föräldrar i sin gosses närvaro yttra: »jag
vet inte, när han lär sig sina lexor! Han
får så mycket beröm af sina lärare, han har
flyttat öfver så och så många kamrater»
m. m.; eller också heter det: »ja, den flickan,
hon har sådana anlag för språk (eller musik),
lärarinnan säger, att hon har aldrig haft en
sådan elev,» o. s. v. i oändlighet.
Öfverhufvud bör man aldrig, icko ens till
sina intimaste vänner, i barnens närvaro tala
om deras framsteg eller förevisa deras
arbeten. Endast sällan kan sådant ske utan
skada, och blott undantagsvis kan det vara
nödigt, der barnen tydligen allt för mycket
sakna sjelfFörtroende, hvilket senare ju till en
viss grad är oundgängligt här i lifvet.
Men deremot kan och bör man taga vara
på och uppmuntra alla små framsteg, så att
barnet lär sig lita på egna krafter och
hoppas på framtiden.
Hvad särskildt den qvinliga fåfängan
beträffar, så kan det väl ej nekas, att denna
som oftast ordentligt uppammas och fostras hos
barnen genom mödrars, tanters och
barnjungfrurs förenade och nitiska bemödanden. Innan
ännu den lilla kan tala och nätt och jemnt
uppfatta några intryck, sätter man på henne
en plymbeprydd hatt eller mössa,
spetskan-tadt förkläde eller dylikt, och då håller man
upp det och ropar med förtjust min: »lullull,
grannt! åh, så grann lillan är! lullull!» med
mera i samma stil. Senare heter det: Ȍh,
så vacker klädning lillan har! Om nu lillan
är snäll, så skall hon få på sig nya hatten
när vi gå ut.» Och efter promenaden heter
det: »vet frun, att alla menniskor tyckte så
mycket om lillans hatt, och flera frågade, hvar
den är köpt. Det var ingen, som hade så
vacker hatt som lillan — nehej, det var
det inte!» Och då tager mamma klenoden i
famn och kysser henne, likvisst med skyldig
»aktning» för den förtjusande hatten.
Barnjungfrun får en vänlig blick och går med
det medvetandet, att hon stigit ett par grader
i sin matmoders ynnest, och hvarken den ena
eller den andra tänker på att i det späda
sinnet blifvit nedlagdt ett frö, hvilket likt
senapskornet skall växa och öfverskygga många,
om icke alla de goda egenskaper, som
samtidigt skjuta upp i det unga hjertat.
Så kommer det- främmande; den lilla
fyra-eller femåriga skall iföras sällskapsdrägt och
komma in och »helsas. Så blir det ny
beundran. »En sådan vacker klädning du har,
lilla Ninni! Och hvad det är nätt med den
kragen! Är skärpet af siden? Nej,
sidensars — ja det är mycket vackrare. Men det
skulle vara en liten turnyr, det blir vackrare
fall på klädningen. Jag har sytt åt mina
flickor etc. etc.» Och nu böljas ett långt
och intressant samtal om nyaste modet på
barnkläder, till hvars enskildheter den lilla
med mycket öppna öron lyssnar. Det är ej
heller utan exempel, att en sådan liten
dam, när hon skulle klädas till promenad,
helt enkelt vägrar att taga på sig »den gamla»
hatten, utan nödvändigt vill hafva »den nya»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
