Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. Fredagen den 28 december 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI vilja särskildt fästa uppmärksamheten på Iduns lämplighet för
platssökande och platsutbjudande annonsörer, äfvensom för alla öfriga slags
IDUN
annonser som beröra familjekretsen. — Annonser mottagas endast genom
S. Gumaelius annonsbyrå och hos redaktionen. Abonnentsamlare antagas.
i sin egeuskap af slöjdinspektris vid
Stockholms folkskolor. Den lilla boken, som
framträder i god utstyrsel med förtydligande
teckningar och till det synnerligen modesta
priset af 50 öre, bör finna ett varmt mottagande
hos hvarje lärarinna, hvarje moder, som lägga
sig vinning om att bibringa sina lärjungar
och döttrar den sanna och husliga uppfostran,
som en gång blir den unga makan till större
prydnad och tillfredsställelse än något bjefs af
moderna pensionstalanger.
Utgifvandet af veckans nummer har något
försenats pä grund af de mellankommande
många helgdagarne.
Ett storstadsbarn.
Berättelse för> Idun
af Johan plordling.
(Forts.)
|lit efter som qvällen framskred, kom det
emellertid något underligt nervöst öfver pappa
Rebolledos sätt, som hastigt tilltog till fullständig oro.
Han vred sig oroligt fram och åter på sin plats,
reste sig så plötsligt och gick ett slag öfver golfvet,
stannade framför fönstret, jemkade rullgardinen åt
sidan och stirrade ut i den lilla trädgårdens mörker,
genom hvilket den hvita snön lyste, spöklikt och
matt. Satte sig så ned pä nytt för alt efter några
minuter upprepa samma manöver. Det var, som
väntade han någon, som dröjde.
Euth förundrade sig häråt, men låtsade om intet,
utan fortsatte, så godt hon förmådde, att i glädtig
ton tala om gamla dagars minnen och om kommande
dagars förhoppningar. Han hörde endast till hälften
på hennes ord och lemnade allt mer förströdda svar.
De anspråkslösa julklapparne voro redan
expedierade, de brokiga vaxljusen i granen brunno ned:
hon måste släcka dem det ena efter det andra, och
det blef skumt och dystert i rummet i jemförelse med
det bländande ljus, som tidigare hade rådt. Ruth
kände med smärtsam ängslan, hur den korta,
lyckliga trefnaden, den hon gjort sig så mycken möda
att skapa, löstes upp som i en dimma, och hon
ansträngde sig, feberaktigt, halft förtvifladt, att med
glada ord och skratt, som började klinga allt mera
tvunget, hålla den qvar. Ack, endast ett ögonblick,
ett ögonblick ännu!
Så föll det henne in, att pappa Robelledo allt för
mycket saknade sin vanliga toddy för att känna
någon trefnad vid det söta vinet oeh bakverket i
längden. Och delvis var det nog så. Hon hade tänkt,
att hon skulle få honom att glömma sin dryckjom
— för denna enda qväll; men nu tyckte hon synd
om honom och dukade fram det varma vattnet oeh
den mörka konjaken, öfver hvilka den gamle med
darrande ifver genast slog ned, medan hans ansigte
för ett ögonblick ljusnade.
Han drack hastigt och mycket, men ej ens detta
ville i afton hjelpa. Gång efter annan föreföll det
Rutb, som om han hade något på sinnet, hvilket han
ville fram med; hans läppar rördes, som önskade han
tala, och Ruth stannade midt i sitt samspråk och
fäste sina allvarliga ögon frågande på hans ansigte.
Men det blef intet af, aldrig något af; han dök
endast hastigt ned i sitt glas, halft skygg för hennes
blick.
En pinande oro, som växte och växte, och som
hon ej kunde förklara, än mindre betvinga, smög sig
öfver Ruth: det var som om hon fruktade något, hon
visste ej hvad, och hon spratt till vid minsta ljud,
en knäppning i väggen, ett köldskott från något af
de gamla träden ute i trädgården, der kylan hastigt
tog till och blef bitande hvass. Slutligen kunde hon
ej beherrska sig längre, utan frågade helt plötsligt den
gamle koristen i en ängslig, nervös ton:
»Hvad har du att säga, pappa Robelledo? Du har
något på hjertat.»
»Jag — —- jag •—,» darrade han till; »jag —
nej — nej, visst inte . . .»
I det samma hördes en knackning på rutan, sakta
och halft tveksam, men fullt tydlig. Ruth blef
skrämd, och den andre, hvars ögon redan börjat
’-fgijVen. cif
J%nsuCf)feuPERG
Skand. Modet ^ elegantaste-och-"k
Skand. lodet,
Skand. Modet.
Skand. Modet.
Skand. Modet
Skand. Modet
Skand. Modet
Skand. Modet
Skand. Modet,
>4
O:
a
O:
X
O
1
p
H
haitigaste här kända tidning
1 sitt slag.
är en prydnad för den finaste
salong eller budoar.
är också ej afsedd att vara
endast en modejournal, utan
en tidning för salongen,
utkommer 2 gånger i
månaden med ett häftadt och skuret
nummer om 24 sidor,
innehåller i hvarje nummer
omkring 80 illustrationer samt
ett ytterst elegant omslag med
2 kol. helsidsbilder.
lemnar med hvart annat num
mer en synnerligt rikhaltig
mönsterbilaga.
meddelar dessutom i hvarje
nummer en moderevy,
fullständiga beskrifningar till alla
illustrationerna och för öfrigt
uppsatser i allt, som hör till
damernas toalett,
meddelar ständigt det allra
nyaste inom modets verld,
lemnar alltid å första sidan
i hvarje nummer någon
intressant illustration här
hemifrån.
Skand. Modet. rchäller ^
Skand. Modet.
Skand. Modet.
Skand. Modet.
Skand. Modet.?’
Skand. Modet.
Skand. Modet,
Skand. Modet,
intressant och spännande
följetong.
inbjuder sina abonnenter till
storartsde pristäflingar i
qvinlig slöjd om tusentals kronor.
är den jemförelsevis billigaste
af alla kända modetidningar.
är tre gånger omfångsrikare
och ojemförligt elegantare än
andra här kända
modejoui-naler.
står i typografisk utstyrsel
öfver det bästa, som hos oss
bjudes.
är för mode- och
kramvaru-a (Tärer, för sömmerskor och
damskräddare den bästa
annonstidning.
kostar för lielt år 8_kr., *U
’ år 6 kr. 50 öre, V2 år 4 kr.
50 öre, 2 kr. 50 öre,
postarvodet inberäknadt.
har till utgifvare Frithiof
1 Hellberg, red. och utg. af
Idun ; adress: Stockholm.
glänsa af ruset, oeh hvars kinder färgats af hektisk
rodnad, blef med ens hvit i synen oeh darrade på
handen, som förde glaset till munnen, så att halfva
dess innehåll sqvimpades ut öfver skjorta och väst.
»Hvad var det», frågade Ruth;» hörde du?»
I stället för att direkt svara på hennes fråga
började pappa Rebolledo jemra och beklaga sig i
ömklig ton:
»Ack, mitt kära barn, jag är så olycklig, så
olycklig — — ingen i hela verlden bryr sig mer om
pappa Rebolledo, nej ingen! De vilja vräka ut
honom på gatan, om de kunna få, ja, det vilja de.
Jag är så olycklig, så olycklig . . .»
Det knackar på nytt, något hårdare, och Ruth
lägger ängsligt sin hand på hans arm; hon känner
sig i qväll så märkvärdigt förskrämd och fruktande,
att hon halft omedvetet litar till skydd hos detta
barn till man, som hon annars sjelf var van att
moderligt beskydda. Pappa Rebolledo tar åter till ord,
men i en brådskande, halft urskuldande ton. Ruth
förstår till en början intet.
»Ack, du skulle bli få lycklig, mitt kära barn, så
lycklig och rik; jag försäkrar dig det, så lycklig.
Och du skulle kunna hjelpa gamla stackars pappa,
som de annars vräka ut till hundarne. Ja, till
hundarne, du Ruth», ropade han häftigt till, så att hon
skalf. »Och det är bara för ditt eget bästa, ditt
eget bästa ...»
Som en blixt går sanningen upp för Ruth. I
detta ögonblick finner hon icke tid att förundra sig
öfver detta, som hon aldrig förr anat, öfver
bekantskapen mellan fosterfadern och Elon Kruse, som
förföljde henne, finner icke tid att fråga öfver
sammanhanget i det otroliga. Hon endast fattar allt, allt
med ingifvelsens hastighet och skarpsynthet, och
.pulsarnes slag stanna, då hon reser sig upp och med
båda händer hårdt trycker pappa Rebolledos arm.
»Det är han», säger hon häftigt; »det ctr han . . .?»
»Bara för ditt — eget — bästa», jollrar den andre.
»Svara mig, hör du», befaller hon, »svara på min
fråga!»
Men han behöfver icke svara. Det tar i låsets
vrede, och dörren går upp. På tröskeln står Elon
Kruse i frosthvit tulubb, och en kall pust drar in bak
efter honom, flägtar i fönstergardinerna och vajar i
granens grenar. Han skyggar öfver ögonen emot
ljuset och säger:
»Ar jag inte väntad, är jag inte välkommen?»
Ingen svarar. Pappa Rebolledo sitter halft
förskräckt, halft förlägen qvar i sitt hörn. Silfverskeden
till hans glas vrides nervöst mellan hans fingrar.
Ruth trycker sig orörlig upp emot väggen, hennes
blåa ögon se hotfullt svarta rakt framför sig, ocb
mes läppar slutas hårdt.
387
»Ni hade dock lofvat mig det, herr Berg,» säger
Kruse; »ni kör väl ej ut en gäst på denna qväll.—
Ruth, var förståndig, var barmhertig; jag älskar er
högre än allt i verlden ...»
Hans stämma nästan ber.
»Gå», säger Ruth.
Men pappa Rebolledo reser sig, stapplande, ännu
förbryllad. Han går fram emot Kruse; han får
plötsligt ord i munnen, många, flödande ord i häftig
ström. »Oh nej», säger han, »för all del, det är inte
meningen, det är inte alls meningen! Tag icke illa
upp, herr Kruse; Ruth menar icke, hvad hon säger;
hon är endast så häftig och nervös ibland; och
dessutom blef hon skrämd. Hon besinnar sig snart.
Stig på och sitt ned : var så god — så god ...»
»Gå», upprepar Ruth, häftigt, skarpt; och hon
lyfter sin hand oeh pekar emot dörren.
»Se så, se så», lugnar pappa Rebolledo, »var nu
snäll och förståndig, min kära flicka. Herr Kruse
vill dig så väl; inte sannt ...»
Men plötsligt, när hon inser, huru litet hon
förmår mot dessa två män, som sammansvurit sig,
brister det förtviflade modet inom Ruth som en skör
bubla, hon sjunker samman, förkrossad, trycker
händerna för sina ögon, i tårlös, öfvergifven klagan.
»O, pappa Rebolledo, hur — hur kunde du göra
mig detta? Du, den ende — — som stod mig
qvar . . .»
Och hon springer, utan att få händerna från sitt
ansigte, öfver golfvet in i sitt rum; de båda männen,
som halft brydda, halft obeslutsamma, betrakta
hvarandra, höra regeln skjutas för bakom henne, och allt
blir tyst. De stå en stund, slagne, utan ett ord.
Så säger Kruse:
»Hon har dock ett satans humör, er kära
fosterdotter.»
Och pappa Rebolledo stammar ett ursäktande svar.
Men der inne i mörkret får Ruth i brådskande
hast sin hatt och kappa på. Hon känner en isande,
smärtsam, förtviflad tomhet inom sig, ett mörkt svalg,
genom hvilket ropar en röst, ropar och ropar med
befallande magt: bort, bortl Hon måste det; hvart,
huru, det vet hon ej, frågar sig ej. Som i en
medvetslös sömngång smyger hon sig ut genom den lilla
butiken åt gatan, ensam ut i vinternattens kyla, snö
och mörker . . . Hon flyr efter de tomma gatorna,
der ingen möter, ingen ser henne, ingen hör henne.
Hennes tinningar bränna; hennes kjortel fladdrar för
den kalla vinden. Hon känner det ej, förnimmer
intet! Allt snabbare jagar hon för hvarje minut på
sina steg — bort från hemmet och utan mål. . .
(Slut på första delen.)
John Hultenberg Trieotvaruhandel, Regeringsgatan 28, Stockholm.
JSØF^AhM EDAHLS. Fabriks Försäljnings-Magasin, Stockholm, ~fBl
" Special-aflfar för Utstyrslar
[3911
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
