Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. Fredagen den 28 december 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
December 1888
öfver bröstet urrundade jackan af blått kläde, visar
en väst af samma tyg. Till drägtens prydnad tjena
yttterligare det på axeln med en agraff fästade,
pläd-artadt ordnade skärpet af rutigt tyg samt en väska
af röd sammet med pelsbesättning, som på främre
sidan fästes midt på kjolen.
När pappa är vid misshumör.
Utkast af Stephan Smith.
äradshöfding Davidson öppnade dörren till
sängkammaren ocb slängde med förtretad
min ett par små bruna, rosadoftande bandskar
in på cbäslongen.
Lilla frun, som just var i färd med att krusa
pannluggen, vände sig hastigt om med ett lätt
rop -— hon kom att bränna sig litet på den
heta griffelbiten — »Du stygge Julius, så du
skrämde mig!» Hon reste sig på tå framför
honom. »Nu kysser du mig genast!»
Den äkta mannen lydde befallningen på ett
något kyligt sätt och tillade derefter
förebrående: »Kära Bertha,
dinahand-skar lågo på mitt skrifbord;
du vet ju, att jag afskyr all
oordning — åtminstone i mitt
rum», tillade han och såg sig
med kritisk blick kring i
sängkammaren.
»Förlåt mig, kära du, men
när jag kom hem i går qväll,
hörde jag lille Arnold gråta,
och då måste jag ba kommit
att i hastigheten kasta dem der.
Nå», fortsatte hon skrattande,
»det var väl ingenting att se
så högtidlig ut för?»
»Nej bevars, men, Bertha,
det skulle verkligen inte skada,
om du vore lite mer ordentlig.»
Hon satte sig vid fönstret
och såg envist ut. Det var
ingenting i verlden, som mer
retade henne än detta eviga
predikande om ordning i hvarje
vrå. Ordning! — ja, det var
visst en välsignad sak, och
ingen var mera villig än hon att
erkänna det, men hon kunde
verkligen inte hjelpa, att hon ej
var något ordningsmönster; hon
var icke skapad på det viset.
Vid middagen voro de båda
förstämda, och stackars Berthas
ögon voro röda,. Kom så
steken ; häradshöfdingen hatade
tjock sås — en åsigt som alls
icke delades af pigan, hvilken
i dag ensam lagat middagen,
emedan frun hade hufvudvärk;
häradshöfdingen rörde litet i
såsskålen, satte den derefter till
baka på bordet utan att taga
något, samt tuggade torrt på
stekbiten med en alldeles
o-hyggligt allvarsam min. Der
efter reste han sig tigande och
gick in i sitt rum.
»Gud, Elin en sådan sås —
den är ju tjock som gröt! Elin
vet ju, att häradshöfdingen
afskyr tjock sås?» Fru Bertha
hade svårt att hålla till baka
tårarne. »Det är bra ledsamt,
att jag inte för en enda gång
kan slippa stå bredvid spisen!»
IDUNS MODETIDNING
47
»Jag kan flytta, om jag inte kan vara frun
i lag», ljöd det med en ton af sårad sjelfkänsla
borta från spiseln, och Elins af elden på
förhand upphetsade, trinda anlete lågade
ytterligare af harm. »Jag ska’ be om mitt betyg.»
»Men Elin då, begriper hon inte, att jag
måste säga från då något är galet?»
»Jag begriper ingenting här i huset. Kan
jag hjelpa, att frun är vid dåligt humör? Jag
kunde laga sås till kaptenskan Grip, så att
den kunde ätas, och hon gaf mig tjugo kronor
i julklapp, men–» Besten försvann i en
dof brumning, hvaraf frun endast, då hon
drog dörren till efter sig, hörde något otydligt
om »folk som sjelfve ingenting begripa.»
Hvad hon kände sig elybklig! Icke ens
lille Arnolds joller kunde komma henne att
glömma, hur ledsamt det varit hela denna dag.
Hon lät barnflickan bära ut gossen och kastade
sig sjelf, på nytt gråtande, på en stol. Då
hörde hon steg i yttre rummet, hastigt torkade
hon sina ögon, och då mannen inträdde låg hon
helt lättjefullt på soffan, så fördjupad i en bok,
att hon icke märkte honom.
»Du lofvade i morse att göra i ordning en
hvit halsduk. Hvar är den: jag måste nu
kläda mig, om jag inte skall komma för sent;
begrafningen är kl. 4.»
Det gaf ett ryck i henne, oclx hon kände
en ängslan, som var nära att qväfva henne;
men så svarade hon helt vårdslöst utan att
vända på hufvudet: »Det har jag glömt.»
»Men hvad i —-» Han hejdade sig
lyckligtvis, tog upp sin portmonnä och kastade ett
silfvermynt på borbet. »Vill du göra mig den
tjensten att skicka någon af pigorna efter en
—■ eller kanske det är bäst taga två,
antagligen behöfver jag en i morgon».
Hon reste sig med retsam långsamhet.» Du
kunde ju ta’ ett halft dussin så gerna.» Det
lät trotsigt, och hon lemnade rummet utan att
se på honom. Något hvitt föll ned på
golfvet, och han böjde sig ned för att taga upp
det: det var hennes näsduk; den var alldeles
våt. Han fick en bekymrad uppsyn; hon hade
gråtit, kanske öfver hans betende vid bordet;
han kunde väl ha’ ätit hennes tjocka sås för
en gångs skull; men det hade då också hela
Fig. 6. Drägt af plysch och siden. Fig. 7. Kappa af sidenrips. Fig. 8. Drägt for flickor om 7—9 år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
