Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. Fredagen den 28 december 1888 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 IDUNS MODETIDNING December 1888
dagen varit så förb—dt på tvären. Han
önskade nästan att semestern vore slut. Der
hade han suttit ensam i sitt rum hela
förmiddagen och haft tråkigt, utan att hon en
enda gång stuckit näsan in om dörren.
»Var så god!» Hon lade halsduken på
bordet och återtog sin bok.
»Tack!» Han vände sig om i dörren. »Jag
hade tänkt, att om du vore i ordning, då jag
kommer tillbaka — hvilket nog inte dröjer länge
— så kunde vi gå till Lünells i afton och
titta på deras nya trädgårdsanläggning.»
»Nej tack, jag har inte lust.» Hon vände
ryggen emot honom oeh bet i näsduken,
medan hon ifrigt vände bladen i sin bok.
»Ja, så, adjö då!» Han drog till dörren
med någon häftighet, oeh hon hörde honom
med en ed sparka till hunden, som brukade
ligga på hans skrifbordsmatta. Hon hade
stigit upp och stod framför dörren med handen
utsträckt för att öppna. Om hon ändå skulle
gå med till Lünells? Det kunde då verkligen
redan vara nog med ledsamheter för en dag!
Då öppnades dörren ånyo med sådan häftighet,
att hon nästan fått ett slag i hufvudet, oeh
en liten barngalosch slungades bort ät golfvet.
»Låt mig åtminstone slippa att ha
barngarderob här inne! Nu bar Don tuggat sönder
Arnolds ena galosch.»
»Då har väl hunden också sjelf dragit dit
den. Jag skall verkligen du be, att få vara
i fred!» utbrast hon alldeles utom sig.
»Du slcall få vara i fred», svarade han med
särdeles långsam betoning, och om en stund
säg hon bakom gardinen med sina svidande
ögon efter honom, der han med mörk uppsyn
vandrade gatan nedåt, påtagande sina svarta
handskar.
Hvad hon kände sig olycklig och — eDäam!
— Öm hon skulle gå in till gossen en stund?
Hon tog hans lilla trasiga galosch i handen
och gick in i barnkammaren. Der satt ban
ensam och gret, medan jungfru Lina ute i
köket fick del af den orättvisa behandling för
hvilken Elin varit utsatt af
frun; köksans berättelse var
beledsagad af knytnäfslag i
köksbordet, oeh det ofta
återkommande: »men så sade
jag — —», framslungades
hvarje gång med stor kraft
och väldiga gester.
Fru Davidson stod på
tröskeln utan att märkas af de
båda ifriga pigorna, och Lina
hoppade en half aln från
golfvet och gaf till ett skri, då hon
hörde frun, med en temligen
stark darrning på rösten, fråga,
om hon hade tid att komma in
till gossen -—■ »såvida», tillade
frun, »du inte föredrar att
lemna din plats genast.»
Lina vände sig förskräckt
om, men uppfångade i
hastigheten en vältalig blick från
sin kamrat, hvilken sade så
mycket som: var nu ingen
pultron. Och hon svarade
käckt och utmanande: »Ja
bevars, om frun ger kost och
lön till flyttetiden. Här kan
ju ändå ingen vara till lags.»
Fru Bertha flydde som
jagad af furier in i sin
sängkammare, tagande barnet med
sig, ocli sedan hon skjutit
rigeln för, satt hon der med
gossen i sitt knä och en för-
Fig. 9. Bulgarisk capote.
skräcklig ångest i sitt bultande hjerta.
Stirrande ut om fönstret och förgäfves väntande, att
mannen skulle återkomma, satt hon der qvar,
sedan gossen somnat och det började skymma.
Hon spratt till, då det knackade på dörren,
och benen ville knapt bära henne, när hon
gick bort för att öppna.
Det var Elin, kokerskan, som frågade om
hon skulle bädda.
»Hvarför skall inte Lina bädda?»
»Nä du milde, det visste väl frun? Lina
gick ju för ett par timmar sedan.» Att hon,
Elin, ännu var qvar, berodde dorpå, att hon
Fig. 10. Drägt för gossar.
Fig. 11. Kappa för flickor. Fig. 1?-
09::
af naturen inte vore fallen för skandal, annars
hade Jönsson, fästmannen hennes, sin syster i
sta’n, så nog kunde hon få komma dit alltid.
»Ja, bädda då.» Stackars lilla fru! — hon
kände sig alldeles vimmelkantig, gång efter
annan försökte hen att få litet reda i det
förfärliga koas, som uppfylde hennes arma
hufvud, men hon kunde ej få någon bugt med
detta virrvarr oeh insomnade vid tolftiden, utan
att mannen ännu kommit hem.
När han kom hem hem ett par timmar
senare, sof hon med sin arm sträckt öfver
kanten till gossens lilla bädd och hällande hans
lilla knubbiga hand i sin.
Han satte sig ned på stolen och betraktade
henne. En och annan gång ryckte det till i
hennes läppar, och han hörde en darrande suck.
Han såg på henne länge och allvarligt. Han
hade varit mycket ond, då han gick bort i
eftermiddag, och hennes beteende hade då ej
heller varit egnadt att göra honom blidare till
sinnes. Hvad han egentligen gjort? Han
började tänka efter, hvad som passerat ända från
morgonen. Nå ja, litet sträng hade han
kanske varit, men hon var då också så ömtålig
för det allra minsta. —
Hon rörde sig oroligt i sömnen och suckade.
Då lade han smekande sin hand på hennes
panna och hviskade sakta: »Bertha».
Hon satte sig upp yrvaken, och så började
hon gråta på nytt, denna gång med armarne
kring hans hals, och hon sade, att hon var så
gränslöst olycklig och hade känt det hela
dagen.
»Lilla Bertha, glöm nu alltsammans, så är
du snäll; inte ska vi träta om småsaker?»
»Småsaker?» sade hon förebrående; »hela
lifvet är ju en idel sammansättning af
småsaker, men du vill väl derför icke säga, att det
är värdelöst ?«
»Nej, älskling», sade han allvarligt, »men
jag önskar, att du inte ville taga allt så hårdt.»
»Ah, du vet inte; du anar inte hälften af
den förtret och den förödmjukelse, jag i dag
måst lida.» Och hon
omtalade allt från början till slut,
sade att Lina utan vidare
gått sin väg, och att hon
egentligen ansåg Elin bära
skulden härför.
Häradshöfdingen gick nägra
slag häftigt framoeh åter på
golfvet och tuggade sin
mus-tach; så stannade han
framför sin hustru. »Vet du hvad
Bertha? I morgon låta vi
Elin också gå sin väg.»
»Kost och lön», sade frun
med en skakning på hufvudet.
»Ja, det är ju förargligt,
men jag til inte att min
hustru förolämpas af en
tjenstflieka, — ser du, liten,
det kan jag ej fördraga.»
Lilla frun log. »Käre
Julius, jag tror, att alla fruar
få tåla förolämpningar af
tjenstfolket; det vänjer man
sig vid, antager jag; men» —
hon hotade honom leende,
genom tårarne — »af sin
man —»
»Sparlakanslexa!» afbröt
ban och tillslöt hennes
läppar med en kyss.
Och så voro de försonade
— för den gången.
Drägt för gossar. t
Stockholm, Gernandts Boktryckeri-Aktiebolag, 1888.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
