Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Fredagen den 18 januari 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri tredag och kostar fSr ett | Pt I I M tidningen innehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif k
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — I U U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlagg en krona, sa er-
En kinkig »qvinnofråga».
|pM]efc fins väl knapt någon kinkigare
qvin-R^|y? nofråga än den om kläderna. Någon
har yttrat, att, om vi gifva akt på, hur en
man betraktar penningar och handhafver dem,
så kunna vi läsa hela hans karaktär, och vi
tro det vara lika sant, att om vi få reda på,
hur en qvinna eller flicka känner och handlar
beträffande kläder, så skola vi hafva en
förträfflig nyckel till hennes natur och historia.
Der hafva vi qvinnan, för hvilken kläder
äro hufvudsaken i lifvet. Det innebär icke
nödvändigt, att hon är rik och kan gifva ut
mycket penningar, ej heller förstås dermed,
att hon lyckas vara väl klädd. Hon är
kanske en af dem, som pryda sig med hvad
poeten kallade »det fåfänga armodets
bedröfliga lappverk», eller söm låta en stackars
klädning passera femtio »moder», eller hon
må ega millioner och alltid vara på vift för
att uppfånga det senaste moderna våldet mot
god smak och sundt förnuft — i båda fallen
är toaletten alltid främst i hennes tankar.
Den första fråga hon framställer om någon
publik tilldragelse är: »hur voro damerna
klädda?» Hennes första omsorg vid någon
afgörande vändpunkt i hennes eget lif är:
»hvad skall jag sätta på mig?» I kyrkan
kommer hon ihåg hattarna men icke texten,
och i samma ögonblick hon inträder på en
aftonbjudning, taxerar hon alla närvarande
toaletter och känner sig djupt olycklig, om
hennes ej är den mest moderna och dyrbara
bland alla.
Om hon märker, att man klandrai^hennes
slöseri af tid och penningar i och för
kläderna, så försvarar hon sig på följande sätt:
hon är skyldig sällskapet att vara snygg; det
är hvars och ens pligt att göra sitt utseende
så behagligt som möjligt; det är bra att
skaffa folk arbete och sätta penningar i
omlopp etc. etc.
Till en annan ytterlighet går den
qvinna, som ej det ringaste bryr sig om sin
drägt; som säger sig önska, att vi vore födda
med svart skinnpels på kroppen, eller att vi
kunde klippa hål i en säck för våra fötter
och armar, knyta den kring halsen och
dermed vara klädda. Hon fullföljer sina ord
så långt, att hon vanligen uppträder i plagg,
som äro synnerligen olämpliga för det
tillfälle, då de användas, och förekommer
utstyrd i gamla qvarlefvor och kostliga
kostymer, valda utan afseende på ålder, hy eller
förhållanden. Att göra sig en spetsfichy anser
hon för »tidspillan» och tycker det är »onödigt
bråk» att begagna de små prydnader,
hvarmed anhörigas kärlek försett henne. Hon
försvarar sig mot hvaije beskyllning för
vårdslöshet genom att påpeka den dy af
lumpen ytlighet, hvari alltför många qvinnors lif
nedsjunkit, samt försäkrar, att hon försmår
den aktning, som kan påverkas af hvad hon
bär eller icke bär. Till hennes fördel kan
sägas, att hon vanligen blir mer ordentlig och
putsad med åren och visar sig mycket mer
foglig mot »sina ungdomars» kritiska
anmärkningar, än hon var gent emot skolkamraters
och kusiners gyckel, samt ofta är en matrona
med ärbart och tilldragande väsende.
Sedan återstår den stora mängden emellan
dessa ytterligheter, en mängd som ej kommit
riktigt på det klara med sig sjelf och ej
kunnat finna någon grundsats att rätta sig
efter; som gerna vill behaga och se bra ut,
men dock såras i sitt samvete, då den
betänker det syndiga i fåfängan och det ansvar,
vi bära för de själar och kroppar, som förgås
utanför vår dörr; en mängd som bedröfligt
slites mellan de stridande argumenterna ho3
de mer hållningsfasta damer vi nyss beskrifvit,
med det demoraliserande resultat, att den
vanligtvis i praktiken lutar åt den förstnämda
och i teorien åt den senare.
Det är denna stora hop af flickor och
qvinnor, som vi gerna skulle vilja hjelpa
genom att erbjuda några få allmänna
grundsatser till deras öfvervägande; ty det är
endast genom att omfatta grundsatser, som vi
genom ständigt vexlande omständigheter kunna
vägleda oss på pligtens väg.
Låt oss med ens säga, att det är hvars
och ens rättighet att vara väl klädd, ty
dermed menas att kläda sig passande till det
klimat och de förhållanden, under hvilka man
lefver, så ock till verksamhet, ålder och
utseende. Ett fruntimmer kan vara lika väl klädd
i kattun och ylle som i sammet och siden.
När ni hör folk klaga öfver, att »nu för
tiden vilja alla gå så väl klädda», så ligger
häri ett missbruk af uttryck; slapphet i
uttrycken är en farlig sak, ty det leder till
slapphet i begreppen. Ingen har rättighet
att klaga öfver, att någon är väl klädd. Hvad
de i sjelfva verket mena, är, att dessa äro
olämpligt klädda, och det fins en hel del
olämplig klädsel till i verlden.
Vi erinra oss anekdoten om dottern till en
amerikansk parveny-millionär i Vestra
Staterna, hvilken kom till ett förståndigt
nyeng-elkst seminarium, der de unga damerna voro
vana att passa upp sig sjelfva, och som steg
ned i diskrummet iklädd sammetsrobe och
diamantörhängen.
Ingen är derför väl klädd, hvars drägt gör
henne oförmögen till det, som borde vara
hen-nes pligt. Den snörda, utpyntade och
släp-beprydda damen kungör för verlden sin
fullkomliga oqvinlighet. Barnkammaren skulle
snart förstöra hennes grannlåt. Låt oss
hoppas, att hon aldrig skulle föra den med sig
in i ett sjukrum, och i köket vore den till
hinder och dåligt exempel. Men — »är den
ej vacker att begagna under de timmar, då
man ingenting företager?» Vi vilja svara med
andra frågor: »borde det finnas timmar, då
vi ingenting företaga oss? Och — »när vi
förse oss med kläder, som endast passa för
sådana tillfällen, falla vi ej då i samma
villfarelse, hvilken vi ofta le åt hos arbetsklassen,
som köper sig stela, olämpliga
söndagskostymer af kläde, i stället för att skaffa sig en
högtidsdrägt af något förståndigt tyg, som
sedan kunde användas i dagligt bruk.
Vi började med att säga, det hvar och en
eger rättighet att vara väl klädd i ordets
sanna bemärkelse. Men — som Ruskin säger
i sitt »Bref till unga flickor» — »ehuru i ett
sant kristligt land alla unga flickor skulle
vara vackert och prydligt klädda, så är det
i detta vårt hedniska och Baal-dyrkande land
ej en flicka bland tio, som har tillräckliga
eller helsosamma kläder, och tills detta blifvit
afhjelpt, ha vi ej sjelfva rättighet att begagna
något vackert.» Och Jean Ingelow utkastar
denna beskyllning mot vårt kön: »för dem
hufvudsakligen är den prålande ståten till,
dyrbara kläder, guldspetsar, mjuka
sammetsmattor, diamanter och all verldens herlighet.
Det är lyxen, som står i vägen för den
civiliserade verlden, så att män icke kunna gifta
sig unga och blifva lyckliga. Ty jorden
frambringar icke obegränsade rikedomar åt
några få, under det den stora mängden ändå
kan hafva det tillräckligt. Jemnlikhet är ett
ord utan mening eller möjlighet; men icke
desto mindre kunde osnygghet och armod vara
saker utanför vår erfarenhet likaväl som slöseri
och lyx.»
Detta leder oss till den grundsats, som
borde regera våra utgifter, antingen den summa
vi hafva att förfoga öfver är stor eller liten.
Af materiel skulle vi köpa det bästa och mest
varaktiga, som vår kassa kan sträcka sig till.
Vi hafva ingen rätt att hålla menniskor
sysselsatta med att väfva eller tillverka onyttiga
och sköra struntsaker. Det är förnedrande
för dem att göra sådant arbete, och om de
äro tvungna dertill för sitt lifsuppehälle, så
hålla vi dem i det värsta slags slafveri. Att
vi betala dem derför, förbättrar lika litet
saken, som om vi betalade dem för någon annan
förnedrande och öfverflödig tjenst. Vi
förolämpa dem genom att taga deras flit och
trampa den under våra fötter, som om de ej
sjelfva hade någon andel i sitt arbete, utan
blott sina löner. Huru kunna de
industriidkande klasserna bibehålla aktning för sig
sjelfva under sådana förhållanden? Och har
man förlorat aktningen för sig sjelf, så
förlorar man den också snart för andra.
Helt nyligen sågo vi en dam sitta uppe
hos en sömmerska och betrakta arrangerandet
af något, som ansågs för en mycket ståtlig
toalett. Dess beståndsdelar voro visserligen
af det dyrbaraste slag, men den hade många
alnar ömtåligt siden släpande på golfvet till
en längd, som försäkrade om en snar
undergång äfven vid det minst högtidliga tillfälle,
och öfver den korta framvåden hängde i
festoner massor af tyll, besatt med konstrikt
utförda, skiftande glasdroppar, värdiga att
pryda en gud från Söderhafsöarna. Vid
åsynen af vår väns allvarsamma uttryck
frågade vi henne, hvad hon tänkte på, och
hon svarade:
»Jag tänker på de män, som väfde detta
siden för att trampas, på de qvinnor, som
sydde dessa perlor för att krossas. Stackars
menniskor! Hellre ville jag vara den
tarfli-gaste, mest utsläpade piga, som trälar för
verkligt menskliga behof, eller den simplaste
skräddare eller skomakare, som arbetar för
att betäcka ärlig mensklig nakenhet.»
Låt alla kläder derför göras så varaktiga som
möjligt, både till qvalité och snitt. Hvad nu
modet beträffar, så är äfven det grundadt på
nödvändighet och sundt förnuft, ty
klädedrägten måste förändras, liksom sociala vanor
och bruk förändras. Ruskin råder till att ej
bortlägga något plagg, derför att det är
omodernt, och att inte något dyrbart mode
någonsin skulle följas.
Besinna hvad det ordet »dyrbart» innebär.
Trånga snörlif, tunga garneringar, urringade
lif, höga klackar o. s. v. som kosta helsa,
döda fåglars vingar och allting annat, som
kostar lidande, invecklade garnityr, som kosta
menniskors tid och energi i en verld, der
tusentals små barn växa upp illa undervisade,
tusentals sjuka bli illa skötta och tusentals
flitiga menniskor slafva sig till döds för en
lumpen skärf.
Det förefaller oss, att när ett fruntimmer
en gång upptäckt den drägt, som bäst passar
hennes ålder, utseende och vilkor — den
ideal-klädning, i hvilken hon skulle önska
blifva afmålad för kommande generationers
ögon — så skulle hennes studium hädanefter
blifva, icke huru mycket hon kan »följa
modet», men huru litet hon behöfver följa det,
utan att synas egen. Modet har ingenting
att skaffa med en önskan att vara behaglig
i andras ögon.
Vi få lof att göra oss tilldragande för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
