Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Fredagen den 18 januari 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje S-tal
abonnenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af
Idun, erhållet oct gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken aDonne
mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera
dem, hvars kärlek vi åstunda, och för dem,
af hvars klokhet vi önska bifall. Men vi
tro, att önskan att blifva älskad och gillad
spelar en mycket liten roll i toalettens
extravagans. Låt oss tala rent ut. Det är väl
sällan vi pynta och utsmycka oss samt
förslösa tid och penningar för att behaga våra
föräldrar eller vänner, utan snarare för att
trotsa oeh öfverglänsa de »käraste ovännerna»
bland våra qvinliga bekanta. En passande
stil, nätt oeh prydlig ordentlighet samt
smakfull omvexling skola alltid tillfredsställa
kärleken; oeh ett godt förstånd, paradt med en
smula flit och smak, skall lätteligen kunna
förskaffa dessa önskvärda föremål. Jag
påminner mig, hvilken gillande uppmärksamhet
egnades ett ungt, literärt fruntimmer, som
reste under särdeles svåra och besvärliga
förhållanden och blott var försedd med ett par
klädningar af enklaste beskaffenhet, men som
genom skickligt varierande anordningar af
musslin och spetsar, med koketta små tillägg
af smakfulla bandrosetter ständigt lyckades
bereda sina vänners ögon ny öfverraskning
och förnöjelse.
Låt oss aldrig eftersträfva lyx af något
slag, utan hellre undvika den; men låt oss
dock med glädje mottaga den, då den
kommer till oss genom kärleksfulla händer.
Diamanten i en flickas förlofningsring,
guldmedaljongen som innesluter hennes moders
porträtt, det fina filigamsarmbandet, som hennes
broder skickat från utlandet, det utsökta
spetsgarnityret, arbetadt af hennes käraste
vänner, äro af helt annat slag än de moderna
nipper och prydnader, som hon sjelf köper
eller tigger sig till af sina anhöriga. Den
stora princip, som ligger under denna kinkiga
»qvinnofråga» om kläder, är sjelfva den stora
principen om kärlek — en kärlek, som tjenar
andra, har undseende för andra, en kärlek,
som gifver, en kärlek, som mottager. En sådan
kärlek behöfver ingen lag; den är i sig sjelf
den högsta lag.
Smågossarnes uppfostran.
(Till mödrar.)
Jj=|et blir sällan i våra dagar en dugtig man
^jf af ett »ljushufvud». Det beror af
^ 1 flere saker, deribland en, att
»Ijushufvu-det» ofta skall vara en öfveransträngd, nervös,
klumpig och opraktisk gosse, långt innan han
blir vuxen, eller att han skall hafva så
in-förlifvat sig med tanken att få »bästa
betyget», att han skall duka under för sin
äregirighet och känna sig olycklig och
tillintetgjord vid att se andra blifva dugtigare än
han sjelf.
Skolan förbereder för lifvet oeh lifvet
kräfver harmoniskt utvecklade män; den har
användning för »flit och godt uppförande»,
men i icke mindre grad för arbete och
mannamod, för kroppslig uthållighet och ett
godt hjerta, för praktiska kunskaper oeh en
ädel karaktär.
Detta uppnås icke i skolan allena;
hemmet måste taga sin vigtiga del i arbetet med
gossarnes uppfostran till goda medborgare.
Säg i skolan åt en gosse, att han är en
dumbom, och han skall snart blifva det; beskyll
en gosse för att vara fuskare eller pultron,
och han skall snart vara bekajad med sådana
svagheter. Ställ rimliga fordringar på en
gosses mod och hjertelag, och han skall
uppfylla dem, införlifva sig med dem och känna
sig bättre och lyckligare oeh — icke svika
förväntningarne. Fliten i skolan skall
belönas icke blott med »goda betyg», utan först och
främst med kärlek i hemmet, glädje hos
föräldrar och syskon. Goda kunskaper äro
dock till ingen nytta, då de ej brukas på
rätt sätt.
Lexorna skola läras, och skolböckerna
hållas i ordning; men leksakerna må icke
ringaktas, och genom kroppsligt arbete med knif
och sax, med hammare och yxa, med synål
oeh tråd, med spade och hacka, med metspö
och åror utvecklar man anlag och krafter,
som icke kunna undvaras i lifvet. Skolan
kan icke utveckla dem, derför måste hemmet
göra det.
Smågossarne skola blifva fäderneslandets
försvar, landets, ledande män, familjernas
öfverhufvud, samhällets kraft och karaktär;
de blifva intet af allt detta om deras
hjertelag försummas, det moraliska modet slappas
eller deras karaktär missriktas genom en
ensidig skoluppfostran, lösryckt från hemmet
och det praktiska lifvet, eller om de hållas
i den tron, att böckerna och deras begripande
kunna träda i stället för ett lif i full och
ädel öfverensstämmelse med en menniskas
lifsuppgift.
Sen till, ärade läsarinnor, att Idun ej saknas
hos någon af edra bekanta!
Vid skiljovägen.
En bit verklighet
upptecknad af Ave.
» Rftfer var väl ingen biljett att hemta?»
^^ Fru Dreier, enka efter bankkamrer
Albert Dreier, framkastade i något irriterad
ton denna fråga, då hon öppnade
tamburdörren för sin dotter.
»Nej, icke en rad. Det är väl sant, som
redaktören sade, att här var ren uppsjö med
unga flickor, som vilja gå husmödrar till
handa mot ringa lön och ett hyggligt
bemötande.»
Bertha Dreier bjöd till att antaga en ton
af glädtig humor, men det var med möda,
hon kunde svälja gråten, när hon nu vände
sig från modern för att hänga upp sin hatt
och kappa.
»Ja, här finnas flickor i stora skaror, som
lärt allt oeh ingenting; det må himlen veta!
Hade du för din del ej anfallits af
blek-soten, utan fått sluta läsningen innan du
kunde få afgångsbetyg från det välsignade
elementarläroverket, så skulle här väl funnits
någon utväg, meu nu — Ja, kom in, jag
har just fått höra något, som harmar mig
djupt. Jag hade väl ej nog af bekymmer
för dig, förstås, utan här skulle mera till!»
Fru Dreier sköt upp dörren till
arbetsrummet och gick före sin dotter fram till ett
bord, på hvilket ett uppviket bref låg.
»Har mamma fått något ledsamt bref?»
frågade Bertha ängsligt.
»Ah, brefvet är kanske ej så galet — jag
har knapt läst det riktigt. Det är från
svåger Benjamin och innehåller ett förslag. Men,
kan du tänka dig något så ohyggligt: Anna
Dreier, din köttsliga kusin, vill åtaga sig att
förestå krogrörelsen borta hos Svenson; frun
hans är för gammal till att hålla någon
ordning.»
»Men mamma då! Hvad tänker Anna på?»
»Att hon behöfver plats, sade hon — Anna
gick nyss härifrån — att hon, som du, ingen
ting kan och ej har råd att nu, sedan hon
misslyckats i sina försök att vara guvernant,
betala för att få lära något yrke. — Jo, det
här är trefligt, din kusin krögerska!»
»Men begriper hon då ej, att det är rent
af omoraliskt att sälja spritdrycker? Sade
mamma henne ej, hur uselt det är att
bidraga till sina medmenniskors förderf,
sjukdom och olycka in i flere slägtled?»
»Jag vet ej allt, hvad jag sade, ty jag var
så grufligt upprörd, och hon gick med de
ord, att om jag kunde skaffa henne en bättre
och — mera moralisk verksamhet, skulle
hon gerna åtaga sig den, eljes — ja, du
förstår, vi voro båda upphetsade.»
»Mamma skaffa henne! Godt vi viste, hvad
jag skulle ta mig till!»
»Svåger Benjamin skrifver här, att han
har ett förslag,» sade fru Dreier tvekande.
»Att jag skall stå i hans bod i
Stoc-holrn?» inföll Bertha misslynt.
»Nej, icke det. Men han har räknat ut,
att just här skulle vara en bra plats för att
upprätta en atelier — en tillverkning i större
skala för korsetter — franska snörlif. Han
gör mig uppmärksam på, att detta kan anses
som ett patriotiskt företag, emedan de flesta
snörlif, som nu förbrukas i Sverge,
importeras från utlandet. Benjamin vill genom
denna affär förhjelpa dig till oberoende, ty
det är hans mening, att du — under hans
ledning, förstås — skulle förestå atelieren. —
Ja, jag tycker här är ej annat att göra än
taga emot anbudet, och då kunna vi der
äfven skaffa arbete åt Anna, så hon blir
räddad från det der andra. — Att hon bara
ens kunnat tänka på att vilja röra en hand
för att bringa förderf åt en medmenniska, det
är rysligt!» — —
Efter en stunds liflig öfverläggning emellan
mor och dotter sändes bud efter Anna Dreier,
som med glädje utbytte platsen hos
Svensson för anbudet att få blifva Berthas
förnämsta biträde vid den tillämnade
snörlifs-atelieren.
Detta var tidigt på våren. I oktober skulle
det nya patriotiska etablissementet öppnas,
hvadan Bertha under mellantiden skulle
utbilda sig till fullkomlig artist i
korsettillverkning; det var onkel Benjamins bestämda
vilkor.
Modeller från Paris anskaffades och
efterbildades på det mest samvetsgranna sätt, så
att sjelfva fru Dreier, som var en mycket
kritisk menniska, blef hänryckt öfver sin
dotters arbete och förutspådde företaget en
lysande framgång.
Äfven Anna Dreier beredde sig
samvetsgrant till sin nya lifsgerning, och fru Dreier
förlät henne fullkomligt för hennes
omoraliska funderingar på att komma fram i
verlden genom värdshusrörelse, då hon visade sig
i sin första sjelfsydda korsett.
»Nätt oeh svarfvad som en docka!»
utbrast frun förtjust. »Kom Bertha, här skall
du se en figur, som den skall vara; smärt
om lifvet och fast som trä. Du får
sannerligen lof att lägga något tvång på din egen
figur, Bertha! Du är allt för landtboaktig
för din blifvande verksamhet. Hvad skulle
man väl säga om en föreståndarinna, som ej
begagnade af produkterna från sin egen
atelier?»
»Jag har nog både tänkt derpå och
försökt mina harnesk, men jag uthärdar ej
dermed.» svarade Bertha i en ton midt emellan
skämt och ledsnad. »Är det ej nog otr
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
