- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1889 /
36

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Fredagen den 1 februari 1889 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tl<m ske å närmaste postanstalt.—Bidrag från alla områden rör qvinlig I P\ I I M användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | U U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas

Och baron Z. var ej endast en älskvärd och
distinguerad man; han var, hvad som bättre
är, högt begåfvad både pä hufvudets och hjertats
vägnar.

Enkelt och utan all ståt firades brölloppet
i den gamla familjeborgen, hvarest de nygifta,
efter en kortvarig brölloppsresa, stannade qvar
hos den åldrige fadern, som ej mer kunde
undvara dotterns sällskap.

En våning, en sann liten perla i komfort
och smakfullhet, inreddes dock äfven i
hufvudstaden, hvarest de unga makarne slogo ner
sina bopålar, när tjenstgöring tvang officern
till att vistas vid regimentet.

Den gamle grefven hade naturligtvis helst
önskat svärsonens afsked ur tjensten, men ville
ej inverka på den unge mannens ifver, som
starkt drog honom till Warschau, medelpunkten
för dagens brännande frågor.

Huru lyckliga voro de ej, dessa tre rena,
liktänkande menniskor, som voro förenade i
varm och innerlig kärlek!

Men moln uteblifva ej från någon, om än
så klar himmel, och bär var molnet, ehuru
knappast synligt, den gamle grefvens ouppfylda
åtrå att se en dotterson växa upp till arftagare
af de vidsträckta godsen. Han hade gladt sig
att få uppfostra en liten ättling till kärlek för
hans underlydande, hvilka i så många
generationer varit hans hus tillgifna tjenare, och det
var honom en förfärlig tanke, att kanske i en
framtid alldeles oskylda skulle taga familjens
gamla stamgods i besittning, personer, som ej
kände det ringaste intresse för familjens
ärevördiga traditioner.

Äfven Tanja delade i sitt inre denna faderns
sorg, ty hvilken varmhjertad qvinna önskar ej
trycka till sitt bröst en späd varelse, ät hvilken
hon kan egna alla de ömma omsorger, som
äro modern så kärkomna.

Att få omhulda en liten älskling vid sitt
modershjerta, derom vände sig alla hennes böner,
hvilka dagligen uppstego ur hennes själs djup.

Ack, snart kom den tid, då hon af allt sitt
hjerta tackade herren, att han ej uppfyllt
denna hennes fåvitska önskan]; ja, det kom en
tid, då hon prisade försynens skickelse, som
låtit den älskade fadern gå bort ifrån en verld,
der endast lidanden väntade dess barn.

Grefven, som plötsligt dött af hjertslag, hade
knappt hunnit begrafvas, då olyckan i sin
hårdaste skepnad bröt in öfver de båda makarne;
då den patriotiske unge officern, jemte flere
af hans kamrater, anklagades för högförräderi
och snart derefter landsförvisades till Sibirien.

Huru glad var ej Tanja, att ingen liten
älskling hämmade hennes steg; utan hinder
kunde hon följa 3in make och med honom dela
landsflyktens stränga lott.

Månne den gamle grefven hede anat, hvad
som förestod hans barn, när han i sin
kärleksfulla omsorg hade deponerat sina reda penningar
i utländska banker? Dessa summor kunde ej
konfiskeras likt de gamla godsen, hvilka under
sekler hade varit i familjens ego.

Det kändes hårdt för Tanja att mista sina
fäders slott, men hvad betydde väl denna sorg
i jemförelse med det skoningslösa öde, som
dref henne och den hon älskade till det fjerran
landet, hvarifrån hfn aldrig mer skulle få vända
äter till sitt afgudade Polen, ty domen lydde
på elfvaårig exil till Sibirien och en evig
bannlysning från fosterlandet.

Det var ingen kort väg, aom de båda
makarne nödgades tillryggalägga, och då detta
måste ske till fots, den tidens forskaffningssätt
för de deporterade, så åtgingo flere månader,
under hvilka den hjeltemodiga, sjelfuppoffrande
unga qvinnan aldrig lemnade sin makes sida.

Hon var den starkaste af dem båda, ty hans
helsa hade alltid varit klen; hon vakade
derföre öfver honom säsom den ömmaste moder
och uppmuntrade hans ofta svigtande mod.

Hon strödde guld omkring sig för att skaffa
en och annan läckerbit åt den kraftlöse och
tillbragte mången sömnlös natt i vaka vid sin
ofta febersjuke och utmattade mans läger.

Till och med de sträfva uppsyningsmännens
hjertan veknade vid åsynen af så mycken
kärlek, så att de efter förmåga lindrade mödorna
för dem de skulle bevaka.

Att baron Z. kom fram till Sibirien och
der genomlefde de elfva långa förvisningsåren,
kan tillskrifvas ensamt hans makas aldrig
tröttnande omvårdnad.

Huru jublade hon ej, då befrielsens timma
ändtligen slog!

Dödande långsamt hade åren smugit sig fram,
ehuru hon genom flitiga studier tillsamans
med sin man sökt att bringa intresse och
omvexling i deras enformiga och annars så
själs-mördande lif.

De begåfvo sig till Italien, hvars leende
natur och milda klimat stärkte baronens krafter
och återskänkte dem båda ny spänstsighet och
lifsglädje.

Italienarne hade på det vänligaste kommit
emigranterna till mötes; man beredde den
polske krigaren en professorsplats vid det
berömda universitetet i Bologna, der han fick hålla
föreläsningar i orientaliska språk.

Några jemförelsevis lugna och lyckliga år
förflöto nu för de båda makarne, omgifna som
de voro af snillrika och älskvärda personer,
hvilka försökte att på italienarnes finkänsliga
sätt låta de svårt profvade glömma deras
ut-ståndna lidanden.

Men den arma skulle än ytterligare hemsökas,
ty maken, hvars helsa fått en obotlig skada i
Sibiriens isiga luft, insjuknade för att aldrig
mer lemna sitt plågoläger.

Det var ett dubbelt bekymmer: mannen
sjuk och inga penniugetillgångar.

Likt en ingifvelse från himlen uppstod då i
hennes grubblande hjerna en tanke, som hon
snart klädde i ord, då hon uppsökte
universitetets kansler, som hon tillsporde, huruvida
något förbud existerade emot anställande af en
qvinlig föreläsare.

Hon erbjöd sig att fullfölja de af maken
påbörjade ämnena; hon var säker om sin egen
kompetens dertill.

Efter en profföreläsning af den modiga
qvinnan höllos många och långa öfverläggningar
vid universitetet och bref skrefvos till högre
ort; resultatet blef, att baronessan Z. inträdde
som professor vid universitetet i Bologna.

Utan rast eller ro ilade nu den qvinliga
professorn ifrån sjukbädden till lärosalen, och
ifrån denna åter till den aftynande maken.

Det var dystra stunder hon tillbragte under
fullgörandet af sina åligganden, till dess den
sjuke, efter långa dagar af förfärliga plågor,
ändtligen fann hvila i den sista sömnen.

Huru ensam fann sig ej nu den stackars
qvinnan, som tyckte hela sitt lif tomt och
ödsligt, sedan hon ej mer hade den, allt ifrån
deras äktenskaps första dagar, rent af dyrrkade
mannen vid sin sida.

Han hade kanske just genom sitt beroende
af hennes styrka blifvit henne om möjligt ännu
mera kär och dyrbar.

Det var säkert en lycka för henne, att
fore-läsningarne ej fingo försummas ; under utöfvandet
af sin pligt återvann den själsstarka qvinnan
så småningom sin själs jemvigt och ett visst
intresse för lifvet.

Det allmänna deltagandet och den henne

från alla håll visade aktningen och
tillgifvenheten voro äfven en stor lisa för hennes
nedtryckta sinne.

Med vördnad helsades alltid föreläsarinnan
af sitt rikhaltiga auditorium, och studenterna
förklarade enhälligt, att bättre undervisning
aldrig blifvit gifven än af denna rikt begåfvade
qvinna.

I femton år höll hon troget i med sitt
åtagna kall, och, då efter denna tid henes krafter
började svika, erhöll hon den pension, som
sätter henne i stånd att for sina återstående
dagar lefva ett sorgfritt lif här i hufvudstaden,
hvarest hon är omgifven af landsmän och
många uppriktiga vänner.

Men aldrig har en lärare funnits, som blifvit
mera saknad af sina kamrater och åhörare än
denna qvinna, som trots sitt föga tilltalande
yttre, dock genom sin storslagna karaktär, sin
oegennytta och sin hjertegodhet vetat förvärfva
sig alla ädelt tänkande menniskors obegränsade
aktning och tillgifvenhet.

Och aldrig kommer någon af hennes forna
kamrater eller åhörare till Rom, utan att
uppsöka den gamla och vid hennes fötter nedlägga
en vördnadsfull hyllning.

Permarna

tiii

Edlwi åëBB

äro nu färdiga och expedieras dagligen. Af
den bestälda permupplagan återstår, sedan alla
ingångna reqvisitioner expedierats, endast ett
hundratal, hvadan de, som ännu ej reqvirerat
permar, men önska erhålla sådana,
skyndsammast möjligt torde anmäla sig. Priset är

endast 1 krona

som jemte portot uttages under efterkraf.

Lösnummer

till ofullständiga årgångars kompletterande finnas
att tillgå fr. o. m. n:r 11 af 1888 års årgång.
Pris: 15 öre pr nummer.

Stockholm den 25 jan.

Redaktionen.

Teater och musik.

Kungl, operan uppförde sistlidne fredag i sin
helhet Hallströms opera »Den bergtagna». Utförandet
var under hofkapellmästaren Nordqvists ledning
alltigenom förträffligt och egnadt att framhålla de många
anslående och sköna ställen, som finnas i denna
vackra opera.

På lördag i denna vecka gifves tredje
symfonikonserten, hvarvid C. Goldmarks symfoni »Ländliche
Hochzeit» kommer att utföras.

Nästa måndag gifves den populära operan
»Konung för en dag» med en ung debutant fröken
Holmstrand — elev af härvarande konservatorium
— i Zelidas roll. Dessutom gifves den anslående,
af hr Sjöblom arrangerade baletten ur Wijkanders
jubileumsdivertissement »Diamantbröllopet».

Närmast följande repris å operan blir »Hvita frun»
med fröken Ek och hr Lundmark i de båda
hufvud-rollerna. Nämnda opera uppföres första gången
någon dag i nästa vecka. Under inöfniDg äro
»Trollflöjten» samt »Josef i Egypten» och Bizets
1-akts-opera »Djamileh». De båda senare komma att
tillsammans bilda ett helaftonsprogram.

Dramatiska teatern har likaledes haft sitt
jubileumsprogram under sist förflutna veckan. Som vi
emellertid ej satts i tillfälle taga kännedom om det
samma, kunna vi ej meddela något vidare derom.

36

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free