Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. Fredagen den 15 februari 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer 1 hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett I P\ I I M Tidningen nnehäller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — I U U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
»mins du livad jag sade i går?» eller
dylikt.
Men det behöfdes ej mormors halft
allvarliga: »Albert, väl uppfostrade smågossar tala
ej med herrar och damer utan att vara
tillfrågade!» för att låta tonom känna, att han
uppfört sig opassande; den lille stackaren visste
detta, innan han bröt mot denna regel, men
han måste vara med, måste göra sig bemärkt,
det var blifvet till en vild drift i barnasinnet.
Bland Frykéns umgänge fans en yngre fru,
som öppet visade, hur denna barndressyr
plågade henne, och hon afhöll sig samvetsgrant
från att deltaga i denna både låtsade och
verkliga beundran för gossen. I början sökte han
vinna henne med hela sin inställsamhet, men,
fastän det gjorde henne ondt om barnet, kunde
hon ibland ej värja sig för en känsla af ovilja
för den lilla näpna apan. Det hade också
händt ett par gånger, att hon tillsagt gossen
att lemna henne ensam med hans mormor,
emedan hon hade allvarliga saker att tala med
henne om.
Vid dessa tillfällen misstänkte han först, att
der i hemlighet skulle talas om honom, men
då han en gång lyssnade vid dörren, hörde
han att saken gälde en rikt begåfvad fattig
gosse, åt hvilken den unga frun sökte förskaffa
medel, så att han kunde komma i en högre
skola. Albert fattade från denna stund hat
till fru Lydia.
Detta års jul medförde många bjudningar
och kalas i denna sällskapskrets, och
derigenom, att fru Frykén vid alla möjliga tillfällen
medförde Albert, blef det till vana att äfven
andra barn togos med till dessa samqväm. Fru
Lydia, som aldrig kunde förmås att föra med
sig sin sjuårige gosse, uttalade oförbehållsamt
sin tanke om denna osed, och på en supé hos
hennes svåger fick hon genomdrifvet, att inga
barn blefvo bjudna. Fru Frykén tvekade nu,
om hon ändå skulle taga Albert med sig, och
skulle helst sett att slippa detta, men gossen’
for hvilken tanken att han skulle lemnas hemma
hos pigan, liksom ett vanligt barn, var
outhärdlig, stälde till ett uppträde med gråt, tjut
och konvulsiviska hickningar, som vettskrämde
morföräldrarne, och så kom han med.
Jag tror aldrig, jag glömmer denna afton
med sin tryckta stämning och det allmänna
bemödandet, att ej se den lille sammetsklädde
parfveln, som gick omkring bland gästerna, i hopp
att någon skulle säga ett ord för hans vackra
drägt. Värdinnan kände sig förlägen, då hon
måste låta servera för den lille bredvid hans
mormor, och denna tystade honom hvarje gång
han ville börja ett af sina vanliga samtal.
Efter supén blef stämningen mera glad: man
samtalade lifligt i grupper, man roade sig på
bästa vis, och barnet glömdes. Då inträffade
något obehagligt. I ett af de klart upplysta
rummen bredvid salongen började plötsligt den
lille gossen att snurra rundt omkring på hälen
under små skrik, som skulle föreställa glädje,
men som liknade qväfd vrede. Några af
gästerna skyndade fram, men fru Lydia vinkade
ät dem, att ej bry sig om barnets upptåg.
Gossen märkte detta; men, drifven af sitt
feberheta begär att bli bemärkt, hoppade han
jemfota ut i salongen och uppförde nu der ett
slags indiandans med böjningar, krumsprång och
kullerbyttor under skri och rop, som om han
rasat med en flock lekkamrater. Fru Frykén
satt handfallen vid detta rent oväntade upptåg,
men fru Lydia grep pojken i armen, förde
honom in i sängkammaren, lade honom på en
soffa samt tillsade en pålitlig tjenarinna att
stanna hos gossen, tills han insomnade.
Sedan talades hvarken då eller sedermera
och der blef något öfverraskad, då jag såg
samme unge man, hvilken jag sett arbeta som
dräng i en närbelägen bondgård, nu komma
fram till mig och med en elegant bugning
bjuda mig armen i afsigt att föra mig till ett
bord med förfriskningar.
»Har jag ej äran att vara igenkänd?» sporde
han vigtigt. »Jag är ju Albert —»
»Hur kommer det sig, att ni är hos Nils
Hansson?» frågade jag häpen.
»Vet frun då ej, att jag läste mig
sinnessjuk? Det stod ju i alla tidningar. Nu
tänker jag blifva en äkta bonde. Det är ovanligt
af en student, eller hur?» —
»Sysselsätt er för all del ej med honom»,
hviskade skolans föreståndare, »han lider af
högfàrdsvanvett och tror, att han utgör
verldens medelpunkt.»
Husmodern och tjenarinnan.
I anledning af Hanna Kamkes
upprop till våra husmödrar
af Albert...
iiortsedt från de många verkligt goda
lär-domar, som ofvan nämda upprop
innehåller, finnes dock deri ett och annat, som
i mitt tycke behöfver en liten jemkning. Men
innan jag yttrar något i denna sak, vill jag
förutskicka den upplysningen, att jag sjelf
är hustru åt en fattig arbetare, hvarför ingen
bättre än jag behöfver lägga på hjertat
uppmaningen: var sparsam i det lilla!
Men för visso kunna meningarna vara
delade, om hvad man bör beteckna som den
rätta sparsamheten. Hanna Kamke tyckes
förmena, att det uteslutande gäller
hushållning med matvarorna, alldenstund hon så
strängt yrkar på dessas undanlåsande och
tillvaratagande. Jag har mycket sällan min
skafferidörr låst, men vill derför icke vidgå,
att någon mat blir bortkastad eller illa
använd. När tjenstefolket vid måltiderna får
sin fulla, ordentliga kost, hyser jag icke
ringaste fruktan, för att låta tjenarinnan taga
hand om öfverlefvorna från bordet. Jag kan
ändock mycket väl hålla reda på, hvart de
taga vägen. Att sjelf för hvarje gång utlemna
af förråden synes mig vara att allt för mycket
underskatta tjenarinnan och hennes urskiljning
angående saker, som hon ju likväl dagligen
får handhafva.
När ombyte af tjenare sker, är det klart,
att man den första tiden får noga öfvervaka
allting, intill dess man hunnit pröfva, hvad
lag de nya hafva. Men sedermera sättes
tjenarinnan i stånd att bättre lära sig och
fatta en sann hushållning, om hon får vänja
sig både vid att inköpa och sjelf handhafva
förråden, naturligtvis under öfverinseende af
husmodern. Om denna alltid sjelf köper in,
hvad som behöfves, sjelf utlemnar deraf till
hvaije måltid och sedan noga undanlåser
qvarlefvorna fråu bordet, så frågas: när skall
tjenarinnan då lära att lita på sig sjelf i
hushållsväg? Är hon icke då, om hon än
tjenade i ett sådant hus i flere år, nättopp
lika oerfaren vid slutet som vid början? Att
en ordentlig tjensteflicka skulle låta kaffet
eller kakan vara jemt slut till
söndagsmorgonen och icke derom säga ifrån,j kan jag
knapt tänka mig. Något sådant behöfver ej
heller inträffa, ty om än skulle hända, att
någon dag förgår utan att husmodem går i
skafferiet och köket, så kommer det väl aldrig
i fråga annat, än att hon, när veckan lider
om detta uppträde, och jag skulle troligtvis
hafva glömt det, om ej fru Lydia och jag ett
par veckor der efter blifvit bjudna på kaffe
hos Frykéns; blott vi två, det var ett arbete,
vi lofvat hjelpa frun med. Jag anlände först
och träffade lille Albert allena i förmaket, der
han emottog mig med en min af värd och en
ramsa artiga ord, som förekom mig mera fånig
än komisk. Jag tog ett album för att bli
qvitt pojken, men han gick blott in i den
angränsande salongen, stälde sig vid pianot och
tog ut en melodi.
I det samma kom Lydia. »Den ungen blir
vanvettig af fåfänga!» sade hon. »Hvar är
värdfolket?» — »Ett tillfälligt affärsbesök»,
upplyste jag, »och Albert skall uppvakta oss
så länge? Jag tycker det är stor synd om
det lilla kräket.»
Gossen kom nu ut för att helsa på sin
fiende, som muntert burrade upp i hans
slät-sliekade hår. Han blef röd och kom bort till
mig. »Hörde frun, att jag spelade med båda
händerna?» Han sköt ut sin lilla måge och
väntade en artighet, som icke kom, ty jag
låtsade ej höra frågan, utan vände mig till Lydia.
Så elakt det då blixtrade till i de oroliga
barnaögonen!
Den tillfällige gästen gick snart, och vi satte
oss alla fyra kring kaffebordet; Albert tog
plats på en pall midt på golfvet. »Mormor!»
ropade han med sin tillgjorda röst vid en paus
i samtalet. »Mormor, du sade, att du väntade
fina damer, men det är ju bara ett par fattiga
käringar.»
»Den spjufvern, han förstår sig, min själ,
redan på toaletter och ser, att damerna äro i
arbetsdrägt,» —Frykén ville rädda situationen.
»Får jag besvära fru Frykén att föra ut
pojken, eller tillåter frun, att jag gör det?»
frågade Lydia och tillade, då värdinnan föst
ut barnet i barnkammaren: »Den der växer
er öfver hufvudet, om han ej snart får
allvarsam tukt.»
Men han fick aldrig tukt, utan hetsades bara
vidare fram på fåfängans vädjobana. Han kom
i sko!an med föresats att fördunkla alla
jemnåriga; det blef ej så lätt, som den lille trodde,
ty hans förstånd var ouppodladt och redan
liksom vissnadt till följd af tankens ständiga
kretsgång kring hans eget jag. Men hans
starkt uppöfvade minne, hans inställsamma,
artiga sätt och förmåga att hålla sig framme
förskaffade honom en viss utmärkelse af lärarne.
Skolpremierna blefvo nu målet för hans
sträfvan; han tänkte på dessa dag och natt,
pluggade, fuskade, lismade och sträfvade under
brinnande hat och afundsjuka; blef förbigången
och låg två dagar efter examen i hjernfeber.
Det var nästan hemskt att se detta bleka
hufvud kastas fram och äter på kudden, medan
ögonen, med ett underligt skelande, tycktes
följa allt, som föregick i rummet, och läpparne
mumlade orediga ord. Vi trodde, att den
hetsade, upprifne barnaanden skulle lemna den
plågade kroppen, men Albert kom sig, och det
första han, som konvalescent, sade mig, då jag
kom för att se om honom, var: »Två
doktorer, och de sade båda, att det skulle vara jag,
som gick igenom en så svår sjukdom. Sven
(det var fru Lydias gosse) kunde knapt stå
emot en eländig mässling.»
Ur sjelfva sjukdomen sög han näring för sin
egenkärlek och fåfänga.
Är gingo och jag hörde blott om Albert,
att han, tvärt emot lärares och läkares råd,
läste till studentexamen. Sedan kom en tid,
då jag helt och hållet förlorade både honom
och hans familj ur sigte. Då inträffade det,
att jag på en landtbruksskola bevistade en fest
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
