Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. Fredagen den 15 februari 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nàlles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- i r—k | : k i Idun, erhålles cit gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af | U U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera-
till slut, ser öfver sina förråder och då lagar,
att de, sora hålla på att ta slut, bli förnyade.
Att vi draga ett stort ansvar öfver oss,
om vi vanvårda våra tjenarinnors uppfostran,
är klart, men jag inser ej, att vi bäst fylla
våra pligter mot dem genom att följa Hanna
Kamkes råd. Jag tror, att vi handla bättre
härutinnan, då vi lära dem att sjelfva hushålla
med både ett och annat, under det vi
emellanåt noga efterse, att allt går ordentligt till.
Att uppfostra dugliga hustrur till fattiga
arbetare lyckas sällan i rika »bättre hus», ty
en arbetare förmår icke ens närmelsevis
åstadkomma liknande förråder i kök och källare,
utan i hans hem blir dagordningen en helt
annan. Och länge skall det dröja, innan
hans hustru, om hon tjenat i »bättre hus»,
lär sig att ställa munnen efter matsäcken,
som det heter, i all synnerhet om hon blifvit
van att i smått som i stort endast lita på
sin matmor.
Ännu en sak vill jag här vidröra. Om
jag har en ordentlig tjenarinna, som jag till
det mesta kan anförtro hushållsgöromålen,
så kan jag dagen i ände, om det behöfves,
sitta vid mitt arbete, se efter mina småttingar
oeh sy både mina och barnens kläder.
Derigenom t. ex. inbesparar jag ju många kronor
årligen, hvilka annars finge utgifvas till
sömmerskan och lemnade en kanske svårfylld
lucka i min börs. Det finnes ju äfven flere
andra arbeten, som falla på en husmors lott,
men hvilka hon ej kan medhinna, om hon i
hvarje minut skall gå i hushållet och efter
hvarje måltid undanlåsa maten.
Nu förstår jag mycket väl, att dessa rader
ej kunna passa in på de högre klassernas
förhållanden, men det kan väl ej vara ur vägen,
om någon gång en stämma höjes äfven från
de mindre bemedlades led.
Om sqvaller.
Några reflexioner af Elna Tenow.
(Slut £r. föreg. n:r.)
tand i hand med det pikanta sqvallret går
det afundsjuka, hvilket går ut på att
nedsätta och framleta så många fel som möjligt
hos endera eller båda af tvänne parter, som
funnit hvarandra i kärlek. Ledsamt att säga,
är det de ungas sig kallande vänner och deras
mammor, som synnerligast excellera häri.
När de unga gjort sitt val oeh satt bo och
sålunda blifvit osårbara för föregående arter
af sqvaller, så kommer det skandalhungriga
sqvallret och sluter dem i sin alltid öppna
famn. Nu granskas deras ekonomiska
ställning, deras sätt att lefva öfver eller under
sina tillgångar, öfver eller under sitt stånd,
deras husliga förhållanden, deras sorger och
fröjder, deras svagheter och egendomligheter,
allt tages af det nitiska sqvallret såsom god
pris åt skandalen, som, der den icke kan få
det stora, nöjer sig så förträffligt med det
lilla, hvilket den förstår att på det
behändigaste piffa upp, så att en meningslös bagatell
blir till en sensationell nouveautè du_ jour.
Fastän det företrädesvis är familjelifvet,
som denna form af sqvaller egnar sitt intresse,
försummar det ingalunda att syssla med det
offentliga, sociala och politiska lifvet och dess
personligheter, hvilkas lif och handlingar
sällan undgå den föga afundsvärda äran att
dissekeras och analyseras af detta
tusentun-gade vidunder, som än på lek, än på allvar,
af tanklöshet eller af illvilja, för att roa eller
roas, meningslöst eller med hemliga afsigter
kastar boll med våra känslor oeh handlingar,
vår heder och vårt goda namn.
Förhatligast är utan tvifvel det medvetet
illasinnade sqvallret, som skiljer sig från alla
de föregående, hvilka t. o. m. kunna förenas
med ett godt hjerta och en fläckfri karaktär,
deruti att det har en oädel baktanke, oftast
den att nedsätta andra för att sjelf komma
upp, eller också framgår af hämd, afundsjuka
och inneboende elakhet. Det offentliga oeh
politiska lifvet, i våra dagar liksom årtusenden
tillbaka, är alltid en favoriserad tummelplats
härför. Ingen är ren och ingen går fri.
Jag borde nu kunna afsluta mina
sqvaller-grupper, men jag måste nämna ännu en, det
skenbart hederligaste men kanske mest
förä-diska, nemligen det välmenande sqvallret,
hvilket blandar sig i andras angelägenheter i akt
oeh mening att ställa till rätta och göra gagn,
men som i nio fall af tio verkar motsatsen.
Jag har gjort ett försök till
systematiserande af detta samfundsonda endast för att
visa, huru omfattande och i allt ingripande
det är, huru hopplöst utsigten att segra i ett
utrotningskrig ter sig för den betänksamme
iakttagaren.
Lika gerna kunde vi försöka drifva vattnet
i våra norrländska elfvar tillbaka till sina
källor i fjellen, som att afbryta det hviskande,
smygande, tisslande, tasslande och lismande,
ärelösa och herrelösa sqvallrets ström. Allt
hvad vi kunna göra är att leda och dämma,
så att det icke öfversvämmar och rifver med
sig för mycket af stränderna, mellan hvilka
det brusar fram.
Sjelfva kunna vi föresätta oss att icke
skatta åt sqvallret utan fördöma och förfölja
det, hvarhelst vi kunna; men då stå vi åter
tvekande framför samma fråga, från hvilken
vi utgingo; »hvad är sqvaller, oeh hvad är
det icke?» — Vi kunna ju knappast öppna
vår mun, utan att komma andras
angelägenheter när.
Och då komma vi på den tanken, att det
måste bero på sättet, huru vi tala, våra
bevekelsegrunder oeh vårt sinnelag. Månne vi icke
då äro sanningen ganska nära? På sinnelaget
är det just det beror, på sinnelaget hos den
som talar och den som lyssnar, lika mycket
hos båda.
Derför kunna vi icke utrota sqvallret
hvarken med goda föresatser eller moralisk
förföljelse eller juridiska domar, men det skall
försvinna af sig sjelf den dag, då
menniskoanden nått så långt i förädling, att den
föraktar att syssla med det lumpna och småsinta,
då den lärt sig, hvad det innebär att icke
»glädjas åt orättfärdigheten», då den icke
längre har ett oemotståndligt behof att draga
allt i smutsen för att sjelf synas förträfflig,
då begreppet »älska menskligheten» icke blott
är ett ord på läpparne hos några få, utan
vuxit in i det innersta medvetandet hos de
många.
I den tiden skall historien bland flydda
seklers förvillelser och råhet äfven nämna
sqvallret, för hvilket ungdomen skall lära sig
rysa såsom våra barn göra det vid tanken
på de hexbål, som forntida vidskepelse reste.
Sen till, ärade läsarinnor, att Idun ej saknas
hos någon af edra bekanta!
Våren, nyttiga i hemmen!
Några ord. i anledning af uppsatsen
»Ojemn konkurrens».
éfåm\ti n:r 3 af Idun för i år har »Lilly»
un-S^ii der rubriken »Ojemn konkurrens» fört
de obemedlade unga flickornas talan gent
emot de bättre lottade medsystrarnas i täflan
om platser och sysslor (specielt som
guvernanter).
Det är ju ock allt skäl att bära fram
hvad som kan anföras emot denna konkurrens,
men man kan icke förty vara af helt olika
mening angående motiven till den sammas
uppkomst och fortgång.
Är det verkligt och allmänt
verksamhetsbegär, som föranleder våra lyckligt lottade uaga
flickor att lemna föräldrahemmet och ge sig
ut? Eller spåras icke snarare i detta
förhållande modets inflytande?
»Det är modernt!» Se der trollformeln!
Ty icke kan det vara alldeles nödvändigt,
att de brodera i båge — endast »brodera i båge
oeh vänta på friare», derföre att de stanna
hemma? Blifva de verkligen mera
»oberoende» såsom löntagande i ett främmande hem
under för dem likgiltiga menniskors
granskning och kritik, hvilken visserligen kunde
vara dem till nytta, om den gåfves på ett
humant och öppet sätt och ej smög sig
bakom deras rygg, som ock kan inträffa? Man
får ej göra sig illusioner och tro, att man
allestädes blir ansedd som hörande till
familjen. Det är väl mycket begärdt i en bristfull
verld. Icke sant?
Derföre: måtte de flickor, som ej behöfva
komma bort, besluta sig för att vara nyttiga
i hemmen! Och framför allt: måtte de
upphöra med att konkurrera för att uppbära en
ringa penning, den de kanske icke alltid
använda just så väl! Eller hur är det? Gifven
I er lön till något godt ändamål för att hjelpa
fram någon, som behöfver förtjena sitt
lefve-bröd? Jag endast frågar, emedan jag hört,
att den anspråkslösa lönen stundom går till
luxuösa toaletter, hamnar på konditorier etc.
För er egen skull hoppas jag dock, att detta
är endast förtal.
Hvad skolen i företaga i hemmet? Jo,
för det första bören i älska och värdera det
såsom det bästa lifvet har att bjuda. Och
då I ären uppvuxna och lemnat skolan och
edra mödrar börjat tröttna vid de husliga
bestyren, bör ingenting vara er kärare än att
lindra deras möda; ingenting kan heller vara
mer till nytta för eder sjelfva än att
inför-lifvas med hemmets inre verksamhet, medan
mödrarne ännu hafva krafter att leda och I
ej blifvit för gamla till att lära det, som
qvinnan behöfver för att fylla sitt värf i eget
hem.
Ären I flere syskon, torde någon liten
»kom-sist» hafva behof af och rättighet att
vara i eder åtanke framför alla andra i sina
första studier. Det är ju lärarinnekallet I
synnerligen läggen an på? Nåväl, då kunnen
I vara nyttiga och göra godt tillika genom
att undervisa någon fattig stackars flicka utan
lön. Jag känner en rik ung dam, som tagit
flere elever till sig i hemmet och lär dem,
hvad hon sjelf fått lära, derföre att de ej
kunna betala för sig i skolan. Hon vill
»vara nyttig» på det allra bästa sättet.
I hemmen kunnen I rangera er så, att
tiden delas mellan husliga bestyr och de mera
angenäma sysselsättningar, som talanger och
studier erbjuda. Borta deremot blir det att
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
