Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Fredagen den 22 februari 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med Iduns expedition är förenad Iduns uträttningsbyrå, hvilken gratis I n | I Kl tiil billigaste pris och på bästa sätt utför alia möjliga uppdrag till tjenst
verkställer alla uppköp åt Iduns abonnenter I landsorten samt för öfrigt I U U IN för Iduns ärade läsarinnor.
sen slocknat, inte ens förmådde älska som en
qvinna!»
»Jag tror, ni gör Rebecka orätt, att ni
alls inte förstått henne. Det var ju
medvetandet af skuld, som stälde sig mellan henne
och Rosmer. De vilda begären slocknade,
en bättre, ädlare känsla uppstod i deras ställe
— och så hade hon ju, som hon sjelf säger,
— en ’fortid’ ...»
»Anser ni också det höra till hennes
’herrligheter’?»
»Den ohämmade naturkraften väcker alltid
min beundran, och inte betyder det någonting
för mig, att en qvinna haft en ’fortid’.»
Annie hade velat fråga honom, om han
menade, att han kunde gifta sig med en qvinna,
som haft en ’fortid’, men någonting band
hennes tunga. Hon hade ju också sitt
förflutna — fast ej genom eget brott •—• men
han kunde ändå tro, att hon frågade med
tanken på sig sjelf — hon, som var sin
faders dotter!
»Hvad jag kan förstå,» sade hon sakta, i
det hon böjde sig ner öfver sitt arbete, »är,
att när två, som älska hvar andra, ej kunna
lefva till sammans, då är det skönt att dö
till sammans ...»
»Det kan också jag förstå,» inföll han
hastigt men sakta, liksom hon talat.
»Men,» fortfor hon, »så var det inte här —
Rosmer och Rebecka kunde ha lefvat till
samman, men mig förefaller det, som de rent
af ej orkade med lifvet eller kärleken.
Rosmer hade mist sin handlingskraft, tron på
sig sjelf och sitt lifsmål — men en qvinnas
kärlek, hennes stora, uppoffrande kärlek kan
återge honom den — — men inte nu genom
att egna honom ett lif af kärlek utan genom
att dö! Och när Rebecka är stor nog för
att fatta det, när hon vill ge honom detta
bevis på kärlek för att återge honom tron
på sig sjelf, henne och lifsmålet — när hon
i ett ögonblick af hänförelse blir stor och
sant qvinlig — — icke ens då förmår hon
Rosmer att vakna ur sin förslappning–
han finner, att han ändå inte har kraft att
lefva, utan att det är beqvämare att hoppa
ner i forsen till sammans med Rebecka!»
»Nå ja, han måtte gerna försvinna; svaga
stackare, som han, har jorden godt om —
men det fins inte en Rebecka på hundra
qvinnor — hon måtte gerna få lefva!»
»Och jag säger tvärt om,» utbrast Annie
ifrigt och med glödande kinder, »låt henne
dö, låt henne bringa sitt sonoffer, men må
det då inte vara så tröstlöst förgäfves — må
hennes död ge Rosmer nytt lif och ny kraft!
Ack, hvarför lära de stora diktarne oss ej,
att lefva lifvet — hvarför visa de oss inte
vägen framåt — utan i stället detta
hopplösa, förtviflade: ner, ner i Möllefossen, när
idealen ramlat, när lyckan sviker — åh, det
är inte svårt att dö, när man är olycklig,
men det är svårt att lefva ■— det vet jag bäst!»
Hon hade släppt sitt arbete. Hon gömde
ansigtet mot sin arm och grät. Det var så
olikt henne, som alltid föreföll lugn och
be-herrskad, till och med likgiltig för allt.
Doktorn kände ett djupt medlidande med henne,
och hans ögon fuktades.
»Ja, ni har kämpat modigt — ni dränkte
er inte i Möllefossen — det är sant,» sade
han med ett varmt tonfall i rösten. Och
han kände varmt för henne — i det
ögonblicket. Han var innerst i sin själ en vek
natur, känslig och lätt mottaglig för intryck.
Länge efteråt i kommande år erinrade han
sig den aftonen och sin stämning då —
någonting ej långt ifrån förälskelse — och
flickan, som satt midt emot honom med
nedböjdt hufvud, så att han endast såg hjessan
med det mörka, tjocka håret. Han kom i
håg den smärta, fina, af gråt darrande
gestalten, lutad mot armen, som låg på bordet,
samt röstens lidelsefulla vibrerande.
Hon lyfte upp sitt ansigte, vått af tårar,
och fäste sina mörka ögon sorgset på honom.
»Och vet ni, hur gerna jag skulle gjort det
— jag menar, dränkt mig sjelf med alla
mina sorger i någon brusande fors? Vet ni,
hvad det kostade mig att bjuda frestaren vika
och åter taga fatt på lifvet? Nej, ingen,
ingen vet det, jag har aldrig talat med
någon derom — — inte heller om, huru svårt
det ännu i bland kan vara — — när något
rifver upp såret, som kostat mig så många
qval, så mycken energi att läka. Men lefva
måste man, derför att Gud vill det, derför
att sjelfmord är fegt och det enda brott, som
aldrig kan ångras och försonas — och, hvem
vet, kanske derför heller aldrig förlåtas! Ni
undrade en gång öfver, att jag så sällan log
— hur kunde ni undra!»
»Jag undrade öfver, att ungdomen inte tog
ut sin rätt och lade leendet till baka på
läppar, som voro ämnade att le och le mycket,
i harmoni med ett par ögon, som ännu kunna
stråla. Vet ni, jag trodde när jag först
återsåg er här och iakttog ert ansigte, att ni ej
mera kunde hvarken le eller gråta!»
»Och nu vet ni, att jag, trots allt. kan
båda delarne!» Ett lätt leende for i det
samma som ett skimmer öfver hennes af tårar
ännu våta ansigte.
När doktorn senare på aftonen följde henne
hem öfver den knarrande skarsnön och öfver
dem hvälfde sig vinterhimlen med sina
millioner klart tindrande stjernor, gingo de tysta
vid hvar andras sida. Doktorn, som hade
ett skiftande och ombytligt lynne, förargade
sig öfver den veka stämning, som Annie förut
försatt honom i, och han ångrade sitt visade
intresse och deltagande. Var han på väg
att förälska sig i henne, frågade han sig
sjelf. Det ville han inte — inte binda sig
nu, innan han sett mera af lifvet och
qvinnorna, rört sig i vidare kretsar och i annat
umgänge. Hvarför skulle just hon vara »den
rätta», hvad han än kände för henne!
Vid grinden, som ledde till skolans lilla
trädgård, stannade de.
»God natt, doktor!»
Han stod ett ögonblick stilla med hennes
hand sluten i sin. Lyktan invid dem belyste
hennes ansigte och han läste deri ett uttryck
af glad förväntan och, henne sjelf omedvetet,
af en varm känsla, som kom hennes ögon
att stråla, hennes ansigte att glöda midt i
vinterkylan.
»God natt, fröken!»
Han släpte hennes hand och gick hastigt
från henne. Hon stod qvar och såg efter
honom — såg ännu sedan han vikit om
hörnet. Så gick hon in genom grinden och
långsamt den skottade gångstigen fram till trappan.
»Jag vill det inte, jag vill det inte», sade
hon ångestfullt till sig sjelf. Och nästa dag
tog hon åter fatt på sitt arbete med
fördubblad ifver. Men hennes sätt blef ojemnare än
förut, och hon förvånade ofta barnen med
sin otålighet ena minuten och sin
efterlåten-het den andra.
(Forts.)
Ä
Från Iduns läsekrets.
Härmed frambäres ett hjertligt tack till »Albert...»
för uppsatsen angående »Husmodern och
tjena-rinnan». Hon har deri uttalat en mängd af erfarna
husmödrars åsigter.
Många läsarinnor af i Idun-».
Bostaden.
Frisk luft. Man kan icke nog ofta
framhålla nödvändigheten af frisk luft
i boningsrummen. Det spares af mången
på frisk luft, som kostade den tio kr.
kub.-m.; och ändock få vi den icke
blott gratis, utan vi kunna äfven utan
nästan all möda få den in i våra rum.
Icke vattnet få vi så helt för intet.
Hvarföre spara vi då? Jo endast af
okunnighet. I en familj här i närheten
föddes för ett par månader sedan en
gosse. Frisk var han som kanske de
flesta barn äro, när de komma till
verlden. Modern befann sig ock väl efter
omständigheterna. Familjen hörde ej
till nödens barn, hvarföre modern och
barnet erhöllo tjenlig föda och skötsel
i öfrigt, men frisk luft — inte en smula.
Den utestängdes med största
sorgfällighet. Vid in- och utgåendet iakttages
ännu, som gälde det att utestänga
pesten, den största försigtighet att icke
den yttre luften skall intränga i rummet.
Och hvad har följden blifvit?
Barnet-äx oroligt och skriker både natt och
dag, utan att det för öfrigt kan sägas
vara sjukligt; modern ser tynande ut.
Här, som i otaliga liknande fall, kan
man med säkerhet påstå, att endast
bristen på frisk luft är orsaken till
lidandet. Man beklagar sig öfver den
eller den familjen, som ej har råd att
hålla sig mecf kaffe, men ingen
fattigdom är beklagligare än den (andans)
fattigdom, som gör att menniskor äro
rent af rädda för frisk luft.
Hennan, i februari. N. H—to.
Bakning-.
Grahamsbröd beredes på följande sätt:
Det fingröpade hvétemjölet med
bibehållet, ej frånsiktadt, kli öfvergjutes
med varmt vatten af 30 till 35 grader
Cels. och bearbetas derefter noga under
minst 30 minuter till en fast deg, som
derefter lemnas åt sig sjelf att jäsa på
ett varmt ställe, t. ex. i spiseln. Hvar
ken surdeg, jäst eller några andra jäs
ningsämnen få dervid användas, utan
degen skall jäsa af sig sjelf och så länge,
till dess den öfversta skorpan bojar
spricka sönder, hvilket vanligen inträffar
efter två till tre timmars förlopp.
Derefter afdelas degen i stycken om ett å
två skålpund, hvilka formas i 1 till
l1/,; tum tjocka, runda eller aflånga
bullar, hvilka nagass med en brödpigg
på öfre sidan tillräckligt för att hindra
skorpan att springa af vid gräddningen,
och derefter gräddas under l1/2 till 2
timmar i het, mycket het bakugnsvärme.
Sedan brödet stått inne i ugnen
ungefår en timme, bestrykes det med en
våt borste, på det att ytan skall fa ett
mindre sprucket utseende. Af största
vigt är, att bakugnen är väl uppeldad,
och att jäsningen försiggår i tillräcklig
värme.
Ett riktigt beredt grahamsbröd måste
vara fint, poröst, tätt, men ej degigt
och af en aromatisk, söt lukt och smak.
Då brödets godhet i hög grad beror
på det använda hvetets beskaffenhet,
.bör man alltid bruka prima vara, och
om hvetet tvättas före målningen, blir
brödet hvitare och sötare. Skorpan
blir alltid mycket hård, men den, som
har klena tänder, kan lägga kakan i
en ren, fuktig linneduk under några
timmar fore måltiden. Vidare är
gra-hamsbrödet mera hårdtuggadt än annat
bröd, men denna olägenhet är på det
hela taget en fördel, ty ju långsammare
man äter och ju bättre man tuggar
maten, dess bättre smältes den. Brödet
smakar äfven sötare och mera
aromatiskt samt mättar och närer mera, ju
bättre det tuggas.
Det påstås, att grahamsbrödet om
det är riktigt beredt, skall vara icke
blott sundare och mera. närande än
något annat bröd, utan derjemte äfven
billigare och mera välsmakande. Men
dess förmåga att i de flesta fall på
ganska kort tid bringa en försvagad
matsmältning i ordning är dock
beroende af, att brödet omsorgsfullt beredes
på ofvan angifna sätt. Det mjuka
grahamsbrödet — det fins äfven
grahams-knäckebröd och grahamsskorpor —
håller sig sommartiden blott 4 till 5
dygn, men vintertiden deremot i flera
veckor. Det kan i förbigående
anmärkas, att rågbröd bör bakas efter samma
metod, men personer med dåliga magar
böra i allmänhet undvika rågmjölsmat.
H.-V.
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
