Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. Fredagen den 1 mars 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. —
IDUN
Tidningen nnehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å
närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
»Bättre» och »sämre» flickor.
,et var något liknande sorg med en
^ tillsats af harm jag kände vid
genomläsandet af några rader i Iduns
senaste nummer, hvari »en
student-ska» svarar »en bondhustru» på
hennes fråga, hvad man menar med »bättre»
oeh »sämre» flickor.
Den unga qvinna, som här liksom
utmanande använder sin studietitel, gör icke
mycket heder åt den bildning namnet innebär.
Och utan att säga oss något fördelaktigt om
hennes hufvud bära detta fyrtiotal rader
otvetydigt vittne om, att hennes hjerta icke med
heder genomgått sin mogenhetsexamen. Hör
blott den ton och det sammanhang, hvari
ordet »bondhustru» är användt!
Men kanske gör jag henne för mycken
orätt och for mycken. heder med att döma
henne så strängt — jag gör det, derför att
hon är qvinna.
Eättare vore kanske att behandla henne
såsom en studentpo//ce, hvilken man ju —
så vida man icke är en blyg landsortsflicka
eller en förälskad mamma — betraktar
såsom en ganska obetydlig oeh otillräknelig
person, hvars ofta dumdristiga tilltag och
naiva lärdomshögfärd på sin höjd aflocka
oss en medlidsam axelryckning vid den
tanken: verlden hinner nog både tämja och
slipa dig, stackars gosse!
Men för framgången af
qvinnoemancipatio-nen, på hvilken qvinnans och slägtets
framtid beror, är det af yttersta vigt, att denna
emancipation icke sättes i vanrykte genom
att i sina verkningar visa sig demoraliserande
i stället för förädlande.
Och hvarje ung qvinna, som ställer sig
i emancipationens leder genom inträdandet på
något af qvinnans nyförvärvade
arbetsområden, har ett större ansvar, än hon kanske ett
ögonblick gifvit sig tid att betänka.
Det stora allmänna mål, till hvilket hon
bör sträfva, utan att ett ögonblick behöfva
förlora ur sigte sitt" eget enskilda, är att
ådagalägga det menskligheten intet förlorar,
utan tvärt om vinner derpå, att hon trängt
sig ut ur den begränsade sfer, som af ålder
varit för hennes kön afsedd.
Men detta ådagalägger hon ingalunda
genom att framkalla sådana reflexioner som:
»se nu, hvart detta nyhetsmakeri leder våra
unga qvinnor! •— till sjelfgodnet, sjelfsvåld,
öfversitteri och oqvinlighet m. m. m. m.!»
Hon ådagalägger det icke genom att kasta
ifrån sig sitt köns verkliga förtjenster, på
samma gång som hon arbetar sig ur dess
svagheter, och icke genom att införlifva med
sitt väsen mannens fel och laster på samma
gång som hans dygder och företräden.
Hon ådagalägger det minst af allt genom
att förinta hos sig hvarje qvinlig
könsegendomlighet. Man blir hon ju ändå aldrig,
huru allvarligt hon än må sträfva derhän,
och hvad blir hon då? Ett abnormt
mellanting, för hvilket ingen plats finnes —
åtminstone ingen eftersträfvansvärd — i vårt
fysiologiska system.
Det ligger mycken sanning i följande råd
af en man till en ung qvinna:
»Var qvinna och du skall regera verlden;
blif man och du skall duka under!»
Hon behöfver derför icke — äfven om
mannen i fråga möjligen menade det så —
vara en hjelplös, osjelfständig och okunnig
liten varelse, hvars herskaremakt ensamt lig-
ger i blickens ljufhet, munnens rosiga
leenden och i de mjuka händernas smekningar;
nej, hon kan vara medveten, stolt och fri,
bildad eller lärd, men qvinna måste hon vara,
innesluta i sitt väsen och vårda detta
svårförklarliga, som blifvit kalladt »das ewig
weibliche». Mannen måste i henne känna
sitt komplement, icke se ett aftryck af sitt
eget jag, ty då ser han ned på henne med
förakt, såsom man ringaktar eftersägare och
efterapare. — —
Jag har förirrat mig ett stycke bort från
mitt äraue, dertill föranledd af en
»studentskas» i mitt tycke mycket slyngelaktiga
framträdande, men jag är glad, att jag fått
tillfälle att säga detta, som jag ty värr vid
upprepade tillfällen tvingats att tänka.
Och jag hoppas, att både mina läsarinnor
och Idun ännu skola hafva litet tid och rum
öfrigt för sjelfva tvistefrågan: den »bättre»
flickan oeh innebörden i detta uttryck, hvilket
jag från min ståndpunkt också gerna skulle
vilja belysa.
Den enda punkt, der »en studentska»
tangerar sanningen, är då hon säger, att
uttryckets mening är så bekant, att ingen är
okunnig derom.
Men mig tyckes, att då ett uttryck är så
oegentligt — och att det är oegentligt bevisas
bäst deraf, att det icke låter sig öfversatta
på moderna lefvande språk utan att förlora
sin karaktär af koncentrerad meritlista — att
det endast genom allmän öfverenskommelse
och genom en rad af felslut kan bringas i
harmoni med sin föregifna innebörd, då är
det på tiden att slopa det, och de som
besitta bildning borde vara de första att
medverka dertill.
Ordet »bättre» i detta sammanhang är för
det första meningslöst, emedan det är
enjem-förelseform och här ingen jemförelse
förekommer.
Det är för det andra okristligt. Ordet
heter nämligen i sin positiva form god, och
hvem vågar tillskrifva sig godhet? Än
mindre tillskrifva sig den i en stegrad grad?
Det är för det tredje inhumant, ty »bättre»
har till sin naturliga motsats »sämre», som
är en stegrad grad af »ond» eller »dålig».
Om jag sålunda kallar mig sjelf »bättre»,
så förutsätter jag, att andra äro onda oeh
dåliga, och förolämpar alltså dessa andra.
Min mor har berättat mig, att då hon
såsom ung, tanklös flicka en gång fälde
uttrycket: »det var en bättre menniska», hennes
bror, en allvarlig prestman (hvilken jag har
anledning tro ännu är ihogkommen af många
äldre stockholmsboar från 30- och 40-talet —
hans namn var Jonas Lundbergsson) då med
sin djupa, allvarliga stämma med eftertryck
yttrade: »du menar väl bättre klädd?!»
Det tyckes mig, att ett uttryck, som för
flere decennier till baka af den tidens
framskridna andar stämplades såsom otillbörligt,
nu skulle vara moget att förvisas ur hvarje
bildad menniskas ordlista.
Och jag vågar också försäkra »en
bondhustru» att en verkligt bildad och finkänslig
qvinna aldrig använder uttrycket »bättre
flicka» om sig sjelf eller sina jemlikar, lika
litet som hon använder benämningen »sämre»
annat än i betydelsen moraliskt dålig.
Och vårt språk är verkligen icke, som »en
studentska» vill antyda, så fattigt, att vi
behöfva anlita detta oegentliga uttryck för att
slippa en allt för lång omskrifning. Och
äfven om, så vore, så vågar jag påstå, att en
i hjerta och sinne »bättre» flicka ej är så
girig, att hon tillåter sig en låghet i uttryc-
ket för att spara in några öre på en rad
mindre i annonsen.
Jag kan på det bestämdaste försäkra, att
det aldrig skulle falla mig in att taga en
flicka i mitt hus, som sjelf kallar sig en
»bättre flicka», ty bakom detta uttryck
skymtar jag alla halfbildningens och
kälkborger-lighetens vanprydande lyten.
Deremot skulle jag icke tveka att lemna
hus och barn i händerna på »en hederlig,
allvarlig och arbetsam bonddotter», som
derjemte egde betingelser för att söka en plats
som lektris, värdinna eller dylikt, ty dessa
tre egenskaper: hederlighet, allvar och
arbetsamhet är det just, som man endast som ett
kuriosum finner hos de sig »bättre flickor»
kallande.
Elna Tenow.
Något litet om friskgymnastik.
(Till Iduns unga läsarinnor.)
Upsala, i februari.
yV^Yär i vårt kära Upsala ha vi unga flickor
■/föl hela hösten varit lyckliga nog att få
vJ njuta af friskgymnastik tre
aftontimmar i veckan under ledning af en skicklig
och intresserad ung qvinlig gymnast. Då vi
nu åter börjat våra öfningar för vårterminen,
känner jag stor lust att orda en smula om
gymnastik till Iduns unga läsarinnor.
För den, som pröfvat på, är
friskgymnastik ett verkligt nöje. Men vore ej här
fråga äfven om något annat, då lönade det
ej mödan att spilla ord oeh tanke derpå.
Nu gäller det vida mer — helsans bevarande
och återvinnande, så väl kroppens som ock
i viss mån själens. Ären I i tillfälle dertill,
så frågen sjelfva någon ung flicka, som längre
tid deltagit i väl afpassade gymnastiska
öfningar, och hon skall med mig instämma i, att
de ej blott stärkt kroppen, utan äfven
helsosamt upplifvat sinne och själ.
För de flickor särskildt, som genom sitt
arbete äro tvingade att föra ett mera
stillasittande lif, blir friskgymnastiken en ren
nödvändighet. Kanske ej alla af dem ännu känt
den försvagande verkan af det ensidiga
arbetet och af bristen på motsvarande allsidig
rörelse. Men om de ej förståndigt sköta och
bevara sin helsa, så är den, snarare än de
sjelfva kunna ana det, undergräfd och bruten
och med det samma arbetskraften, för
mången kanske hela hennes kapital, borta.
Oeh för dem, som på grund af lyckliga
ekonomiska omständigheter ej tvingats till ett
bestämdt arbete, medför ofta just detta brist på
nödvändig kroppsrörelse. Så blifva de, om ej
direkt sjuka, dock svaga och bleksigtiga.
Ingen menniskans förmåga, lekamlig eller
andlig, når någon högre utveckling utan
öfning. Så äfven här. De gynnade, som nu
ej behöfva arbeta oeh anstränga sig, måste
hafva i tanke, att de dock ej alltid kunna
undgå det under hvarje förhållande och
under hvarje form. När den tiden kommer,
huru godt att då kunna möta lifvets kraf
med ett samladt kapital af helsa, kraft och
glädtigt mod; ty säkert är att känslan af
kraft och helsa ökar modet i motgången.
»Det der är ju ganska förståndigt taladt,»
tänka ni kanske, »men det fordras så
mycket för att kunna gymnastisera, stegar, rep
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
