Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 9. Fredagen den 1 mars 1889
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanstalt.—Bidrag från alla områden för qvinlig I P\ I I NI användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I Lf U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion frän redaktionens sida paräknas
moderliga förstånd — i hvilken undangömd vrå
har du slumrat in!
Grace fins det nog hos de unga qvinliga
balgästerna, hvaremot »ungherrarne» förekomma
litet mera drumliga. Drägten är dock
oklanderlig, en blandning af engelskt-franskt mode,
med spända strumpor och åtsittande
permissioner, vid blus med nedvikt spetskrage, hvita
handskar, som något genera de unga dandys,
och urmodigt nedkammad Herman-Bangslugg.
Annu råder någon stelhet i den unga
fest-skaran, men så blir det något mera lif,
dans-programmen fullklottras, och musiken bjuder på
en promenadpolonäs.
Det är riktigt rörande att se dem föra sig
i den ceremoniösa dansen! Och hvad de ha
roligt sedan! Det måste vara något inåtvändt,
ty icke hör man några glada barnaskratt, icke
ser man glädjens strålande blickar.
Nej, detta är ingen barnbal, det är icke
lef-nadsfriska barn, som svänga om i munter dans
efter skolans och lexornas besvär och sedan
slumra lugnt in i barnaverldens drömmar. Det
är små dresserade dockor, som leka »stort folk»,
som känna sig blaserade, derför att de ständigt
hört upprepas regler, »om hvad som passar och
icke passar», och som slutligen blifvit beröfvade
tron på barnaålderns lycksalighet och dess
oskyldiga fröjder.
Låten barnen vara barn och barnbalen en
lek — intet annat. Tids nog kommer den tid,
då nattvaket bleker ungmöns kind och den unge
mannen svänger om i valsen med en min, som
om ban ville säga: »Man är ju tvungen att
släpa med, tills supén kommer.»
I skafferinyckelfrågan.
||p|ru Hanna Kamkes för en tid sedan
in-•jåJat-; förda Jippsatser, i hvilka hon dref den
åsigten, att hvaije husmoder sjelf bör
band-hafva sina förråd och ständigt hålla dem
inlästa för tjenarne, ha väckt allmänt intresse
och liflig debatt. Åsigterna tyckas vara
mycket delade. En insändarinna »Albert. . .»
yttrade sig i n:r 7 af Idun gendrifvande mot
fru Kamke; att hon i sin uppfattning ej
varit ensam, synes af ingångna
tacksamhets-skrifvelser.
För dagen lemna vi ordet åt en annan
bland våra värderade medarbetarinnor, hvilken
i saken obetingadt tar fru Kamkes parti.
Andra uppsatser i ämnet ha ingått och vänta
på utrymme, bland dessa nämna vi särskildt
en från fru Langlet.
Den ingalunda ovigtiga frågan torde bäst
klargöras genom detta offentliga meningsutbyte.
Alltså: ordet åt »Hoi»!
*
Tillåt mig först att till Hanna Kamke
uttala ett hjertligt och varmt tack, icke allenast
för hennes utmärkta och beaktansvärda
uppsatsers verkligt goda innehåll, utan fast mera
för den innerlighet och det milda allvar i
förening med sann välvilja, som känneteckna
de samma.
Derpå vill jag vända mig till Albert.. .
(ina?) i anledning af hennes kritik af
ofvannämda uppsatser.
Man behöfver ju alldeles icke följa ett, om
än aldrig så godt råd helt och hållet blindt,
ty liksom äfven ett vackert och
ändamålsenligt mode behöfver lämpas efter hvars och
ens person och individualitet, så får man
ock i afseende på tillämpandet af ett råd
eller en föreskrift taga hänsyn till och rätta
det hela efter egna förhållanden och tänkesätt.
Sjelf följer jag verkligen Hanna Kamkes
uppmaning och har mina matförråd inom
»lås och lycke», men icke behöfver jag derför
vare sig upptaga större eller mindre del af
min tid med att »efter hvaije måltid gå och
läsa in maten». Jag kan göra precis det
samma som Albert. . .: se efter mina barn,
som ännu äro i singularis, och sköta min
sömnad.
Se här hemligheten! Då tjenstflickan tagit
af bordet, ätit, samt iordningställ efter maten,
sätter hon sjelf in öfverlefvorna samt hänger
in spiskammamyckeln på sin bestämda plats,
hvarifrån jag eger rätt att vidare praktisera
den ned i min klädningsficka. Om en måltid
af någon anledning, hvilket sällan händer,
skulle försenas och jag befarar, att min lilla
hjelpreda skulle vara hungrig, ger jag henne
lof att taga nyckeln, eller ger jag henne den
sjelf, så att hon å den ena sidan alls icke
behöfver svälta och å andra sidan min tid
alls icke förspilles.
På detta ser hon, att det alldeles icke är
af misstro, som spiskammaren låses. Men
jag har den åsigten, att när smeden gjort lås
och nyckel, så skola de väl användas — i
annat fall kunde man ju hafva s. k.
»smälllås», som finnas i åtskilliga butiker.
I min nyckelknippa har jag dessutom —
som en god vaktarinna egnar och anstår —
en extra spiskammarnyckel, i händelse, hvilket
dock ej inträffar i mitt hus, den ordinarie
skulle förkomma.
På qvällen, då jag lägger mig, ligga alla
mina nycklar på nattduksbordet bredvid mig.
Skulle sjukdom, eld eller annan olycka
uppstå, har jag strax nycklarne till hands och
kan på minuten taga fram, hvad som behöfves.
Och ännu ett. Skulle tjufvar vilja helsa
på, så finna de icke hvaije nyckel i sitt lås,
så att de blott behöfva se sig till godo, nej,
ej ens en brödkant komma de åt utan dyrk
oeh allsköns omak, som ofta kan vara nog
att afskrämma och förhindra.
Mina förråd utaf kaffe, socker, mjöl, gryn
m. m. har jag icke i skafferiet, utan i ett
särskildt skåp, äfven detta läst. Jag brukar
sjelf taga fram och lägga i grytan, hvad som
■behöfs, smör, kryddor, eller hvad det nu vara
må.
Ej derför att jag misstror tjenarinnan, utan
emedan jag tycker det är en af mina pligter
som husmoder; dock undervisar jag samtidigt
härmed min tjenarinna, så att hon kan göra
det alldeles på samma sätt som jag sjelf, om
det skulle någon gång behöfvas vid
sjukdomsfall eller annat.
Mig åtminstone skulle det vara en sann
pina att »ej på en hel vecka», ja, blott en
enda dag, »få gå i kök och skafferi», utan
endast »se till barnen och sy».
Fast man innerligt älskar sina barn, kan
man ju alltid någon gång vid tillfälle låta
tjenarinnan se till de små, ty annars kan
det ju hända, att barnen blifva, som man
säger, så »kelna» efter modern, att de
storskrika och omöjligt kunna tystas hvarje gång
modem släpper dem, hvilket bringar obehag
för såväl det lilla barnet som för modern
och hela huset i öfrigt.
Hvad sömnaden beträffar, så låter jag vid
tillfällen, då jag sjelf är sysselsatt på annat
håll, exempelvis i köket, min tjenarinna
fortsätta, der jag slutat, sedan det blott först
blifvit iordningstäldt åt henne och hon fått
nödig undervisning.
Detta uppmuntrar och smickrar henne
högeligen, oeh jag skulle kunna visa vackra
prof på mina tjenarinnors händighet i denna
väg.
På så sätt lider husmoderns arbete intet
afbräck, och både hon sjelf och tjenarinnan
få nyttig och välbehöflig omvexling.
Likaledes anser jag det tillhöra en
husmoders pligter att så vidt möjligt sjelf göra
sina uppköp, då hon ju på samma gång, utan
onödig tidspillan, kan hemta frisk luft och få
motion. Men mina uppköp verkställer jag
alltid på så sätt, att min tjenstflicka blir i
stånd att göra sig reda för varans pris och
värde, så att äfven hon, då det behöfs och
naturligtvis stundom händer, på egen hand
kan köpa lika bra och billigt, som jag sjelf.
Jag har aldrig på en gång haft mer än
en tjenarinna; hvar och en har vid ankomsten
varit fullkomligt okunnig, då det varit deras
första plats. Men efter blott ett par
månaders förlopp ha de lärt sig åtminstone allt
det lilla, jag sjelf kan, och det oaktadt —
märk fru Albert. . .! — jag sjelf haft mina
förråd om hand och sjelf gjort mina uppköp.
Hoi.
Teater och musik.
Kungl, operan gaf i måndags en synnerligen
intressant föreställning med ett delvis så godt som
nytt, delvis verkligen alldeles nytt program. Detta
upptog nämligen Méhuls talopera 3Josef i Egypten»,
hvilken här ej gifvits på nära ett tiotal år, samt
Bizets opera-comique »Djamileh», som nu gafs för
första gången. Båda operorna hafva visserligen
det gemensamt, att handlingen i dem är förlagd till
Orienten, men i musik och innehåll äro de
naturligen liimmelsvidt skilda.
Innehållet i »Josef i Egypten» är det bekanta från
bibliska historiens berättelse om Jakobs oeh hans
söners ankomst till Egypten, der den af bröderna
bortsålde Josef blifvit en mäktig man. Liksom i den
berättelsen intet qvinligt element är framträdande,
så har äfven kompositören försmått att i operan
inlägga något sådant. Något erotiskt element i vanlig
bemärkelse ingår sålunda ej i denna opera, som
mera gör intrycket af en musiklegend. Deremot har
tonsättaren i Josefs parti förlänat den äkta sonliga
och broderliga kärleken det skönaste uttryck. Den
rena, ädla och högstämda karaktär, som präglar
Josefs parti, är ock utmärkande för operan i sin helhet.
Josefs tacksamma roll utfördes förtjenstfullt af hr
Hagman, hvars malmrika och klangfulla röst här
gjorde sig förträffligt gällande. Utan tvifvel torde
ock denna hr Hagmans prestation böra betraktas
som ännu mera lyckad än hans Masaniello. Ännu
är dock det rika röstmaterielet ej fullt tillvarataget
eller tillräckligt ansadt. De redan gifna löftena äro
dock mycket rika och skola förvisso under en god
och förståndig ledning infrias. — Hr Lundqvist gaf
en synnerligen sympatisk bild af den blinde
patriarken Jakob, liksom ock hr Lindens Simeon
beträffande såväl sång som spel och maskering var mycket
karaktäristisk. I Benjamins roll debuterade fröken
Holmstrand med rätt god framgång. Hennes
återgifvande af rollen föreföll dock något stelt och
sorg-bundet.
Till efterpjes gafs, som sagdt, Bizets »Djamileh».
En österländsk stämningsbild, mättad af vin, sång
och kärlek, omsatt i den mest poetiska och
melo-diösa tonskrud med det ypperligaste
orkesterunderlag, en varm lokalfärg, öfver det hela något
sagolikt, berusande — se der intrycket af denna
opera-comique ! Utförandet och uppsättningen äro
synnerligen vårdade, och underligt vore, om ej
»Dja-mileh» ganska länge skulle förmå hålla sig uppe på
spellistan. Titelrollen, favoritslafvinnan Djamileh,
utfördes ganska förtjenstfullt af fröken Ek, särskildt
hvad den vokala delen af partiet beträffar. Hr
Lundmark, som här hade en af sina lyckligare
aftnar, gaf en i alla afseenden god bild af den
turkiske bon-vivanten Harun. Han understöddes
särdeles förtjenstfullt af hr Linden.
Båda operorna leddes af kapellmästaren
Henne-berg. Salongen var fullsatt och bifallet lifligt.
Under inöfaing äro »Trollflöjten» (Sarastro: hr
Borgstedt, debutant), »Alphyddans och
»Begemen-tets dotter» (Marie: fröken Klemming). F. Hbg.
6S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0072.html
