Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. Fredagen den 15 mars 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ön ske à närmaste postanstalt. — Bidrag frän alla områden för qvinlig i r-» | | fc| användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | U U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas
— och om det ej bakas i hemmet — pengar till
frukostbröd samt fotogenpengar till kökslampan, allt
pr månad, sedan man likväl först sjelf hushållat
med samma förråd och sett, att det räckt fullkomligt
till. Visar hon då, att hon förståndigt hushållar
med detta, så är det ju en kärkommen anledning till
glädje och förtroende hos matmodern.
Hvad jag här ofvan anfört är ej för att på minsta
vis motsäga Albert... uti hennes anföranden om ett
hems skötande, utan endast för att gifva fru Kamke
ett erkännande, att jag och många flere med mig
finna, att hon har rätt uti sin uppsats öfver
sparsamhet uti det lilla. Fru Anna.
Smidningen »Vårt Land» har med
an-ledning af de ord, med hvilka vi i
mr 8 af Idun för innevarande år
beledsagade baronessan Mary Vetseras porträtt,
beskylt oss för drifvande af
»osedlighets-propaganda». Man skall vara bra
angelägen om att uppleta fel hos andra, då man
i de medlidsamhetens ord, som vi fogade
till bilden af nyssnämda olyckliga unga
qvinna, kan spåra ett försök från vår sida
att drifva osedlighetspropaganda. Man skall
vara bra orättvis och grym för att så, som
»Vårt Land» gjort, kunna fördöma en
olycklig och beklagansvärd qvinna, hvars största
ursäkt -— hvem var väl ursprungliga
skulden till hennes olycka? — ligger i hennes
stora ungdom. Och man skall vara bra
egenrättfardig, då man med stora ord och
låter kan uppträda och klandra en sak, till
hvilken man sjelf kort förut gjort sig
skyldig. Vi hänvisa blott till första artikeln
å utrikesafdelningen i »Vårt Lands»
dagliga upplaga för den 11 sistlidne februari
(samma uppsats återfinnes i V. L:s
veckoupplaga för den 15 febr.). »Vårt Land»
beskärmar sig öfver vår beskrifning på
Mary Vetseras dödsläger. Hvad är då
skilnaden mellan vår beskrifning och »Vårt
Lands»? Jo, hufvudsakligen den, att V.
L. — naturligtvis för att så mycket
skarpare framhålla den tragiska situationen —
med särskild, kursiv stil utmärkt sin
beskrifning. Men — »när jag dricker är det
rätt», heter det. »Vårt Land», som ju
proklamerat sig vilja stå på kristlig grund,
bör erinra sig berättelsen om grandet och
bjelken.
Egentligen behöfva vi väl knappast
försvara oss mot den gjorda beskyllningen.
Vi vilja endast hänvisa till Iduns
spalter under den tid, tidningen varit i
verksamhet, och våga med lugnt samvete väclja
till våra säkerligen mer än femtio tusen
läsarinnor, om de någonsin kunnat spåra
ett försök till osedlighetspropaganda i den
tidning, som.’ de sedan länge till baka älskat
att kalla »sin egen».
Redaktionen.
4M?-
Fritt arbete och fri konkurrens.
Mn:r 7 af Idun för i år har Inga
Schen-felt under rubriken: »Våren nyttiga i
hemmen!» gjort ett inlägg mot en uppsats
af Lilly om »Ojemn konkurrens», införd i
n:r 3 af samma tidning, och förordar varmt,
att de unga flickor, som ej af behofvet drifvas
att lemna hemmet, måtte stanna der och söka
göra sig nyttiga för det samma. Jag är
öfvertygad om, att Inga S., som tydligen hör till
de strängt konservativa, har många
meningsfränder, i synnerhet bland det manliga könet;
men icke dess mindre kan jag för min del
ej anse den stora konkurrensen annat än som
ett glädjande tidens tecken, att ändtligen våra
unga qvinnor vakuat till insigt af, att äfven
de böra göra sin insats i lifvet och söka
använda de gåfvor, de undfått, i stället för att
gå helt passiva i hemmet och afvakta, om
någon kommer för att taga dem och kanske
allt för ofta antaga denne någon utan
verkligt tycke, blott för att få en egen
verksamhet.
Det låter nog så vackert det der att lefva för
hemmet, men låtom oss föreställa oss ett
väl-bergadt hem med tre unga, fullvuxna döttrar.
Kan man nu tänka sig, att dessa tre unga
flickor skola kunna finna tillräcklig och
tillfredsställande sysselsättning i ett af våra
vanliga stadshem, i synnerhet om modern ännu
befinner sig i sina bästa år i besittning af
god helsa och verksamhetslust? Antingen
skall familjen ha en à två tjenarinnor mindre
och de unga damerna förrätta alla en
husjungfrus sysslor; men då konkurrera de ju
med de fattiga tjenarinnorna; eller ock skola
de sy allt husets linne jemte sina egna
kläder; men då konkurrera de ju med de
fattiga sömerskorna, och jag förstår nu ej
hvarför detta skall vara bättre än att
konkurrera med lärarinnor och kontorister.
En hvar familj, om än aldrig så förmögen,
anser ju som alldeles naturligt, att sönerna
skola söka bereda sig en aflönad anställning,
och det faller väl ingen förnuftig menniska
in att här vid lag komma med några
klandrande invändningar och yrkanden, att de borde
afbålla sig från att konkurrera med sina
mindre lyckligt lottade bröder. Hvarför skall
icke samma frihet unnas qvinnorna? Litet
hvar vet nog, att ett arbete, för hvilket man
tager betalning, sporrar till mera ansträngning
än ett frivilligt, som kan uppskjutas eller
fullgöras efter behag.
För öfrigt, om man än aldrig så mycket
svärmar för makans ocn moderns kall, så
säger oss dock vår statistik klart och tydligt,
att förhållandet mellan tillgång och efterfrågan
är så ojemnt, att en öfvervägande stor andel
qvinnor måste mer eller mindre ogerna afstå
från konkurrensen på äktenskapsmarknaden;
och nog faller detta sig bra mycket lättare
för den qvinna, som vetat förskaffa sig sin
sjelfständiga bergning, än för den, som går
och åldras i hemmet, och som kanske, när
detta upplöses eller råkar på obestånd, måste
söka sin utkomst hos och göra sig beroende
af andra, hvilket naturligtvis måste förefalla
långt mera påkostande för henne, som ej
vant sig dervid i ungdomen. Dessutom, hur
godt och bra ett hem än må vara, nog är
det dock alltid nyttigt för utvecklingen af
karaktären att komma ut bland andra
menniskor och lära sig känna olika lynnen,
tänkesätt och vanor, lära sig ge akt på sig sjelf
och lämpa sig efter andras tycken: i hemmet
fostras, tyvärr, allt för ofta, genom för mycket
öfverseende från föräldrarnas sida, sjelfviskhet
och sjelfsvåld.
Jag föreställer mig, att genom skilsmessan
hemmet blott skulle bli dess kärare, oc.h
hemmets främsta uppgift är väl i alla fall
att fostra så väl döttrarna som sönerna till
nyttiga och sjelfständiga medlemmar, ej till
att ständigt kretsa kring och bero af det
samma. .
Alltså må vi hellre glädjas åt, att våra
unga qvinnor alltmera gripas af håg och lust
att vara något annat än sina föräldrars mer
eller mindre behagliga döttrar, och ej tro,
att det endast är »modet», som drifver dem
dertill. I stället för att klandra och afråda
dem böra vi uppmuntra till nyttig
verksamhet och hoppas, att allt flere arbetsfält skola
öppnas för dem, så att konkurrensen
derigenom må blifva mindre, om den än, af helt
naturliga skäl, aldrig kan helt och hållet
upphöra. Rik eller fattig, bör väl hvar och
en opåtaldt få egna sig åt det arbete, hvaraf
han eller hon känner sig mest tilltalad. Rik
eller fattig, är den redlige arbetaren väl värd
sin lön, och derför instämmer jag obetingadt
med Lilly i hennes yrkande, att de bättre
lottade arbeterskorna ej genom underbjudande
måtte nedtrycka arbetslönen för sina fattigare
medsystrar. Hanna R.
Teater och. musik.
Kungl, operan gaf i lördags för första gången
under innevarande säsong »Alphyddan» och
»Regementets dotter». Fru Charlotte Strandberg, åt
hvilken denna föreställning var anslagen som
af-skedsrecett, var naturligtvis föremål för liflig och
välförtjent hyllning från den fullsatta salongen.
A måndagens abonnementsföreställning gafs
samma program. I Max’ roll i »Alphyddan» har hr
Nygren ett tacksamt tillfälle att låta höra sin
präktiga röst, som redan vunnit betydligt i
säkerhet och afrundning. Likaledes visar hr Nilsson
i Daniels roll mycket goda anlag för det komiska
tenorfacket. Att fru Edling är förträfflig som Betli
torde vara öfverflödigt att nämna. I
»Regementets dotter» utförde fröken Klemming titelpartiet
med god smak och urskilning; dock nådde hon
ej fullt hvad fru Edling och fröken Vendia
Andersson (numera fru Sörensen) i denna roll
presterat. Hr Strandberg som Tonio sjöng sitt parti
som vanligt synnerligen väl, men visade ock goda
ansatser till ett lifligt spel. För öfrigt förtjena
fru Strandberg som markisinnan och hr
Sellergren som Sulpiz att nämnas.
Tisdagens program upptog dels »Alphyddan»,
dels en konsertavdelning, i hvilken man hade nöjet
stifta bekantskap med en ung polsk
violinspeler-ska af ganska framstående rang. Hennes namn
är G. Wietrowets. En vacker och fyllig ton, ett
mjukt och själfullt föredrag äro utmärkande
egenskaper för hennes spel. Stormande bifall följde på
hennes utförande af Mendelssohns violinkonsert
och andantet ur Spohrs sjette violinkonsert. Vi
hoppas få återhöra henne.
K. Dramatiska teatern. Det nya program,
hvarmed denna teater redan i måndags åter var
färdig, hör visserligen ej till de bästa, men torde —
tack vare det omsorgsfulla utförande, som, liksom
alltid å denna scen, kommer det till del — dock
åtminstone som nyhet kunna påräkna intresse.
Emile Augiers här icke på flere år gifna
verskomedi »Giftbägaren» verkar onekligen nu mera
något matt och föråldrad. Hr Elmlund (Clinias)
innehade sin gamla roll, åt hvilken han genom
naturlig och osökt värdighet samt mönstergilt
framsägande af versen gaf god relief. Hrr Hillberg
och Thegerström framstälde de två falska och
snikna vännerna, som trakta efter Clinias
förmögenhet i arf; god karaktäristik utmärkte deras spel,
som dock, i vårt tycke, väl kunde ha tålt att än
ytterligare chargeras, då båda dessa figurer i
drastisk teckning stå farsen skäligen nära. Fru
Rundberg var en strålande skön slafvinna; mot hennes
deklamation kunde dock åtskilligt invändas.
Grévilles proverb »Krigslist» var en
sannskyldig bagatell, af hvilken fruarna Dorsch-Bosin,
Fahlman och Hartman gjorde, hvad göras kunde.
Stycket n:r 3 på programmet utgjordes af en fars
i 1 akt af Dreyfus, benämd »Offret», hvars största
förtjenst ligger derutinnan, att det bereder hr
Hedin tillfälle att bravera med en af sina godmodiga
och oemotståndligt skrattretande gubbar.
Den välvilligt stämda premièrepubliken
belönade samtliga styckena med lifliga applåder och
inropningar.
Den 13 mars.
Sen till, ärade läsarinnor, att Idun ej saknas
hos någon af edra bekanta!
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
