Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 11. Fredagen den 15 mars 1889
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett nummer I veckan under hela qvartaiet. För hvarje 6-tal abon- i pv t t u Idun, erhålles cct gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken abonne
nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I L9 LJ IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera
Det nya i huset.
Samtal på vindsloftet.
(Efter Johannes Tröjan.)
Förste tomten.
An i går vid morgonoåkten
fans här blott den gamla slägten;
förr’n man tände aftonljuset,
kom dock ännu en i huset.
Andre tomten.
Såg du del?
Förste tomten.
Ja, lätt på tå
smög jag mig ur kammarns vrå,
öfver hvita bädden böjd
såg den lille slumra nöjd.
Andre tomten.
Hans små händer!
Förste tomten.
Underbara!
Intet tackare kan vara!
Andre tomten.
Ljusan dag, då natten föll,
noga vakt om allt jag höll:
klar och lugn var spiselns flamma,
stjernans milda blick det samma.
Förste tomten.
Nå, hvad göra?
Andre tomten.
Lugnet vakta,
strängt för larm och buller akta!
Förste tomten.
■ Regn, fall lått på rutans skifva!
Vind, kan gerna fjerran blfva!
Kissemiss, så artig var
och i natt ditt oljud spar!
•* Lilla råtta, tyst ocli blyg,
genom bod och trappa smyg!
Andre tomten.
Er jag säger, port och dörr,
knarren ej så gällt som förr!
Förste tomten.
Säg, Iwar råkas vi hårnäst?
Andre tomten.
Här.
Förste tomten.
Tst — steg!
Andre tomten.
Försvinna bäst!
Annie Berg.
Idun bör ej saknas i något hem; den vill för
alla vara en god tomte, en tillförlitlig
rådgifvare.
Ännu en gång
»skafferinyckelfrågan».
Mf de många uppsatser, som i detta ämne
influtit, och som visserligen bevisa, att
intresset för det samma är lifligt, kunna vi
dock naturligen icke infora alla för att ej trötta
med ideliga upprepningar. Då emellertid
»fru Annas« uppsats synts oss väl
genomtänkt och framgången ur en rik erfarenhet,
ha vi ej velat neka den plats och dermed
våra läsarinnor tillfälle att taga del af den
samma.
*
Ehuru jag kommer ett par nummer för sent, kan
jag ej underlåta att bedja Idun införa mitt och
mångas med mig hjertliga tack till fru II. Kamke,
för hvad hon yttrat om »sparsamhet uti det lilla».
Hvad jag nu kommer att säga förestafvas allt af
egen erfarenhet.
Första halfåret af mitt giftermål hyste äfven jag
den åsigten, alt man aldrig skulle läsa in något för
tjenarne. Jag lät allting stå för olästa dörrar, sylter,
specerier, frukter, linneskåp, med ett ord allt. Men
oaktadt jag sjelf öfvervakade mitt hushåll och var
ständigt med vid mottagningen, märkte jag snart, att
allt hade en förvånansvärd åtgång. Jag rådgjorde
med äldre, mera erfarna husmödrar, och de rådde
mig till att läsa undan, hvad de uti sin under
mänga år samlade erfarenhet funno borde vara
un-danläst. Jag sade då till min tjenarinna, att jag
såg, det hon ej egde förmågan att med sparsamhet
och omtanke hushålla, och att det var bäst jag hade
förråden under mitt eget ansvar; gick då för mycket
åt så var felet mitt. Under de två år hon var hos
mig voro vi å ömse sidor belåtna med denna min
sparsamhetsåtgärd.
De andra tjenstflickorna jag haft har jag pröfvat
för att se, om jag skulle kunna lita på dem; men
sorgligt nog har resultatet aldrig utfallit till min
belåtenhet. Så t. ex. — till en af dem framlemnade
jag 8 ® bordsmör, som jag beräknat räcka ei månad
för 4 personer. Jag sade henne, att hon skulle
hushålla med det
Sà; fltt det räckte så länge jag
beräknat. Det räckte under hennes hnshållnig en och en
half vecka. Likaså med kaffe, socker, mjölk m. m.
Denna flicka hade på egen hand förestått hushållet
uti den familj, der hon förut tjenat, och der
hushållet bestod af fyra personer såsom hos oss.
Som jag under sju års tid fört noga uppgift på
inkomster och utgifter uti vårt lilla hushåll, så vet
jag precis, hvad som åtgår, och att man kan lefva
godt, med tillräcklig och väl lagad mat af prima
varor, på den hushållskassa min man gifvit mig.
Under min ledning går det utmärkt, men en
tjenst-flicka kan omöjligt hushålla med den summan.
Ett exempel på deras okunnighet. En dag hade
vi grytstek. När flickan burit in maten på bordet,
gick jag ut i köket för att säga till om något. Fick
då se stekgrytan stå under vattenledningen, full med
vatten. »Hvar gjorde Marie af den sås, som var
qvar i grytan,» frågade jag.
Den sköljd», jag bort förstås, blef svaret. Jag
gjorde henne uppmärksam på, att den sås, som blir
qvar uti grytan, kan man späda ut och gömma till
en annan dag, när man värmer upp öfvergifven
stek. Det hade hon aldrig hört talas om — men
huru hade hon också det kunnat, när på de förra
ställena frun ej befattat sig med hushållet, utan Marie
sjelf fått styra med allting efter eget godtycke.
Dessa exempel, jag nu anfört, bevisa ej någon
oärlighet hos tjenarinnorna, men deremot en stor
likgiltighet och försumlighet hos dem om husbondfolkets
tillhörigheter.
En tjenarinna hade jag, som var mig kär och
tillgifven som en syster. Hon var af s. k. bätlre familj,
fastän hon var fattig och genom föräldrarnes frånfälle
hennes uppfostran blifvit försummad, så att hon ej
kunde antaga annan plats än som tjenstflicka. Hon
var glad och vanlig, utan att vara närgången, ärlig
och pålitlig; under hennes tid hade jag, då som nu,
lås för mina tillhörigheter, men hon yttrade aldrig
missnöje deröfver, utan tog det som en gifven sak
uti ett ordentligt hus. Hon fick oftast nycklarne
att sjelf taga fram, hvad som behöfdes, och med
lugn och förtroende lemnade jag henne nycklarne,
om jag reste bort en dag eller par. Till min både
saknad och glädje erhöll hon sedan en
husmamsellsplats, hvilken hon skötte till sin matmoders
synnerliga belåtenhet.
Ett exempel, jag hörde af en fru, från landet ber
jag äfven att få anföra. Hon hade en tjenarinna,
so/n hon hade alla skäl i verlden att lita på. Pion
var på stället i två år, då frun gjordes
uppmärksam på, att den »trogna tjenarinnan», för
hvilken ingenting var inläst, tog hvetemjöl, kryddor och
smör från husbondfolket, lät baka åt sig, tog så
kaffe, socker, punsch och viner och höll kalas ute i
det gröna för sina bekanta. Samma fru hade en
kokerska, som hotade barnen med ris, om de
berättade, att hon bakade pepparkakor, då herrskapet
var borta. En liten nioårig flicka var dock] så
oförskräckt, att hon ej teg af fruktan för den orättvisa
agan.
Ja, otaliga exempel kunde jag anföra och
derigenom bevisa, att en ordentlig matmoder bör och
skall hafva husets förråd inlästa och sjelf lemna
fram, hvad som behöfves för dagen, samt se till, att
det . ordentligt användes och tillgodogöres till
hushållets nytta. Ty »genom vishet varder ett hus bygdt,
och genom förstånd vid makt hållet; och genom klok
hushållning varda kamrarne fulla med allehanda
kosteliga och sköna rikedomar».
En mycket vis och klok statsekonom sade till mig
på tal om detta: »lås och nycklar äro ej till för tjufvar
utan för ärligt folk och för ordentlighetens skull; ty
en ärlig person tänker aldrig på, att något är inläst,
och känner sig ej sårad deraf, och för tjufven är intet
lås starkt nog».
Dessutom händer det den allra bästa och
ordentligaste matmoder, att hon kan glömma, att hon gifvit
bort eller förstört det eller det, och då är det godt
för både matmodern och tjenaren veta, att matmodern
ensam har att ansvara för det bortkomna. Och för
öfrigt, om det endast är för oärliga menniskor, som
det läses, då hade väl hela den stora
tjensteperso-nalen på forntidens borggårdar bestått af idel dåligt
folk, efter som borgfrun sjelf delade ut allting cch
gick med den stora, tunga nyckelknippan vid sin
sida. Detta mode finnes ännu t. ex. i Tyskland,
der hvarje hustru är en dylik borgfru, det må nu
vara uti ett stort eller litet hem, fastän det i vårt
lilla fattiga Sverige iiar blifvit ett mode att nästan
anse som ett fel hos husfrun, om hon ser till sitt
hus och tager vara på dess förråd. Här är dygden
hos husfrun att öfverlåta husets skötande åt legda
händer.
Det skulle vara mycket intressant att af en
hofmästare eller hushållerska, som hafva ett stort
hushålls ansvar på sig, få höra deras omdöme om fru
Kamkes yttrande att hafva förråden inlästa.
Likaså stort ansvar sådana tjenare hafva inför
sitt husbondefolk, likaså stort ansvar har en hustru
inför sin man, det är hans inkomster hon förvaltar
och såsom jag en gång förr yttrat, det är af aktning
för mannens arbete, som hustrun med omsorg och
sparsamhet skall sköta sitt hus.
Fru Kamke yttrar ju dessutom förståndigt nog,
att när tjenarne få allt, hvad de behöfva, så är
öfverflödigt att gifva dem tillfälle slösa med mat, såsom
t. ex. jag hört många fruar klaga öfver, att
öfver-blifven mat från smörgåsbordet, stekt fläsk, potatis
m. m. dylikt kan få, stå i skåpet orördt, tills det är
skämdt och förstördt; men stek, sylter, salader och
dylikt, som smakar tjenarne, det går åt fortare, än det
bör. Derför kan jag ej annat än gillä fru Kamkes
råd att dela af åt tjenarne och sedan läsa undan
uti skafferiet det man önskar behålla till en annan
middag. Detta kan hvarken kallas »girighet eller
afskyvärd grymhet», ty icke ens på de stora
restauranterna, der sådant öfverflöd på mat finnes, få
tjenarne välja sjelfva och taga af den mat, som bäst
smakar dem, utan der lagas särskild mat åt
betjeningen ; så äfven på de större godsen och hos »rikt
folk». Och ändå äro dessa tjenare glada och belåtna
och se ej uthungrade ut, hvilket jag för resten aldrig
upptäckt, att en tjensteflicka gör, ehuru hon vid
minsta fnurra på tråden mellan matmodern och
henne slår fram, att hon får svälta.
Ingenting skulle vara en husfru mera kärt och
glädjande än att få anse tjenarinnan såsom sin vän,
sin tillgifna trogna hjelpreda. Huru lugnt, huru
behagligt skulle det ej kännas för både fru och
tjenarinna, ja, för hela familjen. Men huru
åstadkomma detta? Jag, och flere äldre, erfarna
matmödrar med mig hafva gjort allt för att nå detta
mål. Bjudit till med vänlighet, goda råd att använda
lönen förståndigt, fristundar till läsning, nöjen och
sömnad för egen del, befrielse från öfveransträngning
och nattvak, visadt intresse för tjenstflickan
bekymmer och hjertesorger, men intet af allt detta har
hjelpt. Ett sätt har jag icke försökt, och det är, att
genom presenter muta tjenstflickan att göra sina
göromål ordentligt och blifva mig tillgifven. Ty
dels har jag ej råd att använda detta medel och dels
föraktar jag att köpa tillgifvenhet, der sådan ej
godvilligt gifves. Presenter och drickspenningar äro till
att förstöra en god tjenare med, vill jag påstå.
Ett bra sätt] att lära tjenarinnan hushålla, är att
gifva henne sin beskärda del af kaffe, socker, smör
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0087.html
