Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. Fredagen den 22 mars 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion, ske å närmaste postanstalt.—Bidrag från alla områden för qvinlig i p\ | i ik| användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I L/ U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas
äro skickliga, att göra dem i stånd att blifva
mycket skickligare än flertalet af deras
medmenniskor.
Eftersom vi vinna så mycket genom ett vist
användande af enstaka timmar, så faller det af
sig sjelf, att vi förlora en bel del genom att
missbruka dem, och ändå är detta den
vanligaste sak i verlden. »Vi beklaga oss
sannerligen», säger Seneca, »öfver tidens korthet och
hafva ändå mycket mer af den, än -vi veta
hvad vi skola göra med. Vi förbruka
vanligtvis våra lif med att icke göra någonting alls, eller
någonting utan ändamål, eller med någonting
som vi ej borde göra. Vi klaga alltid öfver,
att våra dagar äro fi, och handla, som om det
ej vore något slut på dem.»
En timma om dagen under ett år, förlorad
på lättja och dåraktiga sysselsättningar, betyder
just uppoffrandet af alla de ofvannämnda
fördelarna. Och den, som håller i med lättja
eller dårskap under ett år, slutar vanligen med
att offra en lifstid derpå, hvilket representerar
en summa, som hvar och en kan räkna ut for
sig sjelf.
Benjamin Franklin brukade vara en stor
advokat för inbesparande af tid ifrån sömnen.
Antag, brukade han säga, att ni spar in en
timma om dagen, det gör öfver tjugutvå och
trefjerdedels dagar på ett år. Under en
lifstid på sjuttio år uppstiger det till den
ansenliga totalsumman af nära fyra och ett
tredjedels år.
Det torde anmärkas, att vi icke kunna
undvara sömnen, men mången tillbringar nio
timmar i sängen, under det åtta skulle vara
tillräckligt, eller tio timmar, fastän hans eller
hennes konstitution endast behöfver nio. Att
ligga i sängen är så lätt; det är en af de få
saker, hvartill vi ej behöfva några läroböcker.
Låt oss draga in på sömnen alltså till minsta
möjliga qvantitet, som fordras för en god helsa,
dervid uppmuntrande oss med den tanken, att
morgonstund, enligt ordspråket, har guld i
mun, och dessutom medför andra skatter i
sina fickor.
Alla dessa betraktelser egga oss att noga
taga vara på tiden. Vi kunna aldrig säga,
om det nästa år blir en vacker skörd. Men vi
kunna åtminstone genom ett förståndigt bruk af
tiden göra vårt bästa att göra det fruktbärande.
Det är vår pligt, och pligten åtföljes alltid förr
eller senare af en redogörelse, hvilket
förhållande gifver en allvarlig betydelse åt det motto,
hvarmed vi började. »Timmarna f&rgå och
läggas oss till last».
Resultatet
af Iduns femte pristäfling.
Inom den utsatta tiden ha 43 täflingsskrifter
inkommit. Af dessa ha 4 rört sig inom den första
ämnesgruppen, omfattande uppsatser från något
qvinligt yrkesområde eller qvinlig verksamhet utom hemmet,
7 inom den andra gruppen, »den bästa skildring ur
eller uppsats öfver soeietets- och sallskapslif», samt ej
mindre än 25 täflat öfver det tredje ämnet, iden
bästa och rikhaltigaste samling af praktiska råd och
rön för hus och hem». I täflingen om det utsatta
extra priset för den bästa beskrifning öfver
skandinavisk badort eller sanatorium ha 7 skrifter deltagit.
Inom första gruppen har ingen af de insända
skrifterna synts ega så framstående egenskaper, att den
derför ensam förtjenat det utsatta priset.
Redaktionen har derför beslutat dela detta pris, så alt fru
Clara Romdahl, Linköping, för uppsatsen: »Må
exemplen tala!» erhåller 15 kr, och fröken Inga
Schen-felt, Vexiö, för en artikel, benämd: iQvinhg
verksamhet utom hemmet», belönas med ett pris af 10 kr.
Inom andra gruppen tilldelas priset 20 kr. åt
fru Ebba Larsson, IÄmd, för en uppsats, benämd:
La societé». Med hedersamt omnämnande, diplom
samt Idun fritt, till årets slut utmärkas signaturen
A. L. B. för skriften »Om sällskaps/if» och signaturen
Arvid Danell för en »Humoresk ur sällskapslifvet».
Inom den tredje gruppen har flertalet af de insända
skrifterna utmärkt sig för ganska erkännansvärda
egenskaper och jemnhet. Det utsatta -priset 20 kr.
tilldelades signaturen Frida N. N. för hennes samling
af praktiska råd och rön. Ett extrapris på 10 kr.
ha vi dessutom beslutat tillerkänna fröken Julia
Klingström, Vallentuna, (signatur: Lilly) för en motsvarande
samling af rikhaltighet och intresse. Med hedersamt
omnämnande och diplom samt Idun till årets slut
utmärkas innchafvarinnorna af följande märken: Thea,
Elsa, Stina, Fanny —g, Utilis, Karna Bäär, Lalage
och Två prenumeranter, hvilka — i den mån de vela
med sig, att detta ej förr är gjordt — torde insända
sina namn och adresser. Detta senare gäller ock
signaturen Frida N. N.
Det extra priset å 25 kr. ha vi funnit lämpligast
dela på tvänne händer, då ingen af de insända
skrifterna utmärkts af framför alla de öfriga framstående
egenskaper. 15 kr. tilldelas fröken S. Lind af Hageby,
Karlskrona, för uppsatsen »En Marstrands-sejour
sommaren 18871; ett pris af 10 kr. tillfaller Elsie Calliau
de Usle för beskrifningen öfver »Särö saltsjöbadort
Den sistnämda författarinnan behagade insända sin
adress. Hedersamt omnämnande och diplom samt Idun
till årets slut ha tillerkänts signaturerna G—s ock
Blenda för deras resp. skriftei-: »Mössebergs
kallvatten-kuranstalt» och »Lysekil.».
Samtliga de belönade uppsatserna skola efter hand
införas. För dagen tillåter oss utrymmet endast att
göra en början med praktiska råd och rön i våra
smala spalter. Då samlingarnas rikhaltighet
omöjliggör hvarje särskilds offentliggörande i en följd, låta
vi profbitar ur de särskilda kollektionerna följa om
hvar andra; signaturerna, som uppgifvits här ofvan,
lända våra läsarinnor till ledning.
Redaktionen.
Mycket väsen för ingenting.
Små broderier på verklighetens botten
af Mathilda Langlet.
»@Tvad är klockan, Maria?» frågade fru
|tjjn[ Ternitz och såg upp från sin stick-
^ ning. »Algot dröjer länge i afton,
tycker jag.»
»Ja,» svarade dottern och såg på sitt ur.
»Klockan är öfver half sju. Och jag är så
otålig att få höra slutet på vår bok,»
till-lade hon med en blick på en uppslagen bok,
nära lampan.
’Inackorderingen’, vanligen kallad
’marmorbilden’, sade ingenting, men upphörde ett
ögonblick att räkna stygnen på sitt broderi,
’evighetsblommor’ benämdt, emedan det
aldrig tycktes vilja blifva färdigt.
»Jag ber Stina gå ned på kontoret oeh
säga till, att vi väuta på honom,» sade den
lifliga Maria och skyndade ut i köket.
Efter några minuter återkom Stina med
det svar, att kamrern ’va inte inne’.
»Var kontoret stängdt?» frågade Maria.
»Nej, vars, å båga lampo’ sto’ å brann,
så han kommer fäll snart,» menade Stina.
Fruntimren återtogo sitt arbete, och Maria
lät knyppelpinnarne nästan blixtsnabbt flyga
mellan fingrarne. Men efter en stund sköt
hon bort arbetet och sprang upp.
»Nej, det här är odrägligt!» utbrast hon.
»Algot har bestämdt gått bort.»
»Då säger han alltid till,» afbröt modern.
»För öfrigt kommer han visst nu.»
Riktigt! Någon kom uppför trappan. Maria
sprang ut.
»Det var bara vedpojken,» sade hon
misslynt, »och han säger, att ingen är på
kontoret, men lamporna brinna ännu. Det är
nästan underligt, att Algot inte skulle släckt
ljusen, när han gick.»
»Kanske han är uppe hos inspektörens,»
sade modren. »Skicka Kalle att höra efter.»
Inom kort var Kalle till baka med det
besked, att hos inspektörens ingen fans hemma;
herrskapet var borta och pigorna ute,
upplyste Kalle.
Fru Ternitz smålog litet åt distinktionen,
men återfick snart sin oroliga min. Hon
steg upp och gick till fönstret och försökte
se ut.
»Åh, det är mörkt som i en säck!» sade
hon. »Hvart kan han hafva gått i ett sådant
mörker?»
»Han är väl hos doktorns,» menade Maria.
»Efter vanligheten har doktorn kommit in
på kontoret och tagit honom med sig hem.
Hvad är det?» tillade hon hàstigt och vände
sig om.
’Marmorbilden’ hade uppgifvit ett litet rop,
och det var som om en eldsky fallit öfver
de fina dragen.
»Jag stack mig i fingret,» sade hon och
aftorkade en liten bloddroppe på sin näsduk.
»Men han brukar alltid säga till oss, när
han går bort,» upprepade fru Ternitz och
satte sig åter i soffhörnet. »Om det bara inte
vore så mörkt — och så är det så halt —
och i backen der uppe hos doktorns är väl,
som vanligt, svallis, så att hela backen står
som en spegel —»
»Ja, hvad hade han der att göra?» sade
Maria i missnöjd ton.
Den unge bruksläkaren var allmänt
omtyckt, så att det kunde icke vara honom
missnöjet gälde. Men sedan någon tid vistades
hos honom hans syster, en ung skönhet,
uppfostrad hos en rik tant i Göteborg, bortskämd
och anspråksfull, sade fruntimren, bedårande,
vacker och qvick, en verklig verldsdam, sade
herrarne. Det påstods, med eller utan skäl,
att hon också var en hjertlös kokett, som
blott ville se alla för sina fötter för att
sedan skratta åt de arma offren. Huru som
helst afskräcktes ’offren’ icke af dessa
oroväckande rykten, utan bringade skönheten
oförskräckt sin hyllning. Sjelfva den
allvarlige kamrern och kassaförvaltaren vid
bruket, välborne Algot Ternitz hade blifvit snärjd
i tjuserskans nät, sades det, och säkert är,
att hvarken hans mor eller hans syster med
blida ögon sågo hans täta besök hos doktorn.
En sådan sonhustru, halft engel, halft dämon,
hade fru Ternitz aldrig tänkt sig, och ej heller
trodde hon, att hennes djupt känslige och
allvarligt anlagde son skulle blifva lycklig
med en sådan qvinna. Doktorn deremot var
hennes stora favorit, och innan ’den der lilla
vackra hopptossan’ — som hon inom sig
kallade hans syster — kommit dit och
kollrat bort alla menniskor, hade den goda frun
i sitt stilla sinne tyckt, att den moder vore
bra lycklig, som finge en sådan hedersman
till måg.
Stina uppenbarade sig nu och frågade, om
man skulle vänta på kamrern — annars var
det nog ’dukdags’ och plättarne färdiga.
»Ja, jag vet inte,» började fru Ternitz.
»Jag undrar, om kamrern kan ha gått upp
till doktorns, och då stannar han väl der—»
Det trodde inte Stina, ty då hon var inne
på kontoret med cigarrer, som kamrern bedt
henne hemta i boden, var just doktorn der
oeh talade om, att han fått sjukbud och
skulle åka bort.oeh bad att få låna
vagnslyktorna, ty hans egna voro sönder, »och
fasligt illa lät han öfver, att han måste ut i
mörkret och halkan,» slutade Stina.
»Nej, det här är förskräckligt,» utbrast fru
Ternitz. »Här har någon olycka händt!
Maria, Ingeborg — det står inte rätt till!»
’Marmorbilden’, som tycktes lystra till nam-
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
