Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. Fredagen den 22 mars 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
net Ingeborg, kastade häftigt bort sitt broderi
och tycktes ämna säga något. Men Maria
förekom henne.
»Söta mamma,» sade hon, sjelf darrande,
men bemödande sig att vara lugn, »tag då
inte saken så häftigt! Hvad skulle väl hafva
händt! Algot har kanske gått ned till
bruket — »
»Hvad skulle han göra der så här dags?
Nej, du! Han har gått ut för att möta
doktorn — eller inspektören — hvad vet jag —
men han har gått ut och halkat — och
brutit benet — kanske slagit i hjäl sig —»
Hon reste sig häftigt.
»Stina,» tillade hon, itänd ljus i lyktan
och följ med mig — jag skall gå och söka
honom.»
»Hvad tänker mamma på?» utbrast
dottern. »Låt då mig gå!»
»Eller mig,» bad Ingeborg blygt.
»Jag måste gå,» förklarade modern. »Du,
Maria, skulle kunna stupa öfver honom och
ändå inte se honom, så närsynt som du är,
och hvad Ingeborg skulle kunna göra för
nytta, det ville jag väl se! Och dessutom
har jag inte ro att sitta här — nej —= jag
vill inte ha någon annan än Stina med mig
— det vore bara till hinder — kom nu!»
Medan hon talade hade hon påtagit kofta
och sjal och knöt nu med darrande men
beslutsam hand väderhufvan under hakan, medan
Maria drog på henne galoscherna.
»Kära, söta fröken, ställ plättfatet i ugnen
och hvälf en tallrik öfver det och lägg upp
sylten — burken står i —»
Men hvar burken stod, förblef outredt, ty
fru Ternitz drog otåligt Stina med sig, utan
att bry sig om afbrottet i instruktionerna.
Maria gick ut och in, dukade och ordnade,
men det tog ej lång tid. Ingeborg satt vid
fönstret och stirrade ut i mörkret; Maria tog
en bok och försökte läsa, men det gick inte.
»Det här är ju ohyggligt!» utbrast hon.
»Nu kommer inte mamma igen heller! Och
Algot! Jag tror, att han blifvit bergtagen!
Om jag kunde begripa, hvar han är! Man
skall få se, att han ändå sitter der uppe hos
fröken Stefanie i allsköns ro! Men —
tänk om någon olycka skulle händt! Det
händer ju, när man minst väntar. Ingeborg!
Hvarför säger du inte ett ord! Du tiger, så
att man kan bli galen!»
»Hvad vill du att jag skall säga?»
svarade ’marmorbilden’ saktmodigt. »Jag tycker,
att du sjelf har uttömt alla gissningar.»
»Du är då för tråkig,» bröt Maria ut. »Jag
tror, att om du också finge se Algot på bår,
så skulle det inte röra dig ett tecken.»
Ingeborg flög upp oeh stod darrande och
flämtande framför henne.
»Du vet icke hvad du säger,» frampressade
hon med hes röst.
»Ser man på bara!» utbrast Maria litet
försmädligt, »jag tror, att ’marmorbilden’ fått
lif! Hvad är det åt dig?»
»Ingenting,» svarade Ingeborg och var i
ögonblicket lugn igen. Hon satte sig åter,
men hon liksom sjönk i hop — det var
något i hennes rörelser, som påminte om en våg,
som brusar upp mot stranden men suckande
sjunker till baka igen.
»Jag står inte ut längre,» förklarade Maria.
»Nu har mamma varit ute en half timma —
jag måste ut och söka henne, jag —
Ingeborg, låna mig din lilla lykta, så är du snäll
— och titta ut i köket ett ögonblick — se
efter att det inte slocknar i spisen och
te-vattnet blir kallt!»
Hon var borta, och ’marmorbilden’ satt
ensam qvar. Det var så ohyggligt tyst i
hela huset — en liten råtta knaprade i
skafferiet, så att det hördes in i salen — i den
djupa tystnaden lät det nästan hemskt.
Ingeborg reste sig oeh började gå fram och till
baka i rummet. Man kunde se, att det
arbetade inom henne, och färgen gick och kom
på hennes kinder. Slutligen rullade ett par
stora tårar sakta ned ur de blå ögonen, och
liksom utmattad satte hon sig ned vid bordet
och lutade pannan mot de sammanknäpta
händerna.
Tusende tankar jagade genom hennes
hufvud, och ständigt återkom det der uttrycket,
som hon nyss hört: »Och hvad nytta skulle
väl Ingeborg kunna göra!» Oeh hvarje gång
skar det ■ som en skarp knif igenom hennes
hufvud, tyckte hon — eller var det kanske
genom hjertat? Hon hade ju så ofta hört
det samma eller ungefär det samma; hon var
så van dervid, att det icke rörde henne,
alla sade det samma, och hon visste ju så
väl, att de hade rätt. Så långt hon kunde
minnas till baka, hade hon alltid hört, att
hon var dum, oduglig, slö, och hon visste
också så väl, att det var sant, äfven detta.
Innan hon ännu hunnit betänka, om hon
skulle våga erbjuda sin hjelp, hade alltid
någon annan, raskare i vändningarna, hunnit
före henne. Medan hon besinnade, om hon
borde eller icke borde säga något, var redan
ögonblicket förbi. Och besinnade hon sig
icke, då gick det alltid, som nyss, hon sade
något dumt, som retade och sårade — —
Ack, det var för olyckligt att vara så
tafatt och tråkig! En dunkel föreställning
om att hon, i fall hon ej i hemmet blifvit
tillbakavisad för lifligare, begåfvade syskon,
i fall hon ej så ofta fått höra, huru dum och
oduglig hon var, att hon kanske då kunnat
blifva bättre än nu — en sådan
föreställning ilade genom hennes hufvud, men hon
förjagade den ögonblickligen med blygsel och
ånger.
Nej, det var nog hennes eget fel, allt
sammans. Hon var så eländigt feg — det var
hela orsaken. Hon var alltid så rädd, att
någon skulle anmärka på henne — göra narr
af henne — stöta henne till baka. Så var
det också der hemma. Kom hon sig någon
gång för att med en smekning närma sig
fader eller moder, grep henne alltid en sådan
ångest för att blifva tillbäkastött eller
förbisedd, att hon stannade på halfva vägen, och
så sade de, att hon var kall och ovänlig.
Kall! Hjertat brände som en het sten i
hennes bröst, tyckte hon, och hon hade gerna
dött för att en gång blifva sluten i moders
eller faders famn så ömt och hjertligt som
de andra syskonen. Kall! Nej, dum och
otymplig var hon, men icke kall, icke kall!
Så var det också här — nej, icke alldeles
så. Ty här fans det åtminstone en, som
hyste medlidande med henne — medlidande
var det naturligtvis — och som icke
missförstod henne. Hon hade hört det i somras,
en dag. De sutto der ute på verandan, mor
och son och dotter, och visste icke, att hon
med sin bok satt i förmaket vid fönstret upp
öfver dem. Hon gaf just icke akt på
samtalet, men så hörde hon sitt namn och en
röst, för henne den vackraste, manligaste
stämma i verlden, yttra: »Kall? Ah, visst
icke! Tillbakadragen är hon oeh kanske litet
stel, men se på hennes ögon! Om icke ur
dem talar ett varmt hjerta, så har jag
mycket misstagit mig. Jag tror snarare, att hon
är känslig, ytterst känslig, och jag undrar,
om mamma och Maria ändå behandla henne
riktigt rätt.» Visserligen hörde hon hans
mor med en liten öfverlägsenhet förklara, att
hon helt säkert bättre än han förstod att
uppfostra och behandla unga flickor; visst
hörde hon den yra Maria skrattande föreslå
brödren att uppsätta en större flickpension
för känsliga naturer, men det rörde henne
icke det minsta. Hennes sinne var så
öfversvallande af någon ny känsla, att hon måste
springa in i sin kammare och gråta högt,
nästan utan att veta hvarför. Och huru
vänligt hjelpte han henne icke ur så mången
förlägenhet, hvari hennes tafatthet försatte henne!
Hur ofta yttrade han icke något, som
tydligen var ämnadt att trösta och stärka henne!
Icke längre sedan än i går, då de talade
om något, som han nyss läst för dem, hade
han ju sagt: »Om jag skulle söka mig en
hustru, skulle jag icke så mycket fråga efter
skönhet och begåfning, utan se mest på ett
godt hjerta och ett fromt sinne.» Och
dervid hade han sett på henne med en så
vacker blick — om någon var god, var det väl
han!
Och hvar var han nu? Hade någon olycka
verkligen händt? Och här satt hon med
händerna i kors oeh kunde ingenting göra —
ingenting! Hon som velat dö för honom, för
hans lycka! Fans det då alls intet för henne
att göra?
Hon sprang upp, tog en lampa och gick
ut i förstugan, i hvars fönster hon stälde den.
Den borde lysa ganska vidt omkring och
åtminstone vägleda någon på hemvägen.
Derpå gick hon ut i köket och sysslade
litet der; så in i salen och stökade. Hon
vågade ej sätta sig ned och grubbla igen.
»Jag måste hålla modet uppe,» tänkte hon,
»ifall någon ting skulle hafva händt.»
Hon tvärstannade, ty hastiga steg hördes
i trappan, dörren rycktes upp, och den
saknade och väntade stod på tröskeln.
»Algot! Ni! Vi trodde —vi tänkte —tant
och Maria — jag —»
Hon sträckte upp armarne och blef alldeles
dödsblek. Algot såg, att hon svigtade oeh
han sprang fram just i rättan tid, för att hon
skulle hamna i hans armar och icke sjunka
till golfvet. (Slut i nästa n:r.)
Glommen ej,
ärade läsarinnor, som prenumererat på
Idun endast för ett qvartal, att i tid
förnya prenumerationen, på det att intet
afbrott i tidningens sändande titt eder måtte
behöfva ega rum! Bäst är att på en gång
prenumerera\ till årets slut. Priset från
den 1 april till den 31 december är endast
3 kronor.
I n:r 14, som är andra qvartalets första
nummer, begynner
andra delen af följetongen
Ett storstadsbarn,
som under det förflutna årets sista qvartal
väckt så stort intresse. För dem, som ej
hafva första delen af nämda följetong,
finnes den samma att tillgå hos
redaktionen mot insändande af en (1) kr. i
spar-märken eller ännu hellre i postanvisning.
För 1 kr. 50 öre kan 1888 års årgång
från och med n:r 11 (i hvilket nummer
den längre följetongen begynner) till och
med n:r 52 erhållas. Lösa permar dertill
à 1 krona. Redaktionen.
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
