Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. Fredagen den 29 mars 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålles ett numnigr i veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal
abonnenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af
Idun, erhålles c<t gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera-
i hennes ungdom, och det var blott de unga,
som voro bjudna.
Orsaken till denna stränghet torde dock till
en del kunna tillskrifvas Ruths intima umgänge
med en nyss till badorten anländ ung enka med
ett lysande namn och känd för ytterst fria
åsigter.
Det var med blandade känslor den
församlade ungdomen förnam straffdomen öfver
Ruth, fast än det för de fleste var en lättnad
att ej hafva henne med. För de mindre
skarpsynte tog sig Ruths jagt ut som lust
efter äfventyr, då der bland de ryktbare äfven
funnos några medelålders män.
Ingenting var dock denna sjelfviska natur
mera fjerran än tanken på ömmare
förhållanden ; ett samtal i fem minuter med t. ex.
den sextioårige, svårt döfve X var för henne
en triumf, större — fast af samma art —
än en koketts eröfring af ett af säsongens
elegantaste lejon.
Men få ville tro det, och en afton hade
hon, narrad af likheten i namn, gifvit sig af
på promenad med ett tvetydigt subjekt i den
tro, att den trettioårige mannen var en berömd
konstnär från utlandet. Hon återkom blek
med vredesgnistrande ögon; hon hade upptäckt
sitt misstag och — han sitt, då Ruth på hans
försök till öm förtrolighet svarat med en
örfil.
I hela tre dagar efter det uppträdet höll
hon sig instängd, och mostern förtrodde läkaren,
att Ruth ej sofvit en blund under dessa
trettiosex timmar. Han infördes, mot Ruths vilja,
till henne, der hon vankade af och an i sitt
rum, ifrigt och häftigt rörande på armbågarne,
som om hon simmade mot strömmen. Hon var
ej sjuk, icke ens trött af så lång vaka, utan
kräfde med vild energi af badläkaren, att
sprätten, som föranledt hennes grymma
misstag, skulle bortvisas från platsen som
qvinno-fridstörare.
Läkaren lät i stället henne förstå, att
badsällskapet tröttnat vid de störande uppträden,
hon sjelf så ofta förorsakade, icke minst vid
table d’höten, der hennes inpass i samtalen
alltid voro af den art, att de väckte
missstämning hos alla.
Moster Vidolfa var vittne tiil denna lexa
och blef högeligen rädd för de följder, Ruths
uppträdande kunde ådraga henne sjelf. Hon
grep till enfaldiga förmaningar, hvilka af
Ruth besvarades med bitande hån; mostern
tvådde sina händer inför den qvinliga delen
af det finare badsällskapet och reste. Ruth
kastade sig i den lysande enkans armar; de
två flyttade tillsamman i denna senares bostad.
Länge hade den sysslolösa badsocieteten
undrat öfver, att denna dam dragit sig
tillbaka till en så stilla plats och ej der sökte
umgänge med någon annan än Ruth. Nu,
en vecka efter fröken Vidolfas afresa, kom
förklaringen. En utländsk celebritet, som
öfvergifvit sin hustru och sina två barn,
uppenbarade sig plötsligt på platsen, blef kallt
emottagen af »S:t Peter» och afreste efter ett
par dagar. Samtidigt med honom lemnade
enkan och Ruth platsen; det var ingen
hemlighet, att denna senare åtagit sig att vara
»hedersvakt» hos detta par, som i Paris
skulle afvakta den tid, då han kunde ingå
ett nytt äktenskap.
Två år derefter sammanträffade jag med
fröken Vidolfa på en ångbåtsresa till
Stockholm. Till min förundran började hon genast
tala om Ruth och hennes uppträdande vid
badorten.
»Saken var, att hennes ofantliga
kunskaper brusade ur henne som en flod, och det
väckte — oss emellan sagdt — en smula
jalousie de metier hos somliga. Herrar tycka
ej om, att damer täfla med dem der vid lag»,
sade hon blinkande och med munnen så nära
mitt öra, att jag kände en obehaglig
fuktighet af hennes andedrägt.
»Ni vet naturligtvis, att Ruth återkommit
från utlandet och är bland en mängd sökande
till föreståndarinneplatsen i institutet för
högre bildning — ja, ni vet ju nog,
hvad det egentligen heter. — Ruth hade
de högsta betygen, hade rest, känner en mängd
framstående personer. — Sjelfve »S:t Peter»,
ni minnes, har gifvit henne sitt förord. Ja,
ni vet naturligtvis detta och äfven, att jag
alltid trott, att Ruth borde bli uppfostrarinna.
— Ni ser sannerligen ut, som om ni
ingenting visste!»
Jag visste ingenting om allt detta, men jag
trodde det alltför väl, ty det är ju betygen,
som i sådana fall fälla utslaget.
Och karusellen svänger och svänger, nya,
yngre ansigten, ynglingar och flickor, hustrur
och män, hvirfla omkring i denna krängande
böljegång kring sina egna jag. Hvem skall
hejda denna hexdans, som tecknar sin bana
med vansinne, sjelfmord och
samhällsförderf-liga läror? När skall sjelfviskheten, som nu
systematiskt göres till drifkraft för
menniskolifvet, aflösas af menniskokärleken, den enda
drifkraft, som skapar verklig lycka?
Kanske när Sveriges qvinnor bli så kloka
på lifvet-, att de med förenade krafter grunda
ett uppfostringsväsen, der lösen för lifvet blir:
»Framåt, uppåt, hemåt, med Guds nåd och
till Guds ära!»
Dömer icke!
get är en sannning, som — hur
beklaglig den än kan vara, eller rättare just
derför att den med fog kan gifva anledning
till beklagan — vi ej böra fördölja för oss
sjelfva, att vi qvinnor i regel äro mycket
snarare till dom och hårdare i våra omdömen
än männen äro. Särskildt gäller detta i våra
utlåtanden öfver vårt eget kön, våra egna
medsystrar, dem vi dock bäst borde känna
och derför ock mest förlåtande borde
behandla. Ty det ligger mycken och träffande
innebörd i den kända satsen, att man, för att
förlåta en medmenniska ett fel, endast rätt
behöfver känna henne.
På intet vis är det derför min mening
att försvara ett lättsinnigt laissez-alkisvstem
eller någon moralisk slapphet i skiljandet
på rätt och orätt, sundt och osundt,
beröm-värdt och fördömligt. Det är hvarje qvinnas
pligt, att ställa bestämda och höga anspråk
på sin omgifning, men först och sist de högsta
på sig sjelf. En rättsinnig qvinna, hvars
görande och låtande, hvars hela lif är ett
påtagligt uttryck af en ärlig sträfvan att
sjelf stå utan vank, eger just häri den största
makt att inverka förädlande och höjande på
sina närmaste, på alla, med hvilka hon
kommer i någon beröring. Men hennes mun
behöfver icke uttala de domar, som hennes
exempel i lefvande gerning stadfäster, oeh hennes
hjerta får icke känna fariséens skrymtan, hans
som sade: »jag tackar dig Gud, att jag är
bättre än dessa andra».
Den renaste är den ödmjukaste och snarast
förlåtande.
Det kan ock vara sant, att männen ofta
gå till en motsatt ytterlighet i ett kritiklöst
medgifvande (det är ett indirekt gillande) af
allsköns osed, karaktärslöshet och sedlig
slapphet. Men månne icke skulden äfven härtill
i mycket är vår? Om vi dömde mildare,
tror jag förvisso, att de skulle lära sig döma
strängare. Nu är i regel deras benägenhet
att äfven i otid urskulda en mer eller mindre
medveten protest mot vårt eget system att i
otid fälla.
Jag hörde för icke länge sedan en man,
då i en krets af qvinnor en annan qvinna
hårdt förkättrats, yttra: »de andra häckla
henne; hon måste vara någonting värd!» Det
är bittert att erkänna, det vi med våra hårda
tungors förlupenhet drifvit det ända derhän,
att männen finna sig hafva anledning till
slika konklusioner.
Ack, att denne man i dess ställe funnit
skäl att säga: »till och med de klandra henne
— hon måtte för visso ha illa felat!»
Annie Berg.
Barn och penningar.
|)en farliga seden att låta barn låda öfver
penningar utbreder sig allt mer och mer.
Från eleverna i skolans högsta klasser har
det onda utbredt sig nedåt, så att det numera
är mycket vanligt, att till och med små
gossar och flickor ha penningar, som de använda
utan tillräcklig kontroll från föräldrarnes
sida.
Föräldrarne synas ej göra klart för sig,
huru de, genom att gifva penningar åt sina
barn, utsätta dem för allsköns frestelser. En
del föräldrar finner det beqvämare att gifva
barnen ett större belopp på en gång framför
att gifva dem litet åt gången för förefallande
utgifter. Andra finna intet afskräckande i
att låta sina barn te sig som små herrar eller
damer så tidigt som möjligt och förse dem
derför med kassa och börs. Åter andra inse
nog, att saken icke är så alldeles i sin
ordning, men de vilja nu engång icke låta sina
barn stå tillbaka för andras.
En liten del af de penningar, barnen
mottaga, användes till nödvändiga utgifter, till
anskaffande af små skolreqvisita eller tillåtna
ting, men de flesta penningarne förbrukas —
i regel utan att föräldrarne få vetskap derom
— till snask, leksaker och dylikt, af de äldre
eleverna till cigarrer och öl.
På så sätt lära sig barnen att anse
penningar som något, det der kommer af sig sjelft
och är afsedt att skaffa egaren njutningar af
ett eller annat slag. Helsan far just ej bra
utaf, att de ungas magar fyllas med
öfverflödiga, mer eller mindre skadliga saker, och
i skolan medför ett slikt förhållande, att eleverna
förlora intresset för sitt arbete och bli
ouppmärksamma och liknöjda.
Men saken kan ha ännu värre följder.
Genom att vara i besittning af penningar
väckes begäret efter större ting, större
njutningar; och kunna så icke medel skaffas på
vanliga vägar, frestas barnet lätt att skaffa
sig dem på mindre lofligt sätt. Hur ofta
begära icke barn penningar af sina föräldrar
under föregifvande af att behöfva ett eller
annat, medan de i sjelfva verket använda
dem till helt andra ändamål. Hur ofta skaffa
de sig ej penningar på ett än tvifvelaktigare
sätt?
Naturligtvis drabba dessa beskyllningar icke
alla läijungar. Men faran af smitta, den
ständiga frestelsen af att umgås med
lättsinniga kamrater är stor, oeh samvetets motstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
