Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. Fredagen den 29 mars 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tien, ske å närmaste postanstalt.— Bidrag från alla områden för qvinlig i i-n ■ ■ » ■ användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I U U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas
öfvervinnes för lätt. Mot ett sådant ondt
hjelpa inga halfva förhållningsregler. Det fins
bara ett att göra — föräldrarne måste ta för
grundsats att icke alls gifva sina barn
penningar till fritt disponerande. Mat och dryck
och andra förnödenheter kunna barnen få i
hemmet oeh frukosten kunna de taga med sig
derifrån till skolan. Till skogsturer och
fotvandringar kan man ju gifva dem ett litet
belopp, för hvilket de dock få aflägga
redovisning. Belöningar och gåfvor, för så vidt
de bestå i penningar, böra läggas i
sparbössan. Dermed styrker man sinnet for
sparsamhet och väcker intresset af att besitta
något.
Fruktan att egga till girighet kan man undgå
genom att vid tillfälle använda något af det
sammansparade till välgörande ändamål. Att
umgås med penningar lära barnen blott, när
de under föräldrarnes noggranna tillsyn
anskaffa det nödvändiga, men gömma resten af
de medel, de icke haft bruk for. Och då
man lär barnet att föra räkenskap öfver
penningars användande, sporrar man det till
sparsamhet och lär det att inse penningars
värde. K.
Qvartalspremimerationen måste nu o m
e-delbart förnyas af alla, som önska
erhålla tidningen utan afbrott.
Den högre flickskolans mål.
■fikid ett skolmöte förliden freilag å Hotel
Conti-nentals stora sal diskuterade man om »målet
för flickornas uppfostran». Frågan var framkallad
närmast med anledning af folkskolekomiténs
betänkande.
Denna komité, som tillsattes hösten 1885 och
lemnade resultaten af sina inspektioner och
öfverläggningar i allmänhetens händer i januari förlidet
år, har i sjelfva verket varit ganska mild i sin
kritik och anspråkslös i sina fordringar på reform af
flickskoleväsendet i vårt land.
En och annan förändring i valet af läroböcker,
en liten skärpning här och en lättnad der, större
hygieniska kraf och större plats i läroplanen för
gymnastik och slöjd såsom ett önskningsmål dock
med en hel del vilkor och modifikationer — se der,
hufvudsumman af de yrkanden och förslag
komitéra-de funnit sig befogade framställa.
Säkert är, att många intresserade och sakkunnige
skolmän (och -»qvinnor» alltid underförstådt) med
tillfredsställelse skulle ha sett, att en så grundlig
utredning som komiténs hade åtföljts af mera till
grunden gående och för framtiden varaktiga
reformyrkan-den. Denna uppfattning var nog också orsaken till
sammankallandet af ofvan omtalta möte.
Det säger sig sjelft, att så länge man icke är på
det klara med målet, faller det sig litet svårt att
komma öfver ens om medlen. Komitén talar ganska
sväfvande och teoretiskt om detta mål.
En allsidig, harmonisk allmänbildning, som väcker,
utvecklar och förädlar alla menniskans krafter, heter
det.
Det är högt och omfattande nog detta mål, men
det ger oss så ytterst litet reelt att ta på. Då vi
först läsa dessa ord, så vidgas synkretsen för oss till
en oändlighet, och oöfverskådliga vidder breda sig
mellan skolan, sådan vi nu känna henne, och målet,
som hon säges föra till.
Och vi säga med en medlidsam tanke på vår
barndoms anspråkslösa bildarinna: stackars skola, din dom
är fäld!
Men allt efter som vi läsa vidare, begränsas åter
synkretsen, vidderna försvinna, och vi skymta äter
de gamla välkända konturerna af buskar och snår,
höga murar och stora portar, på hvilka slår ristadt:
hit far du gå, men här utanför har du ingenting a,tt
göra —• och vi stå på vår gamla skolas gamla grund,
der allt är sig så temligen likt. Blott att salarnes
fönster blifvit litet högre, ventilationen bättre,
rasterna längre och lärarinnorna infödda svenskor, som
rest utomlands med stipendier.
Fröken Anna Sandström höll ett inledande
föredrag om flickskolans mål. Enligt hennes
uppfattning skulle det kunna sammanfattas deri: att göra
flickan till »en arbetande qvinna, som förmår och
vill taga ett dugtigt tag i lifsarbeten»
Man skall vara val inne i fröken Sandströms
tankegång för att rätt fatta innebörden af hennes
definition. Den invändningen ligger eljes nära till
hands, att då erfarenheten lär oss, att de allvarligast
arbetande qvinnorna, som med största pligttroheten
sätta sina krafter in i lifsarbetet, faktiskt äro att
söka inom de mindre skolbildade klasserna (se: den
mindre bemedlade hustrun, sömmerskan, kontors- och
handelsbiträdet, o. s. v. ned till tjenstflickan och
hjelphustrun), så kunde man deraf draga den
slutsatsen, att det högsta måttet af kunskaper ingalunda
är rätta medlet för nåendet af det uppgifna målet:
arbetsdugliga qvinnor.
Jag säger icke detta af kritiklystnad, utan derför
att det i sakens stora intresse är af vigt att få ett
koncist och korrekt uttryckt för det mål, mot hvilka
alla i samfäldt arbete skola sträfva, såväl ungdomen
sjelf som dess lärare och föräldrar.
Fröken Sandström betonade vidare i sitt föredrag
det förslöande inflytande frånvaron af ett bestämdt
mål under skolåren utöfvar på den stora klass af
flickor, som uppfostras direkt för hemmen, och som
efter slutad skolgång emotser en lång följd af år
utan annat üfsinnehåll än jagten efter nöjen och
väntan på en man. Hon trodde, att om den unga
flickan i hemmet finge en bestämd uppgift, något
värf att fylla, för hvilket hon kände ansvaret hvila
uteslutande på sig sjelf, så skulle dessa ungdomens
öfvergångsår få ett vida större innehåll, ett helt
annorledes uppfostrande värde, än de nu ha.
Hon ansåg, att samskolan skulle råda bot på
många af de brister, som nu vidlåda den. qvinliga
uppfostran. Den skulle bl. a. lara den blifvande
makan att känna något om männens natur och
intressen. Och denna kännedom skulle förebygga
många olyckliga äktenskap.
Under afvaktan på samskoleidéns förverkligande
få vi anse flickskolan som ett »provisorium» och
försöka göra det bästa möjliga af henne, framför
allt, som sagdt, laga att hon utsänder — »arbetande
qvinnor».
Lektor Almqvist gaf i ett till innehållet briljant
anförande en fastare form åt det så ifrigt sökta
»målet». Han visade, att målet för den högre
flickskolan icke kunde vara något annat än målet för den
högre gosskolan, nämligen •— en verkligt vetenskaplig
bildning. Han tog icke ordet vetenskap i dess gamla
betydelse af abstraktionskunskap, utan menade med
vetenskaplig bildning ett riktigt uppfattande af den
gifna kunskapen och förmågan att på grwnd af denna
kunskap fälla korrekta omdömen — och på dessa
omdömen åter grunda sina handlingar.
Han ansåg, att det vore lika orimligt att tala om
en skilnad mellan gossens och flickans
kunskaps-bebof som att gifva olika recept åt deras diet.
Den bifallsstorm, som åtföljde lektor Almqvists
anförande var ett rättvist erkännande af hans klara
urskiljande af det väsentliga i all skolbildnings mål.
Bedaktör Beckman föreslog att lemna
undervisning i kokkonst i skollokalerna, som under sådana
undervisningstimmar »med lätthet» kunde ombildas
till kök. Han trodde sig häri se ett medel att
förekomma oenighet i äktenskapet.
För öfrigt betonade nästan alla talare
nödvändigheten af en »husmoderlig yrkesbildning» för qvinnor
och framburo mer eller mindre praktiska förslag till
meddelandet af en sådan redan under flickans skolår.
Elna Tenow.
Teater och musik.
Kungl. Operan. Lördagen den 30 dennes gifves
åter en intressant symfonikonsert å k. operan
med biträde af kejserlige pianisten Franz
Rummel, som då för första gången uppträder
härstädes. Programmet har följande utseende: 1)
Ouvertyren till »Hebriderna» af Mendelssohn; 2)
Pianokonsert af Beethoven, g-dur
(principalstämman utföres af br Franz Rummel); 4) Förspel till
»Tristan och Isoide» af Richard Wagner; 4) Fantasi
öfver ungerska folkmelodier af Liszt (Frans
Rummel); 5) Suite för orkester n:r 1 af Massenet.
I nästa vecka återupptages Andreas Halléns
opera »Harald Viking». Under inöfning är
likaledes den vackra oper. »Hoffmans äfventyr»,
hvilken för några år sedan gafs å dåvarande Nva
teatern, men der af lätt förklarliga skäl ej kunde
komma till sin fulla rätt.
K. dramatiska teatern uppförde sistlidne fredag
för första gången Ibsens skådespel »Frun från
hafvet». Då det på samma gång egendomliga och
märkliga stycket väl torde vara bekant för de
flesta af Iduns läsarinnor, anse vi oss kunna
utesluta all redogörelse för det sammas innehåll,
helst som väl ock tidningens inskränkta utrymme
lägger hinder i vägen härför.
Ett är emellertid säkert, att man vid
beskådandet af »Frun från hafvet» i mer än ett hänseende
beredes en intressant teaterafton, om man ock i
ett eller annat skulle känna sina förväntningar
besvikna. Hvad nu särskildt den första
föreställningen beträffar, så utgjorde den samma allt
igenom en hyllning åt den snillrika
framställarin-nan af titelrollen, fru Olga Fåhræus, f. Björkegren
— en hyllning, som man med bestämdhet kan
påstå var lika ärligt menad som ärligt förtjent.
Efter tvänne års frånvaro från den scen, hvars
förnämsta prydnad hon på sista tiden var,
framträdde hon nu åter i en alldeles ny roll. På
samma gång hon sålunda återbördade sig sjelf
åt den konstanstalt, bland hvars stjernor hon
alltid skall räknas, gaf hon publiken en ny
scenisk skapelse af det slag, som ej så lätt glömmes.
Var uppgiften svår att lösa, så var den ock
tacksam. Svårigheterna öfvervunnos emellertid med
lätthet, och allt efter som framställningen
fortskred, växte det jubel, som helsade
skådespelerskan för hennes genialiska framställning af den
själssjuka Ellida.
Doktor Wangel hade i hr Elmlund erhållit en
god representant. Deremot föreföll hr Hillberg
märkvärdigt ointresserad af lektor Arnholms roll.
Hr Palme gaf en god bild af den lungsiktige
bildhuggaren Lyngstrand och hr Backström var en
rolig »allas hjelpreda». Den främmande mannens
lilla, men synnerligt vigtiga roll — med
framställningen af densamma står eller faller hela stycket,
har Ibsen sjelf sagt — hade öfverlemnats åt hr
Örtengren. Detta val var dock föga lyckligt, tro
vi. I hr Ö:s framställning saknades nämligen
alldeles detta däinoniska och mystiskt
oemotståndliga, som man ovilkorligen väntar att finna, och
som ju utgör en förklaringsgrund till Eliidas
sinnestillstånd och handlingssätt. Monne ej hr
Hillberg här varit den lämpligaste? För d:r Wangels
döttrar, den längtande och vetgiriga Bolette samt
den slynakfiga Hilda, voro fröken Zetterberg och
fru Hartman goda representanter. Den senare
väckte i synnerhet mycken munterhet.
Iscensättningen — med ståtliga fjord- och
fjälldekorationer — länder hr Personne till synnerlig
berömmelse.
"Vi taga för gifvet, att Ibsens nya stycke
kommer att beskådas af hela den teaterälskande
allmänheten.
Vasateatern gaf i går tisdag för första gången
ett lustspel med sång af det vanliga tyska
dussinslaget, kalladt »Jägarbruden». Stycket, ehuru
svagt, skördade dock märkvärdigt nog ganska
lifligt bifall. Titelrollen återgafs rätt bra af fröken
Håkanson; rösten var dock alldeles för
otillräcklig. Hr Grunder var en välmående
sodavattensfabrikant och väckte stormande bifall som
»söndagsjägare». De öfrige medspelande skötte sina
resp. roller oklanderligt. Ben 27 mars.
Mycket väsen för ingenting.
Små broderier på verklighetens botten
af Mathilda Langlet.
(Slut fr. föreg. n:r.)
|pj|vad i himlens namn vill detta säga?»
utropade han förskräckt. »Ingeborg!
Hon dör — vakna då — älskade!»
Hon såg upp, men slöt genast ögonen.
»Säg om det,» andades hon fram.
»Hvad? Älskade, älskade flicka! Se upp
igen; hvar är mamma? Ah, nu vaknar hon!»
»Det är öfver nu,» sade hon och sökte
draga sig ur hans armar. Men han höll
o o
henne blott hårdare fast. »Jag drömde något
— nyss,» sade hon, »jag blef rädd — och
sedan så glad — men nu är det förbi.»
»Förbi?» upprepade han gladt. »Nej,
min älskade, det är tvärt om alldeles nyss
böijadt! Ingeborg, nog har du sett — nog
har du förstått mina tankar, fast du icke
uppmuntrat mig, har du ej det? Och jag har
ej heller förut vågat säga något, men nu —
öfverraskningen — Ingeborg, säg, att du
också älskar mig och vill blifva min hustru!»
Hon kunde knapt andas, och icke för sitt
lif fick hon fram ett ord. Men en ångest
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
