Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. Fredagen den 29 mars 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Manuskript, som ej antages titi införande, återsändes, så vida porto bl- | f-n i i k i Annonser mottagas endast mot kontant liqvid 1 förskott af 2b öre pi
4-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I LJ U IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
att hon nu genom sin eländiga obeslutsamhet
skulle kunna förspilla sitt lifs lycka grep
henne, och utan att besinna sig slog hon
armarne om hans hals och brast i gråt.
Han förstod henne och lät henne gråta ut,
smekte hennes vackra hår och kysste lätt
hennes panna, oeh efter några ögonblick lyfte
hon upp sitt tårsköljda, glädjestrålande anlete
och sade ömt och blygt sitt ja till hans bön.
»Men hvar är mamma?» frågade han,
ifrig att få dela med sig af sin glädje.
Med några ord berättade nu Ingeborg, huru
ängsliga de alla varit, och huru de begifvit
sig ut att söka honom. Förundrad såg han
och hörde på henne. Hon talade raskt och
lifligt, och hennes ögon glänste. Stelheten
var försvunnen, och det fina ansigte) var
nästan skönt, ty nu hade det kommit uttryck
deri. Hon såg hans förundran.
»Jag är som en ny menniska,» sade hon
och log. »Det är som om några hårda baud
omkring hjertat nu hade brustit — jag vet
inte, huru det är, men jag känner mig så fri,
så stark —»
»Så sjelfständig,» ifylde han.
»Det kan hända,» sade hon leeende, >. men
nu — nu kommer någon!»
Det var Marie, trött och uppgifven.
»Åh, der är han ju!» utropade hou och
kastade sig om brödrens hals. »Du stygge,
älskade Algot, som gjort oss alla så
ängsliga! Hvar i all verlden har du hållit hus?»
»Jag följde med skolläraren, herr
Berndtson, du vet, han, som är så godt som blind,
sedan solen gått ned —»
»Hönsblind,» afbröt Maria, och nu kunde
hon redan skratta.
»Kalla det hvad du vill. Emellertid kom
han in på kontoret till mig och bad, att jag
skulle följa honom till inspektörens, der han
stämt möte med en person, som skulle
ledsaga honom hem. Han hade haft så
ömkliga äfventyr — kört hufvudet emot
grindstolpen och gått in i vedboden, i tanke att
det var stallkammaren hos inspektörens —
och så gick jag med honom och tänkte
aldrig gå längre än till inspektorsbyggningen.»
»Ocli der var ingen hemma?»
»Nej, der fans inte en katt en gång, och
så måste jag gå med honom hem —»
»Men det är ju nästan en hel
fjerdingsväg!»
»Ja, och i mörkret var det nästan två,
tror jag, ehuru vi gingo genvägen genom
skogen — eller kanske just derför.»
»Men här stå vi och prata,» utbrast
Ingeborg, »och tant, som är ute och letar efter
— efter —»
»Algot, ja,» ifylde Maria. »Jag såg ett
ljus långt bort, när jag var nära hemma,
men förmådde ej gå dit, och då jag såg att
det lyste i förstufönstret anade jag, att Algot
var hemma. Det var förståndigt af dig,
Algot, att sätta ut lampan i förstugan — eljes
hade jag ej hittat hem, tror jag.»
»Det gjorde jag visst inte.»
»Jag gjorde det,» sade Ingeborg, »och gå
nu och möt tant!» tillade hon, vändande sig
till Algot. »Hon är ju så ängslig.»
»Om jag visste, åt hvilket håll jag skulle
gå,» böljade han, litet tvekande. »Yi kunna
få leka kurra gömma med hvar andra hela
natten.»
»Gå ändå», bad Ingeborg, »hon har säkert
gått utåt vägen till doktorns. Maria såg ju
lyktan — åt hvilket håll?»
»Det vet jag knappast,» sade Maria, som
helt förundrad betraktat marmorbilden, »men
jag tror nästan, att det var åt den sidan.»
»Ja, gå nu, gå nu!» sade Ingeborg ifrigt.
»Här är hatten.» Och hon nästan sköt
honom ut genom dörren.
»Hvad är det åt dig, Ingeborg? Det
måste jag ännu en gång fråga dig,» sade Maria,
som knapt kunde hemta sig från sin
förvåning. »Har någonting händt — eller hvad
är det?»
»Jo, det har händt något — det har händt,
att jag är så glad, så glad — jag vill taga
hela verlden i famn — och dig framför allt!»
sade Ingeborg och kysste henne hjertligt.
»Jag tror bestämdt, att du är glad öfver
att Algot är helbregda hemma igen,» sade
Maria. »Du är allt en god själ, ändå —
men, hvad står nu på?»
Någon kom rusande upp för trappau med
förfarlig fart och störtade in i rummet, innan
någon af flickorna hunnit få upp dörren.
Det var doktorn.
»Hvar är han?» ropade han. »Hur är
det med honom? Står det mycket illa lill?
Har han verkligen brutit bägge benen?»
»Hvem i himlens namn menar ni?» utbrast
Maria. »Väl inte Algot? Han gick nyss
härifrån för att söka upp mamma, som jag
har varit ute för att söka, och som är ute
och söker efter honom!»
»Ha, ha, ha!» skrattade doktorn. »Det
var ett hiskeligt sökande. Nå, gick han här
ifrån, så har han väl benen i behåll,
åtminstone. Annars hörde jag i grindstugan, der
jag var inne, att han skulle hafva halkat
och brutit benen.»
»Hvem i all verlden har sagt det?»
»Kontors-Kalle lär ha hört det af Stina
och sagt det till smeden Lindberg, och så
har det gått vidare. Men huru hänger det
egentligen ihop med detta? Vi måtte hafva
gått af och an, som skottspolar här!»
Flickorna redogjorde nu för alla de
märkliga tilldragelserna, och Maria uppehöll sig
mycket vid, huru ängsliga de alla varit, och
hur »mamma» var fullt öfvertygad om, att
Algot halkat oeh brutit benet, låg
afsvim-mad i någon backe, skulle i mörkret blifva
öfverkörd, med mera rysligheter.
»Der ha vi det!» sade doktorn. »Stina
har väl sagt, att frun var rädd, att något
sådant händt, och under marschen till
grindstugan har nyheten blifvit så der omformad.»
Efter en stund återkom emellertid hela det
utvandrade sällskapet, inklusive Stina, som,
innan någon hunnit säga ett ord, redan i
trappan ropade: »Nu ä’ falle plättarne precis
skinntorra, så en inte kan få sönder dom med
bräckjern, en gång!»
Förklaringar och utrop och förvåning följde
nu i mängd och omvexling. Slutligen sjönk
fru Ternitz uttröttad ned i soffhörnet och
utbrast:
»Ja, detta kan man då riktigt kalla
’mycket väsen för ingenting’!»
»Ingenting?» upprepade Algot. »Misstag,
mamma lilla! Kan det kallas för ingenting,
att mamma nu skall få se sin blifvande
sonhustru? Och det hade kanske eljes ej blifvit
af. Här är hon,» tillade han och slog armen
om Ingeborgs lif.
»Marmorbilden!» utropade fru Ternitz i
häpenheten.
»Ja, älskade tant,» sade Ingeborg leende,
»men nu har marmorbilden fått lif!»
Och så kysste fästmannen henne midt för
de andras ögon, och då var saken klar.
»Detta lyckliga resultat,» sade doktorn
med komiskt allvar, »föranleder mig att
påpeka ännu en angenäm följd af aftonens
förvexlingar, nämligen att fru Ternitz derigenom
erhållit icke blott en sonhustru, utan också
en — måg!»
Dermed tog han Marias hand och ledde
henne fram till modren. Den unga flickan
var så ytterligt förvånad, att hon utan
motstånd lät sig föras, men så sansade hon sig
och ämnade rycka sin hand ur doktorns. Men
han höll den fast, och då hon såg på honom,
mötte hon en blick, så öm och så varm, att
hon justerade sitt första beslut och lät sin
lilla hand stanna qvar i den, som så fast
och hjertligt slöt sig derom.
»Nå, ja,» sade hon muntert, »hvarför icke?
Men hvad säger mamma?»
»Är det ert allvar, doktor?» frågade
»mamma».
»Det har länge varit mitt allvar,» svarade
han, »blott tillfället fattades, och det —
kom nu.»
»Ja, då säger jag till er alle sammans:
Gud välsigne er, mina barn!» sade fru
Ternitz med tårar i ögonen.
»Och hvad säger du, Algot?» frågade
doktorn, »du skall väl vara Marias giftoman,
förstår jag.»
»Jag säger ja och amen,» svarade Algot,
»och för att visa, att jag också kan citera
Shakespeare, vill jag uttrycka den
förhoppning, att ehuru förpjesen visserligen icke
gjorde skäl för rubriken: Mycket väsen för
ingen ting, den dock måtte ställa så till, att
efterpjesen gör skäl för mottot: Så tuktas en
argbigga!»
»Akta dig, att inte argbiggan tuktar dig!»
ropade Maria skrattande och rusade emot
brodern, som vek undan och ropade: »Nu
börjas den vilda jagten!»
Men i det samma tvärstannade båda, ty
Stina slog upp dörren till matsalen och sade
det enda ordet: »Matbud!»
Till Sveriges prestfruar.
ör eder alla torde det vara bekant, att Grenna
W kyrka brunnit.
Det kan icke beskrifvas, huru vemodsfullt det
kändes att se det kära templet omsvepas af eldslågor
och förtäras, under det att vi stodo alldeles redlösa
utan att kunna afvända olyckan.
Kyrkan vax lågt brandförsäkrad och kyrkokassan
nästan uttömd till följd af reparationer, som blifvit
gjorda de senaste åren.
Vi hade vackra klockor och en god orgel, huru
skola vi få lika igen? Kanske skola landets
prestfruar vara villiga att hjelpa mig samla medel
dertill?
Detta skulle ske, icke genom listor, utan genom
att anskafiä och ställa fram en liten sparbössa, i
hvilken den minsta skärf kunde inläggas af dem, som
gå in och ut i edra prestgårdar.
Ingen skulle nödgas dertill; ty den villigaste
gåfvan, om än liten, har den största välsignelse med
sig.
Mången af eder skall kanske säga: »icke kan jag
samla något i sparbössan, som är vardt att sända
såsom hjelp vid en kyrkobyggnad». Om I också
icke skullen få mer än två kronor i edra sparbössor,
så veten, att vrnånga bäckar små göra en stor å».—
Den, som endast vill åstadkomma stora verk,
uträttar sällan något. Nej, låtom oss vara anspråkslösa
och små, hjelpa hvar andra och gifva Gud äran.
Skulle nu någon af eder, kära fruar, tycka detta
mitt förslag vara otillbörligt eller besvärligt, så
lyssna icke derpå. Allt skall vara frivilligt både å eder
ocli edra vänners i församlingen sida.
De af eder, som med tacksamma hjertan för edra
egna kyrkors bevarande tänka på oss och vilja hjelpa
oss i vårt bekymmer, torde före maj månads utgång
detia år godhetsfullt sända de insamlade medlen, för
hvilka redovisning skall ske i någon
Stockholmstidning,
till prostinnan Erika Högberg,
Grenna.
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
