Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. Fredagen den 12 april 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kottar för ett i r\ i 1 k i Tidningen nnehåller nästan uteslutande originalbidrag. —Uppgif à
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — | L/ U |\| närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
tillägga, att han ej hade någon öfverdrifven
vördnad för den tidens flickskolor.
En af bröderna — han var for klen till
annat arbete — lärde mig läsa, men emedan
jag då ej var mer än fyra år gammal,
minnes jag ej hans metod, och som hans helsa
tidtals kräfde, att han under månader
vistades i Danmark hos berömde läkare, gick jag
på egen hand, uppmuntrad af far och mor,
vidare på kunskapens väg, der för mig idel
rosor växte, så vida jag ej för läsningen
försummade det arbete, jag hade att utföra i
det stora landthushållet. Ty strängt arbete
inom och utom hus, med sysslor i de
vidlyftiga trädgårdarne, på åker och äng, med lin
och ull, spånad, väfnad, söm och mycket
annat upptog för små och stora veckans sex
arbetsdagar; läsningen tillhörde egentligen
söndagen, sedan denna konst var inhemtad
nämligen.
Kom så den dag, då föräldrarne ansågo
det vara tid för mig att lära skrifva. Min
bror var då död, alla de andra äldre
syskonen voro förhindrade att handleda mig, ty
utom det dagliga arbetet, tillkom det oss
flickor »att någorlunda ledigt uppträda i
sällskapslifvet» i hemmet, der vi esomoftast sågo
tillfälliga eller inbjudna gäster af alla
samhällsklasser. Men om jag för min del hade
»s. k. savoir vivre» (också ett af vilkoren),
vågar jag ej påstå. Skrifva skulle tioåringen
i alla fall lära, oeh så spatserade jag en
vinter till en i grannskapet boende halt åh o,
hvilken, på grund af detta sitt kroppslyte, i
yngre dagar egnat sig åt skolan.
Du gamle, hederlige Nils Kerstensson, hvad
skulle du säga, om du stode upp ibland oss
och skådade våra skolbarns lärdom! Du hade
ej en aning om, att modersmålets stafning
lärdes på annat sätt, än genom att läsa det;
du pratade aldrig om det du inte visste,
utan skötte tyst garfningen af fårskinn till
pelsar, lagade seldon eller tillredde det bläck,
med hvilket jag och ett par kamrater ritade
våra bokstäfver. Och lika tyst som du, satt
din vänliga gumma och spann sina blånor,
medan från den fyrkantiga jernugnens skifva
uppsteg ett litet rökoffer, beredt af en med
rödlöksskal och lavendelknopp betäckt
sockerbit.
Hvilka harmlösa, lustiga minnen erbjuder
ej denna undervisning, eller rättare detta af
lärare ostörda sjelfarbete! Men då det är
föga troligt, att Nita Kerstenssons bild,
utförligare tecknad, skulle bidraga till att
förskaffa mig rang bland »bättre flickor», får
jag se mig om efter något annat att lägga i
vågskålen.
Månne det kan hjelpa mig något, om jag
anför det sakförhållande, att i hemmet fans
ett ansenligt förråd af böcker? Der funnos
större historiska verk, liksom också en hel
del andra vetenskapliga arbeten, af hvilka
min far köpt många på auktioner efter lärde
män, så det var ej så märkligt, att äfven
filosofiska verk, liksom också läroböcker i
främmande språk kommit med.
Min far läste på alla lediga stunder, dock
aldrig skönliteratur, om jag undantager ett
par af våra skalders arbeten. Men när han
gjorde sina årliga sommarresor i affärer till
hufvudstaden eller till Gefle, utvidgades vår
fritid en smula, och då flöt den aldrig belt
utsinade strömmen af skönliteratur starkare
in i huset. Genom goda vänners försorg
gjorde vi förtrolig bekantskap med många af
de mästerverk, hvilkas titlar ungdomen nu lär
känna i skolornas högre klasser. Min far
— han hette Pål Nilsson — låtsade sig tro,
att vi systrar blott höllo oss till husets
bokförråd och ökade detta med nya historiska
verk samt goda resebeskrifningar m. m.; men
under inga omständigheter tilläts läsningen
inkräkta på kroppsarbetet. Välsignelse öfver
honom och min kloka, arbetsamma mor!
Min far dog plötsligt, midt i sin ifrigaste
bondeverksamhet; hemmet öfverläts af min
mor till äldste sonen, som flyttade dit med
sin familj, och åt några af oss systrar
anvisades nytt hem och ny verksamhet å vår
andra egendom, Ramlösa helsobrunn, som
skulle bestyras af en dertill utsedd
disponent. Oeh så utbyttes friluftsarbetet
nöd-tvunget mot bad-, brunns- och societetslif,
af hvars s. k. nöjen vi dock gjorde
måttligt bruk.
Här slutade min flicktid, ty jag gifte mig;
valde »i frihet och under ansvar», hvilket
sätt jag af erfarenhet kan anbefalla,
synnerligast om det tillämpas fore giftermålet.
Med ödmjuk bön om förlåtelse för det jag
besvärat Iduns läsarinnor med att taga
kännedom om mina personliga förhållanden, hvilka
jag aldrig skulle ha nämt, om ej den här
frågan om »bättre flickor» kastat mig in i
tviflens mörka natt, anbefaller jag mig och
denna min sak i alla goda, upplysta
qvin-nors benägna välvilja.
Helsingborg i mars 1889.
Ave.
Till hvad den ärade författarinnan här
ofvan anfört vilja vi endast erinra om
hennes verksamhet inom pressen och
literaturen. Oräkneliga äro de uppsatser hon strött
omkring sig i en mängd tidningar och
tidskrifter och behandlande en mängd frågor,
framför allt dock uppfostringsfrågan. För
denna fråga hyser fru Wigström det
lifligaste intresse, och på detta område har hon
samlat betydande erfarenheter, hvilka hon
sökt göra fruktbringande i en af henne
sedau många år tillbaka ledd privat skola
i Helsingborg, den der åtnjuter stort
anseende. Sjelf alldeles ovanligt ungdomlig ännu
vid fylda 56 år, intresserar hon sig för allt,
som rör ungdomen. Ett område, på
hvilket hon derjemte är särdeles bevandrad, är
studiet af svenskt folklif. Hennes
folk-lifsskildringar äro förträffliga och hafva rönt
berättigadt uppseende såväl inom- som
utomlands.
Och hvilken flitig och intressant
med-arbetarinna fru W. varit i Idun, det veta
våra läsarinnor sjelfva. Ave och Mathilda
Langlet äro två förf.-namn, som för Iduns
läsekrets blifvit synnerligen kära. Otaliga
äro ock de uppmaningar, som ingått till
oss, att i Idun intaga de ärade
författarinnornas porträtt. Efter åtskilliga fåfänga
öfvertalningsförsök hafva vi nu ändtligen
lyckats erhålla en fotografi af Ave, och vi
kunna nämna, det god utsigt finnes för, att
vi snart, också skola kunna presentera fru
Langlet.
Mellan himmel och haf.
fögt öfver högen saltskum stänker,
snabt öfver svallande fjärd det går;
då och, då en fiskmås sig sänker,
spanande lofvar kring slupen slår.
Svept i schal i för’n hon sitter,
litar på styrman i blå kavaj,
tycker sig se i vågens glitter
fenor blixtra på hvalfisk och haj.
Stundom ned i de gröna djupen
dyka de båda en kort sekund —
men i den nästa sträcker slupen,
glänsande hvit, mot blånande suncl.
O, der ute ej skär och bankar,
endast himmel och haf de se,
och i lifsglada, friska tankar
här sin tro de hvar anclra ge!
Daniel Fallström.
Må exemplen tala!
Verklighetsbilder.
Af Clara Romdahl.
Prisbelönade vid Iduns femte täfling.
id en vårexamen med lärjungarne i
högsta klassen i Y. elementarläroverk för
flickor kunde det ej undgå en
uppmärksam åhörare, hvilken ojemnhet i kunskaper
som var rådande bland de utgående eleverna.
Ja, det gjorde åtminstone på mig ett
pinsamt intryck att tänka på, hurusom alla dessa
flickor hädanefter hade anspråk på att anses
vara ganska bildade qvinnor, ehuru flere
bland dem med sina examenssvar bevisat,
att de nu gingo allt för tidigt från mästaren.
Men hvadan kom sig detta? Att det ej
var skolundervisningens fel, intygade de
kunniga, intelligenta och pigga eleverna på ett
glänsande sätt. Orsaken till den rådande
ojemnheten, sades mig, hade sin grund deri,
att just de der »svaga» eleverna i regel
endast gått några få terminer i skolan, efter
att förut meddelats mer eller mindre god
enskild undervisning. Och när så föräldrarne
kommo för att anmäla dem till inträde i
skolan, så stipulerade dessa vanligen som vilkor,
att deras — oftast fjorton- à femtonåriga
döttrar — skulle intagas i näst högsta
klassen. Hvarom inte, så togo de barnen med
sig hem till landet igen för att fortsätta för
»guvernanten». »Ty att låta dem läsa bland
de små, kunde aldrig hända.»
Men som, tyvärr, den privata
läroanstaltens ekonomi i hög grad var beroende af
lärjungeantalet, så var frestelsen ganska stor
att ej, annat än i yttersta nödfall, afsäga sig
någon elev. Hvilka sorgliga följder detta
kunde hafva för framtiden, besinnade man ej.
Men ännu några ord om den ofvan nämda
examen.
Medan jag under en rast samtalade just
härom med skolans rektor, observerade jag,
huru en af lärarne talade med den ena efter
den andra af de nu utgående eleverna, samt
äfven hurusom hans uttrycksfulla ansigte blef
allt allt dystrare och dystrare.
Som jag var hans vän, anförtrodde han
mig snart orsaken härtill.
»Lade du märke till, huru hemskt okunnig
i mina ämnen den der blonda flickan var?»
frågade han mig strax derefter. Oeh mitt
svar lydde: »Ja, det bara förvånade mig,att
du lät henne hålla på så länge, när hon inte
kunde något.»
»Det gjorde jag,» svarade han, »för att
offentligen bevisa, att mitt C var ett rättvist
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
