Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. Fredagen den 12 april 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nàlles ett nummer Ivackan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- | P\ I I M Idun, erhålle» c<t gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken
abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I U U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera-
betyg, trots moderns påstående, som säger,
att hon har läshufvud oeh är skapad till
lärarinna.»
»Men flickan har väl mera sjelf kännedom
än så,» invände jag. Och nu fick jag veta,
att han vid samtal med flickan fått höra,
huru hennes föräldrar, mot flickans önskan,
gått i författning om att skaffa henne
lärarinneplats och det till på köpet hos en
broder till mig.
Jag stod som förstenad. Skulle denna
okunniga och, hvad värre var, synbart för
studier ointresserade flicka kanske komma att
totalt förderfva läslusten för mina kära små
brorsbarn. Ty var det väl möjligt, att hon,
som under sin egen sista examen tedde sig
så slö, likgiltig och dum, skulle kunna
uppväcka håg för studier hos andra.
»Nej, tusen gånger nej», ropade det inom
mig,
Och med hela öfvertygelsens värma besvor
jag sedan min svägerska att skaffa sina barn
en dugligare lärarinna. Men förgäfves.
»Flickan såg söt och anspråkslös ut, hade lofvat
att hvarje ledig stund hjelpa till i hushållet,»
sade hon samt ville lugna mig med, att det
inte behöfdes så mycket kunskaper för att
undervisa nybörjare. Jag märkte, att det
tjenade till intet att resonnera. Hon tyckte,
att »affären» var lysande, och jublade vid
tanken på att få sig ett biträde i hushållet.
Då jag följande vår gästade min brors
familj, hade jag tillfälle att få se frukterna af
den »husliga» lärarinnans verksamhet.
»Nå, barn, är det roligt att hafva börjat
läsa?» frågade jag mina små lifliga brorsbarn.
»Nej, hu då!» svarades i korus.
»Men nog är väl eder lärarinna snäll mot
er?» sporde jag vidare.
»Ja, men i synnerhet när vi koka knäck,
se det är en sak hon är skicklig till, det,»
svarade Ragnar, äldste gossen.
Jag frågade icke vidare, utan beslöt att
följande dag åhöra en lektion. Vid mitt
inträde i skolrummet i och för detta syftemål
öfverraskade jag lärarinnan med att finna
henne liggande på soffan. Hon höll ett bref
i handen.
Vid ett bord sutto de två yngsta barnen
och skrefvo. På en stol bredvid lärarinnan
satt Ragnar och läste innantill ur folkskolans
läsebok.
»Är det någon ni önskar tala vid?»
frågade den unga flickan och reste sig upp.
»Jag önskar endast få höra, hvilka
framsteg de kära småttingarne gjort,» svarade jag
och slog mig ned i gungstolen.
»Åh, det är intet att höra än,» svarade
hon förläget.
Och jag fann, minut efter minut, att hon
talade sanning. Bland annat kom jag att
få höra det sätt, hvarpå hon undervisade i
kristendom. På ett kallt, ©intresseradt, ja,
rent af liknöjdt sätt behandlade hon detta så
vigtiga ämne. Och barnen bara gäspade och
sågo sömniga ut. Då jag reste mig upp för
att gå, beklagade hon, att jag just skulle
kommit att få höra »ett så tråkigt ämne».
Jag medgaf, att jag haft otur och lofvade
komma igen. Dagen derpå bevistade jag en
räknelektion. Den artade sig att blifva lika
odräglig som kristendomstimmen. Stackars
min lille Ragnar, hvad han svettades och
pinades; men någon reda och klarhet kom
han ej till i fråga om sin räkning, huru han
än bjöd till. Undervisningen saknade all
metod oeh var oklar och dunkel i högsta
grad. »Att lära barn räkna är det
ledsammaste som fins», hette det nu från lärarin-
nans sida. Jag gjorde en tyst bugning och
försvann, ty att tacka för den åhörda
lektionen var jag ej nog falsk att göra. Men
deremot gratulerade jag i mitt hjerta barnen,
då jag kort derpå fick höra, att deras
lärarinna till följd af sitt snart blifvande
giftermål skulle flytta till midsommaren.
»Kan du tänka dig värre galenskaper,»
sade min svägerska kort härefter, och
berättade vidare, att hennes man, henne ovetande,
gått och skaffat dem på halsen en onödigt
lärd oeh dyr guvernant. »En som är
alldeles olämplig och har betingat sig rättighet
att disponera sina lediga timmar till egna
studier,» fullföljde min svägerska misslynt.
»Tacka vill jag den förra; henne hade jag
nytta utaf, det var annat det,» slutade hon.
»Få se, om inte du blir ännu mera
belåten med den nya lärarinnan ändå,» sade jag
tröstande och i mitt hjerta glad i hoppet, att
de kära små nu skulle få bättre håg att läsa.
Det led mot jul, och enligt löfte reste jag
att tillbringa denna högtid på min broders
landtegendom.
Det första jag kom in i salen, märkte jag,
att min kära svägerska var ledsen. »Kan
du tänka dig värre dumheter,» började hon,
och så följde en lång jeremiad öfver, att
guvernanten anhållit att så här midt i julstöket
fa kalla examensvittnen att höra på barnens
examen. »Och nu vill gubben min,» tillade
hon, »att prosten och häradshöfdingen skulle
inbjudas för sådant lappris skull. Följden
blir, att jag får afbryta slägten för att se
dem på middag,» fullföljde hon vidare och
såg ytterst förgrymmad ut.
»Håll du gerna en liten treflig festmiddag
i glädjen, att du fått en så nitisk och
samvetsgrann lärarinna åt dina barn,» svarade
jag-
»Jo, vackert samvetsgrann; hon har då
inte sytt i så mycket som en knapp eller
lagat en strumpa åt oss, nej, inte så mycket
som hjelpt till att duka ett bord en gång,»
tillade min svägerska förtrytsamt. Och derpå
höll hon en lofsång öfver förra lärarinnan:
»hon hade gjort nytta, hon, utan att göra
väsen och bråk af sin lärdom jemt». Efter
detta loftal gick min svägerska ut, och jag
lät henne gå utan vidare invändningar, ty
hvartill tjenar det att orda i
undervisningsfrågor med henne? Det hade varit lika
för-spild möda som att läsa Cicero för en
hottentott.
Deremot hade jag, i afvaktan på min brors
hemkomst från jagten, ett behof att genast
lära känna den misskända, men säkert
förträffliga lärarinnan.
Jag gjorde mig ärende med att fråga efter
Ragnar, som jag ville bedja om en tjenst.
Hon var emellertid ensam inne i rummet.
Barnen hade vid min ankomst fått en stunds
permission och hade ännu ej infunnit sig i
skolrummet. Vid mitt inträde satt den unga
lärarinnan djupt nedböjd öfver en griffeltafla.
Hon var så fördjupad i att skrifva på taflan,
att hon ej märkte, att någon kom. Slutligen
röjde jag min närvaro. Vi blefvo
presenterade af och för hvarandra. — »Förlåt att
jag hvarken hörde eller såg, att någon kom»,
sade hon samt redogjorde för de bekymmer
hon hade i oeh för att få Ragnar att blifva
road af räkning. Hon hade just vid mitt
inträde suttit och skrifvit upp några tal åt
honom. Hon visade mig dem. Jag såg den
möda, hon nedlagt för att hitta på något
roande. Han hade nu fått i uppgift att dela
ut julhögar åt sina syskon och sig. De sexton
nötterna skulle delas i lika många delar som
barnen voro. Kakor, russin oeh mandel
äfvenså. Hon såg, att jag med intresse läste
på taflan, och sade förklarande: »Jag vet ej
om det är dumt; men jag tror att blotta
siffrorna äro för abstrakta oeh ointressanta för
Ragnar. Och det är min pligt», tillade hon,
»att till hvarje pris få honom road af
räkning, så väl som af hvarje annat läroämne.»
Jag frågade henne nu, om barnen visade
håg för studier. Och fick till svar: »Det
syntes mig ej så till en början. Men nu
Gudskelof äro de ganska uppmärksamma.»
Och så återgick hon till Ragnars räkning.
»Bara jag egde förmåga att klargöra hans
små uppgifter riktigt tydligt», sade hon och
fullföljde: »ty huru skall han annars kunna
reda sig här i verlden, blir inte grunden god,
ramlar hela byggnaden.»
»Ni har rätt, min fröken», svarade jag,
och uttalade min tacksamhet för det lefvande
intresse hon tycktes egna sina elever. »O,
ni kan ej ana, huru orolig och ängslig jag
dagligen är, för att ej mina lektioner skola
vara nog intresseväckande och lärorika för
barnen», svarade hon ödmjukt och fortfor
vidare, »jag dömer alltid mig sjelf, hvarje
gång de små stackrarne se ohågade ut. Och
oftast finner jag i så fall, att samvetet svarar
»skyldig».
I det samma hördes steg i trappan. Ett,
tu, tre voro barnen församlade kring bordet
för att återtaga den afbrutna läsningen.
Lärarinnan bad mig taga plats, oeh jag
stadnade och åhörde den förträffligaste lektion i
geografi jag någonsin hört. Först förhördes
lexan. Derpå bad lärarinnan den lille Ragnar
att med egna ord göra en liten
resebeskrifning öfver det län, han haft i läxa. Och
med kartan till hjelp redogjorde han på ett
om intresse vittnande sätt för, huru man
klokast borde färdas fram der i trakten.
Han omtalade då, i hvilka väderstrec kstäderna
lågo från hvar andra, hvilka historiska
tilldragelser der timat, och hvilka sevärdheter
der funnos. Och egendomligheterna i fråga
om natur och folk tycktes den lille parfveln
också hafva litet reda på att döma af det
lilla sakrika föredraget.
»Det låter som om du varit i Dalarna»,
utropade jag till den lilla berättaren.
»Ja, min önskan och sträfvan är, att han
skall känna sig lika intresserad för de orter
han läser om, som om han sjelf genomrest
dem», sade lärarinnan och smekte sin lilla
elev på hufvudet.
»Men huru kan ni få i honom allt det
der?» frågade jag.
»Jo, före genomgången af ny lexa har jag
studerat den sjelf. Och när vi så gå i genom
den samma, så berättar jag med ledning af
större läroböcker litet af hvad jag anser kunna
intressera honom, och på så sätt blir den
torra geografilexan ofantligt mycket roligare»,
sade hon. »Och så fastna lexorna i minnet,
om de läras med lust oeh fröjd», tillade hon.
Jag medgaf, att hon hade rätt; ty jag
tyckte mig hädanefter aldrig kunna glömma
Dalarne. Och skulle då ej Ragnar minnas
det? Han som på sina förmenta ströftåg i
andanom badat i Runn och fiskat i Siljan
och gjort sig förtrogen med Utmelands källare,
ja, alla de ställen Gustaf Vasa gästat. Efter
geografilektionen följde en kort rast, hvarpå
Ragnar skulle ha historia, hvilken lektion
småbarnen skulle tyst åhöra. Och så lifligt
och intressant som lärarinnan höll den samma,
kunde de ej annat än skatta sig lyckliga att
närvara.
Hon förevisade teckningar och kartor, be-
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
