Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. Fredagen den 19 april 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. —
IDUN
Tidningen innehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å
närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
hennes man drager sig till baka från sin låriga,
af så mycken utmärkelse lönade verksamhet
som diplomat för att med sin familj slå sig
till ro i det fjerran, exotiskt sköna land, som
sett hans hustru födas, har han dervid i
främsta rummet gått till mötes den hjertats
innerliga önskan, m:me de Castellanos ständigt
burit, hvart helst än skiftande vägar ledt.
Många och af angenäm art torde de
minnen vara, som m:me Castellanos bär med sig
från det nya fosterland, som nu senast varit
hennes; de af mest beståndande natur eger
hon förvisso i sina barn, hvilka äro födda på
svensk jord.
Idun bör ej saknas i något hem; den vill för
alla vara en god tomte, en tillförlitlig
rådgifvare.
Påskdag.
pjn. ligger en strimma af vårsnö qvar
i skuggan af stenhusraden;
men luften är solljum och himlen klar,
en aning om stundande sommardar
slår ned som ett rus öfver staden.
Det är ett vimmel på gator och torg,
ett vimmel af gamla och unga.
Ut skall man att glömma vinterns sorg,
de djerfvaste packa matsäckskorg
till Djurgår’n, der lärkorna sjunga.
Så fylles luften af klockors brus,
som ringa till påskedagsmessa,
de svara hvar andra från hus till hus,
en kör från Solna — i. morgonljus —
till Er st a kapell på bergets hjessa. ..
Hur sänkt det unga hufvud hon bar
sitt hjertas sorg att fördölja;
men svarta drägten i ljuset skar,
ett skratt förstummades här ocli livar,
ocli vänligt spörjande blickar följa. . .
Hon hade väl hoppats dock som de,
ja, hoppats allt utaf våren.
»Till påsk k, hade läkaren sagt, >få vi se,
livad krafter den sköna luften kan ge;
man dör ej så lätt vid de åren.»
Gud vet, att hon vakade clag och natt
i, mörka vintertider.
När helst ur feberdrömmen han spratt,
med tröstande ord till reds hon satt:
»du vinner nog helsa igen, hvad det lider.»
Dock gömmes din snyftning meclfåfäng
flit
i späda buketten af sippor röcla.
Der ute på grafven är snön så hvit:
jag vet, att den bleka sippan bärs dit
att vittna uppståndelsens lif ■— för de
döda.
Johan Nordling.
Fördomar.
Af
Mathilda Langlet.
ßj|et kan icke nekas, att fördomens makt
är stor, och att den verkat mycket ondt,
denna makt. Måhända ej så mycket, som
man tror, men dock tillräckligt. Visserligen
kan det hända, att fördomen verkar, i allt för
branta utförsbackar, ungefär som en
bromsinrättning på en vagn, oeh att en och annan
gång hela lasset torde hafva stjelpt, om ej
fördomar- då och då hejdat farten. Men å
andra sidan har af fördomens makt så mycket
godt blifvit undertryckt och så många
fördelar undanhållits menskligheten, att man
tryckt kan förklara denna makt orättmätig
och förderflig.
Osökt framställer sig då först den frågan:
hvad är egentligen fördom? Härpå kan blott
gifvas ett svar: fördomen är en förutfattad
mening, en slutsats utan nödiga
förutsättningar, en åsigt, som icke hvilar på förnuftiga
grunder och derför är oåtkomlig för
förnuftsskäl. Att fördomar få insteg hos menniskan,
kan deremot bero af många orsaker —
uppfostran, omgifning och andras inflytande,
mången gång också blott deraf att ingen
påpekar fördomarna och deras skadliga inflytande.
Tvärtom omhuldas och beskyddas månda
fördomar på det varmaste, och de flesta vilja ej
ens se, att mycket, som de hedra med namn
af åsigter, är blott fördomar, dem de insupit
nästan med modersmjölken. Ty alla äro nog
ense om, att fördomar äro förderfliga, men då
det gäller att draga fram oeh nedgöra
fördomen, vilja icke så många vara med längre.
Det torde ej heller gerna kunna förnekas,
att de, som häruti hafva mesta skulden, äro
qvinnorna, om också icke skulden egentligen
är deras, utan mest måste tillskrifvas
uppfostran, som sällan är riktad på att vidga deras
synkrest, utan fastmer på att ingifva dem en
viss dosis temligen onyttiga och sällan
fruktbärande kunskaper. Men hvaraf det nu också
härleder sig, måste vi medgifva, att qvinnorna
i allmänhet äro vida mera fördomsfulla än
männen, liksom de, också i allmänhet, äro
svårare att öfvertyga, mera sällan »taga reson»,
som man säger.
Eller är det annat än en fördom, denna
hos de flesta qvinnor rotfasta öfvertygelse, att
hvarje fin och bildad qvinna måste hafva
»vacker fason på sin kropp», d. v. s. icke
en sådan, som Gud och naturen förlänat
henne, utan en helt annan, en sådan, som
»modet» föreskrifver? Oeh i enlighet med
dessa föreskrifter formas kroppen redan i
barndomen antingen efter getingens eller
dromedarens modell — det är icke så noga, blott
det blir något annat, än hvad naturen sjelf
gifvit oss. Så kniper man in på somliga håll
oeh lägger till på andra, sätter stundom en
puckel fram, studom en puckel bak, snör
ihop midjan, klämmer ihop tårna, sätter torn
på hufvudet oeh styltor under hälarne, utan
minsta barmhertighet med de inre ädlare delar,
på hvilkas välbefinnande dock helsan
egentligen beror, utan en tanke på blodets omlopp,
som dock borde vara obehindradt, för att
kunna utföra sina vigtiga funktioner. Det
hjelper icke, att läkare tydligt och klart visa
det skadliga, icke heller att moralpredikanten
utlägger det orätta i sådant våld mot naturen.
Det hjelper icke ens, om förståndiga män
bedyra, att de finna dylika moder osmakliga,
och att det är fåfängt att derigenom söka
behaga männen i allmänhet — så fast en
tanklös sprätt behagar om en försnörd
dansdocka yttra, att hon är »väl växt», så är
detta ett orakelspråk, mot hvilket alla försök
att öfvertyga strandat. Helsa, framtid, eget
och efterkommandes lif sättas hänsynslöst på
spel blott för den oefterrättliga fördomen, att
särskildt qvinnokroppen måste marteras för
att blifva »vacker» och behaglig. Att en i
det hela finare kroppsbyggnad hos qvinnan
än hos mannen är både vacker och lämplig,
kan väl ej bestridas, men att den skall blifva
sådan genom hopklämd midja och liktornar
på marterade fötter, det är ändå litet
underligt.
Man skrattar åt kinesiskornas vanstälda
och förkrympta fötter, men man borde gråta
öfver de europeiska qvinnornas försnörda kropp,
när man tänker på, att det är inom denna
illa ramponerade hydda, som nya slägten skola
få sin första utveckling. Men det hjelper,
som sagdt, hvarken att gråta eller bedja, eller
— predika. Qvinnorna hafva nu en gång
fått i sitt hufvud, att det skönaste Gud har
skapat är — getingen, och att skaparen
begick ett misstag och en dumhet, när han
gjorde den del af kroppen, som skall inrymma
inelfvorna, litet rymligare, än t. ex. armar
och ben, der inga kaviteter behöfvas. Ergo
måste getingen, kosta hvad det vill,
efterliknas, och skaparens misstag korrigeras, skulle
än både lefver och lungor och blod förderfvas
på kuppen. Hvad är det för resten för
småsaker mot fördelen att vara »väl växt» (som
en svarfvad trädocka)! Ocn allt det der
»innanmätet» syns ju inte, så hvad skulle det
göra, om det vore fullt af tuberkler och sår
och elände!
Mannens kropp får utveckla sig temligen
obehindradt och får behålla de proportioner
den bör och skall hafva. Men qvinnans kropp
skall pressas och svängas in och ut i alla
tänkbara och otänkbara former, emedan hon
icke duger sådan, som hon är.
O fördom, fördom!
Hvad skulle det också vara annat än
fördom, som gör, att en ung dam — och för
resten också en gammal — skulle anse sig
evigt vanärad, om en herre finge se så
mycket som nageln af hennes lilltå blottad? Icke
kan det vara blygsamhet, ty hon exponerar,
utan att dertill på något sätt vara nödd och
tvungen, blottade skuldror och blottad barm,
i en grad, som lindrigast sagdt är förvånande,
att icke tala om »upp till axeln nakna armar»,
något som på en modeplansch nog kan vara
vackert, men i verkligheten verkar blott såsom
fräckhet. Skulle samma unga dam, som på
balen eller vid middagsbordet visat sig
betydligt mindre än halfklädd, räknadt från midjan
och uppåt, af en herre öfverraskas, t. ex. i
bagarstugan, klädd i endast kjortel och
lif-stycke, men dock betydligt mindre
dekollete-terad och bararmad än i balsalen, så vore
det tur, om hon inte fick en slagattack på
fläcken och strök med af pur blygsamhet.
Står hon i sitt rum och profvar en klädning,
höghalsad, men ännu utan insydda ärmar,
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
