Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. Fredagen den 19 april 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
na||es ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- i r-\ |INI Idun, erhålles »it gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken abonne
nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I L/ U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera
så gallskriker hon, om en herre tittar in
genom dörren; men på balen lägger hon
förtroendefullt en ännu mera blottad arm, till
påseende på samme kavaljers skuldra.-
Fördom — återigen fördom! "
Och när någon af de så kallade bättre
klassens qvinnor öfverraskas i arbetsdrägt och
under något arbete, hvad är det då annat än
fördom att göra ursäkter och krusa och visa
sig förlägen — ja, nästan se ut, som om man
skämdes, för att man duger till ärligt arbete
och har det förståndet att kläda sig så, som
arbetet fordrar? Och är det för resten icke
fördom, som hindrar så mången af oss att
utföra en hel del nyttigt och godt arbete, som
vi ganska väl kunde ega krafter och förmåga
till, men som anses allt för tarfligt och simpelt?
Det kan invändas, att dessa fördomar — i
fråga om klädedrägt och arbete — delas af
hela menniskoslägtet och icke äro specielt
qvinliga. Må det vara — till en viss grad.
Men det finnes också fördomar, som
onekligen äro frumtimrens oförytterliga egendom,
och för hvilka icke gifves annat skäl än: jag
tycker så, och: jag vill så hafva det, eller
också: jag tycker icke, och: jag vill icke. Och
dessas tal äro legio, och de vexla och bytas om,
men fortlefva det oaktadt med en seghet, som
förefaller otrolig, om de ock då ock då skifta
gestalt. Dessa äro de äkta, oöfvervinneliga
fördomarna — man kan icke besegra dem,
ty man vet ej, hvar och hur de skola
anfallas.
Det vore till exempel ganska möjligt att
få en klädning sydd lika modem och lika
välsittande af en mera anspråkslös
sömmerska, men det kan man naturligtvis icke
försöka — det vore ju himmelskriande, om
kläd-ningen icke skulle sitta som »gjuten» efter
— kroppen, höll jag på att säga! — efter
snörlifvet, menade jag naturligtvis. Men äfven
om man vore viss på detta toilettens A och
O, måste man dock låta sy hos den mycket
dyrare och mera renommerade sömmerskan,
fastän räkningen måhända betalas på
bekostnad af något för den husliga trefnaden vida
mera behöfligt och nyttigt. Och hvarför?
Kan det uppgifvas ett enda förnuftigt skäl
derför?
Och om en ung flicka kan sjelf sy sin
klädning och är nog djerf att erkänna,
att hon gjort det, då skall man se,
huru beundrande miner förändras till gäckande
och öfverlägsna! Förut hette det: » Åh, så
väl din klädning sitter! Så smakfullt
garnerad!» o. s. v. Men när på den ifriga frågan:
»Hvem har sytt den?» svaret blir: »jag har
sytt den sjelf», då låter det annorlunda. »Ah!
Ja — så!» (mycket långdraget). »Så rysligt
skicklig du är! Så duktig kan jag inte vara!»
(med invärtes svek af belåtenhet och en tyst
tacksamhetsbön för det man icke är som denne
stackars publikanen). Och sedan är
kläd-ningen hvarken »söt» eller »rysligt»
välsittande och tilldrager sig icke en enda blick,
om ej af medömkan. Må man icke säga, att
detta är öfverdrift — jag kan då svara som
Björnson, när man en gång förebrådde honom,
att hvad han berättade om svenska seder icke
var exakt: »jag har sett det!»
Hvad är det, som kommer våra mödrar att
låta sina små flickor pina sig och andra med
ett tröskande på piano, som egentligen icke
är annat än fingergymnastik, och äfven såsom
sådan ganska klen, om ej fördomens makt?
Den lilla flickan skulle kunna göra mycken
nytta inom hemmet, vara moderns »lilla
bjelp-reda» oeh utbilda sig för sitt kall som qvinna,
men nu herskar den olyckliga fördomen, att
ingen flicka kan blifva väl uppfostrad och
anses bildad utan (högst ofullkomlig)
kännedom af tre språk och pianomusik, och derför
skall en dyrbar tid förslösas och en hurtig,
praktisk liten flicka förvandlas till en
piano-klinkande, närsynt och bleksigtig ung dam,
åt hvilken sedermera med allt besvär måste
anskaffas plats eller inbringande sysselsättning,
så att hon kan sjelf bestrida omkostnaderna
för sin anspråksfulla toilett.
Man skulle kunna i oändlighet uppräkna
dylika anklagelser, oeh dock återstår den
svåraste — den nämligen, att qvinnorna i de
flesta fall så envist fasthålla vid sina ärfda
eller bibringade fördomar, att det blir hardt
när omöjligt att utrota dem. Och detta beror
väl ytterst på, att det är så mycket, som icke
anses såsom fördom, utan som god gammal
sed. Det enda möjliga sätt att förminska
fördomens makt, som finnes, är derför, att
qvinnorna sjelfva taga sig till att undersöka,
hvad som är fördom, och hvad som icke är
det, samt föresätta sig att, så snart de fått.
klart för sig att något beror på fördom,
genast försöka få bort det, eller åtminstone
motarbeta fördomen och dess verkningar.
Och så snart det visar sig, att ingen
förnuftig grund finnes för ett visst
tillvägagående, så snart icke något nöjaktigt skäl for
vårt handlingssätt kan påvisas, då göra vi
bäst i att stå stilla en stund och besinna oss
och göra oss sjelfva den frågan: är det månne
icke en fördom, som här binder oss, så att
vi göra det vi, om vi hade vår frihet, aldrig
skulle ens försöka? Om vi då och då ville
företaga en sådan liten pröfning af våra
motiver, så är det ej omöjligt, att resultatet
deraf skulle hafva ett icke så obetydligt
inflytande på vår omgifning oeh på våra barns
uppfostran. I alla fall borde det löna sig
att försöka.
Våren.
| |ed det värmande solljuset, den milda
vinden och de spirande träden börjar
också lifvet inom oss att pulsera starkare —
vi märka, att våren kommer. Äro vi vid
god helsa, kännes det ej så mycket, men ha
vi varit krassliga under vinterns lopp, tar
våren starkt på oss. Det gäller då att spara
på krafterna och att akta sig för att gå eller
arbeta sig svettig. Man måste sörja för att
få god oeh tillräcklig föda och ordentlig
nattsömn. Känner man sig svag och kraftlös,
kan man underhjelpa med ett eller annat
stärkande medel. Bland dessa intaga
jern-och kinasalterna en framstående plats. Här
följer receptet på en lösning af citronsyrad
jernkinin, hvaraf man kan ta en matsked 3
gånger dagligen: man köper på apoteket o
gram citronsyrad jernkinin oeh upplöser detta
i 250 gram vatten. Ett litet glas äkta vin
är ej heller olämpligt.
Våren är gerna förkylningarnas tid.
Derför bör man vara försigtig. Många äro de,
som ådraga sig en förkylning genom att
aflägga vinterkläderna för tidigt; men det är
så frestande, när man ser det vackra vädret.
Det är intet lätt att styra sig. Och man
hänger undan vinterplaggen. Esomoftast blir
man emellertid inom längre eller kortare tid
tvungen att taga fram dem igen. Man har
fått snufva eller »ondt i halsen». Derför
bör man vänta, till dess det blir värme i
luften, och då lägga af de tjocka kläderna
så småningom.
Vår är icke sommar. Flertalet menniskor,
synnerligast de unga, tyckes förvexla dessa
två årstider. Så fort nätt opp solen skiner
värmande ned öfver backarne, slå de sig ned
att hvila; eller bli de stående stilla långa
stunder, kanske med våta fötter.
Har man nu begått en slik dårskap, fryser
man, är varm i hufvudet och kall om fötterna;
med andra ord — är man förkyld, bör man
utan dröjsmål sörja för varm mat och dryck
och varma kläder. Det enklaste, om än ej
behagligaste sätt, hvarpå man kan befria sig
från en förkylning är att gå till sängs och
taga in varma och svettdrifvande drycker.
Här torde ock vara på sin plats att
påminna om, att den stora vårrengörningen helst
bör uppskjutas till längre fram på våren, då
den kan företagas utan allt för stor risk.
M. D.
A»
B eatrix.
Ett minne
af
Dolly Roon.
jf|jlljet är märkvärdigt, huru man ibland
för-följes af ett minne. Jag vet egentligen
ej, hur det kom sig, men i dag, då jag satt
vid femtiden uti mitt kabinett och drack min
sedvanliga kopp pekoe med en tunn skifva
toast (ett förträffligt medel för hyn, en kopp
té före dinern), så kom jag att tänka på
Beatrix v. Hohenburg. Stackars Trixie, ingen
var hennes like till att förljufva five o’clocken.
Med hvilken verve och fart förstod hon ej
att berätta »la petite chronique»; man kunde
ej ens finna sig stött om hennes små historier
ibland, oss emellan sagdt, nästan stodo på
gränsen af det skandalösa.
Och huru hon klädde sig! Hennes
toilet-ter voro sanna poem!
Att se huru hon behandlade sina
kavaljerer — det var en njutning! De lydde hennes
minsta vink, tillbedd som hon var.
»Bah», sade hon med sin egendomliga lilla
tyska brytning, som gaf hennes låga, mjuka
röst en ännu mera melodisk klang, »de äro
sig alla lika, dessa fåfänga, parfymerade
narrar. — Äro de män?» — och dermed
kunde Trixie gifva luft åt en hel serie
illasinnade anmärkningar om dessa varelser, som
icke visste, huru de nog skulle kunna behaga
henne.
»Du skall väl ändå en gång gifta dig?»
menade jag.
»Ja, måhända, men ser du, Dolly, jag har
den gammalmodiga åsigten att vilja älska och
högakta min man, oeh ser du bland alla dessa
— låt oss tala om någonting behagligare,»
och dermed satte hon sig till pianot och sjöng
med en skälmsk blick åt mig:
Mein Schatz ist ein Reiter,
Ein Reiter muss sein,
Das Pferd ist des Königs,
Der Reiter ist mein etc. etc.
Var Trixie kokett? Nej! Det är ett för
vulgärt uttryck för det eomotståndliga behag,
som omgaf henne; ett behag lika subtilt och
ljufligt som violblommans fina doft. Jag har
sett henne bringa män nästan till vansinne
härigenom. Hennes utomordentliga skönhet
fängslade dem. Alltid den samma mot alla,
från den rutinerade, segervane salongshjelten
till den obetydligaste underlöjtnant, som
rodnande framstammade en anhållan om en
dans.
»Men hvarför gifter du dig egentligen ej,»
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
