Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. Fredagen den 19 april 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
hade återtagit sitt lugn, men ett
olycksbådande skimmer glänste i hennes ögon,
någonting som talade om ett orubbligt fattadt
beslut.
»Kom, låt oss gå», sade hon. — I det
samma hördes brådskande steg, och Merowitz
ilade mot oss, vid min åsyn hejdade han de
ömhetsord, han hade på läpparne, och bugade
sig för Trixie, sägande: »detta är vår vals,
nådig fröken. Jag har sökt er öfver allt.»
Jag kände Trixies arm darra under min,
men det var blott för en sekund. Hennes
ögon blixtrade, hon höjde sin hvita arm, och
i det hon åter sänkte den, krossade hon sin
solfjäder på hans falska mun. Han tumlade
tillbaka med en ed på sina blödande läppar.
Med en föraktfull, befallande åtbörd visade
hon åt dörren. »Gå usling!» sade bon —
och han kröp ut lik en piskad hund.
Jag förde Beatrix upp till hennes rum.
Hon sade ej ett ord, hon fälde ej en tår.
Viljelöst lät hon mig föra sig. Hon var
förstenad utaf sin smärta.
Jag måste återvända till societeten för att
ej väcka för stort uppseende genom bådas vår
frånvaro. Jag möttes af den underrättelse,
att Merowitz sagt sig hafva fått ett telegram,
som kallade honom bort, och att han
ögonblickligen hade afrest. Han hade sett mycket
förstörd ut.
Ändtligen voro alla gäster borta. Jag gick
åter till Trixie, men fann hennes dörr läst.
»Jag vill vara ensam,» löd det afvisande
svaret på mina enträgna böner att komma in.
Öfverväldigad af trötthet och rörelse gick
jag till mina egna rum, der jag snart föll
uti en tung dvala, ur hvilken jag tidigt på
morgonen väcktes af Beatrix’ kammarjungfru,
som lemnade mig ett bref. Jag slet hastigt
upp det; en guldgul lock föll derur. —
Beatrix hår! Hvad betydde detta?
»Kära Dolly,» skref hon, »döm mig ej för
hårdt. Jag älskar honom ändå, öfver allting,
mera än mitt lif, och utan honom kan jag
ej lefva. Farväl! Låt ej verlden ana hvad
du vet. Din Beatrix.»
Förskräckt frågade jag kammarjungfrun,
hvar hennes matmor vore; hon svarade mig,
att nådig fröken ridit ut kl. 7, men vore
ännu ei återkommen.
Jag skyndade upp, blef klädd i hast och
ilade obemärkt ned till stallet, der jag fick
se Beatrix’ ridknekt, Jurgen, gå af och an,
förtviflad vridande sina händer.
På mina frågor framstönade han, att Beatrix
befallt honom sadla »Wilder Jäger» samt
förbjudit honom att såsom vanligt vara henne
följaktig. På hans böner och föreställningar
hade hon ej lyssnat, utan endast svingat sig
upp på hästen och i sträckt galopp ridit bort åt
Jastrauerskogen. »O, hon tar bestämdt lifvet
af sig. — »Wilder Jäger» hade ej varit ute
på flere dagar.»
Ack, jag förstod hennes mening alltför väl!
Att få ett par hästar sadlade och hasta efter
uti samma riktning -var ett ögonblicks verk.
»Hunden skall hjelpa oss,» utropade jag.
Jurgen förstod min mening, ty han löste
Macleod från den kedja, hvarmed han hölls
bunden i hundgården. Tjutande och med
långa språng rusade han i väg, vädrande
Beatrix’ spår.
Jag var i den hemskaste oro. Vi redo i
fyrsprång ned till Jastrauerskogen — intet spår
efter Beatrix! Vi fortsatte vår färd, blindt
följande Macleod. Ändtligen kommo vi genom
skogen ut på ett stort fält, som sluttade skarpt
nedåt, begränsadt å ena sidan af en bäck,
som löpte jemte en hög, bred stenvall. Der
såg jag Trixie från andra sidan i vild fart
störta rakt på hindret.
»Barmhertige Gud — hon dödar sig!»
skrek Jurgen. Afståndet var för stort, för att
vi, trots alla våra ansträngningar, kunde
hinna fram och hindra hennes vansinniga ridt.
Jag såg henne styra »Wilder Jäger» rakt på
vallen, men han nekade till språnget.
Någonting blixtrade till i luften, och hennes
ridpiska föll hvinande ned mellan hästens
öron. Det väldiga djuret reste sig, rasande
af smärta ock ilska; med ett vildt språng
flög det öfver bäcken och vallen, snafvade i
språnget och störtade med ett doft brakande
till marken, krossande Beatrix under sin
mäktiga tyngd!
Bägges död hade varit ögonblicklig.
En qvinlig näring.
|p|jjnär ett stort antal qvinnor, af en eller
süPI annan orsak, äro hänvisade att med
inkomsten af sitt arbete försörja sig, och
många af dessa, synnerligast de som hafva
lifvets middagshöjd bakom sig, modfälde fråga,
hvilket område för qvinlig verksamhet
lemnar någon utsigt till förvärfvandet af ett
anspråklöst uppehälle, så vilja vi för dem,
som hafva helsa och krafter att egna sig åt
ett handtverk, särskildt framhålla bageriyrket.
Detta yrke inläres vanligen på kortare tid
och till billigare pris än de flesta andra, och
for drifvande af det samma fordras icke något
större »rörelsekapital», hvilket ju är en
beaktansvärd fördel äfven i det afseende, att
företrädesvis qvinnor hysa en verklig
förskräckelse för att låna penningar och »sätta
sig i skuld».
Bageriyrket kan nämligen begynnas med
förhyrandet af 1 större och 1 mindre rum
samt kök, försedt med god bakugn. Vid
stationer böra sådana lägenheter erhållas till
någorlunda moderat pris, hvaijemte den ved,
som under bakningen förbrukas, äfven der
faller sig billigare; men omsättningen kan
nog beräknas blifva lifligare i städerna.
Under så lyckliga konjunkturer, att man
behöfver dagligen baka bröd och småbröd
m. m. måste, man dock, för att icke sjelf
blifva allt för öfveransträngd, hafva ett
qvinligt biträde, som kan tillaga åtminstone en
del af degarne oeh sköta ugnen.
Vid inköp af till brödet nödiga
ingredienser, bör man ogerna taga mindre än 1 säck
mjöl af hvarje sort och cirka 8 kilogram
socker, emedan mycket små partier falla sig
proportionsvis dyrast; likaså bör man förse
sig med smör och ägg under de tider af
året, då prisen å dessa varor äro blligast.
Skulle så inträffa, att man någon gång icke
får köpare till de kakor, som ej kunna
förvaras goda öfver en eller annan dag, så ligger
det icke så stort penningevärde i dessa att
man derigenom kan ådragas en större
ekonomisk förlust, så vidt icke detta
missförhållande ofta upprepas.
Försäljning af matvaror är, snart sagdt,
den enda handel, som i dessa tider kan
företagas med något hopp om framgång, ty äfven
om flertalet menniskor i alla andra afseenden
måste inskränka sina utgifter, så kan dock
ingen, trots samtliga »svältkonstnärers»
påstående, utan olägenhet undvara »det dagliga
brödet».
Visst och saut är dock, att den, som egnar
sig åt bageriyrket, ingalunda får vänta ett
beqvämt lif, utan måste vara beredd på att
mera än andra bära »dagens tunga oeh hetta»;
man får säkerligen känna sig mycket tacksam,
om ett litet tarfligt, men] eget hem blifver
frukten af den osparda mödan.
Om emellertid någon känner motvilja för
det ifrågavarande yrket blott derför, att det
af en eller annan, som sjelf, utan att arbeta,
har fullt upp af lifvets goda, anses simpelt,
så tillropa vi denna: »duglighet i hvad som
helst är öfver all rang». A. L. B.
Från våra badorter,
i.
En Marstrandssejour sommaren 1887.
Af Silah.
Prisbelönad vid Iduns femte täfling.
ndtligen skulle min lifligaste önskan blifva
uppfyld — jag skulle få resa bort och
vistas sex veckor vid en af våra
modernaste och mest besökta badorter.
Vid middagstiden lemnade jag mina
anförvandter och mitt hem oeh styrde oförskräckt
och med hjertat klappande af glada förvänta
ningar mot okända öden. Följande morgon
vid åtta-tiden var jag i Göteborg, och sedan
jag lyckats anskaffa en bärare och gifvit denne
ordentliga instruktioner, begaf jag mig i sakta
mak utför Norra Hamngatan ner till
Skeppsbron. Det var alldeles förtjusande att som
främling komma till denna stora, vackra stad,
men slutligen tog hungern ut sin rätt, oeh med
resväskan vid sidan, trotsande all konvenans,
steg jag modigt in på Göta Källare oeh
begärde — en biffstek. Hvilken förträfflig
anrättning! Jag rekommenderar den på det
varmaste till hvar och en, som yrvaken och
hungrig anländer till Göteborg.
Emellertid närmade sig tiden för
Marstrandsbåtens afgång, hvarför jag skyndsamt begaf
mig ombord. — Ack, hvilken härlig färd!
Luften var klar och ren som en morgon i maj,
ehuru det var den 18 juli; hafvet låg oändligt,
glittrande och djupblått, framför oss, och
långsamt, nästan omärkligt, gled ångbåten ur
hamnen. Ombord voro lif och rörelse, vackra
ungdomliga ansigten, dyrbara toaletter och
lorg-netterande ungherrar, och bland allt detta ett
lifligt sorl af barnröster, förtjusande små ungar
i sjömansdrägter; öfver allt bland resflltar
oeh hattaskar döko apelsiner och konfektpåsar
fram.
Skulle det verkligen bära åstad till en ort,
der sjuklingar återvinna helsa och krafter?
Ack, här fans hvarken sjukdom eller nöd,
endast rosiga kinder och glada, sorgfria
menniskor. Jag kände mig så lätt och
lefnads-frisk till mods, — voro menniskorna så
lyckliga, var tillvaron verkligen så härlig? Jag
var nyss fylda tjugo år och insöp med
begärlighet hvarje tillfälle att lära känna lifvet.
Under tvänne timmar fortforo vi att glida
fram på hafvet — — så ett doft rytande ur
skorstenspipan — och Marstrandsön i all sin
tilltalande, men kärfva natur låg framför oss.
Hvilket lif och sorl, när båten lade till!
Hamnen var uppfyld af menniskor, viftningar,
helsningar och omfamningar från alla håll. Hur
i all verlden skulle jag få tag i mitt resgods?
»Har fröken några koffertar?» hördes i det
samma från minst fyra håll, och fyra bärare
betraktade mig med förväntningsfulla blickar.
»Ja, det har jag visst, en stor, gul, riktigt
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
