Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. Fredagen den 26 april 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer l hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett
qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. —
IDUN
Tidningen innehåller nästan uteslutande originalbidrag. —Uppgif å
närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
Från faderns debet.
f|an talade om barauppfostran ocb dess
i’ ’*»; vanskligheter, dess utsigter att lyckas
oeh dess benägenhet att misslyckas. Vår
äma-ble värd berömde sig af att aldrig ha bråkat
med teorier oeh system, barnen hade fått
mycken kärlek, och förmaningar, afpassade för
tillfället. Hans hustru instämde: »endast så
behandlade kunna barnen bli fullt naturliga.»
En och annan opponerade sig utan att dock
klargöra sina egna åsigter.
Från ett soffhörn höjde en liten fru sin
stämma: »jag undrar, hvilken som har mest
förmåga att uppfostra, — mannen eller qvinnan?»
»Det har qvinnan förstås!» — »Det har
nog mannen!» — »Ja, tänk på alla förolyckade
morsgrisar!» hördes från olika håll.
En gammal doktor tog till ordet: »I de
flesta familjer är mannen äldre och mera
intellektuelt utvecklad än hustrun. Han borde
sålunda ha ett mera juste omdöme och mindre
partiskhet. Likväl få vi vara glada, om
hustrun besörjer uppfostran.»
»Hvarför det?»
»Annars bli ej barnen uppfostrade alls, vet
jag! Min erfarenhet är den, att männen bry
sig katten så litet om sin afkomma under dess
första barndom, detta sagdt till pappornas
evin-nerliga skam. När barnet hunnit ett stycke
på väg, blifvit några år, anser sig fadern vara
skyldig att biträda vid dess »oppdragelse», men
hans ingripande inskränker sig till mer eller
mindre hård aga emellanåt, det är allt. Först
när barnen blifvit stora nog att hålla fäderna
sällskap, försvinner denna besynnerliga
likgiltighet å deras sida. Hur ofta har jag ej
frågat män efter deras småttingar och fått till
svar: »det der liar jag inte riktigt reda på,
ungarna sköter mamma, det förstår hon bäst.»
»Herr doktor, ni glömmer alldeles, att
männens tid är upptagen af arbete», sade en
myndig affärsman.
»Nej, det tror jag ej, att jag glömmer. De
flesta män ha en viss, bestämd arbetstid, som
lemnar dem rätt mycken ledighet att syssla
med sina barn, om blott hågen funnes. Men
saken är den, att barnavården är besvärlig, och
fäderna ha från äldsta tider tyckt den vara
tråkig. Derför lemnades den åt slafvinnorna
— hustrun inberäknad. Så går det till än i dag.
»Under tidernas lopp har den nedärfda vanan
att befria sig från detta ofta mindre nöjsamma
.bestyr hos männen grundat den åsigten, att de
sakna förmåga och handlag att sköta ett spädt
barn. Ja, det haf gått så långt, — horribile
dictu — att fadern anser såsom menligt för
sin värdighet att pyssla med sin lille.
»Har jag ej sett fäder, som om de skola
knyta en ren haklapp på lillan, taga på sig
en min af godmodig sjelfbelåtenhet, som om
den berömvärda handlingen genast skulle
noteras der uppe.»
»Så är det lyckligtvis inte hos oss!»
utropade värdinnan. »Under alla åren har min
Gustaf hjelpl mig att bada och sköta barnen
och burit dem om nätterna för att spara mina
krafter.»
»Helt enkelt hans pligt», sade doktorn.
.»Naturligtvis» genmälde en ung notarie, »bör
fadern sysselsätta sig med sina barn, men
ro-len af barnjungfru är dock ej den, som han
företrädesvis bör åtaga sig. Hur skola barnen
kunna ha den sanna vördnaden för en far,
som knäpper deras kängor oeh agerar en slags
pass-opp. Nej, fadern bör vara deras själs
ledare, ej deras tjensteande.» Notarien slöt fast
tillsammans läpparna efter de sista orden, som
uttalats långsamt- —
»Ja, det skall jag säga er, min herre»,
utbrast doktorn och slog handen mot knäet, »att
det är den, som putsar barnet och kammar
och tvättar det, det Ur den och endast den,
som kommer rätt underfund med detsamma!
Och att förstå sig på barnet, genomskåda det,
se der grunden för all uppfostran! Hvarför
äro de så sällsynta dessa lyckliga familjer, der
barnen genom kärlek och förtroende äro tätt
sammanslutna med föräldrarne? Oeh hvarför
äro de så talrika dessa fall, der modern måste
vara medlare mellan en uppretad fader och en
trotsig son? Mina vänner, vi ha nog litet
hvar hört talas om uppvuxna barn, som
brutit familjebanden och vind för våg drifvit ut
i verlden och förolyckats.»
»Rå föräldrarne för det? Händer ej sådant
äfven hos de förträffligaste föräldrar? Det är
så modernt nu att framställa alla misslyckade
individer såsom offer för dålig behandling och
dåliga samhällsförhållanden. Att taga elaka
barns parti är en malplacerad menniskokärlek.»
»Det förhållande jag ville påvisa — eller
rättare missförhållande — borde beaktas af alla
fäder», började doktorn ånyo, utan att bry sig
om notariens sista yttrande. »Om fadern toge
liflig del i sitt barns skötsel oeh uppfostran
under dess första år, skulle de å ömse sidor
lara att förstå hvar andra. Låt vara, att den
far, som tar fram torra strumpor åt pysen och
matar honom vid middagsbordet, ej blir
föremål för så skygg vördnad och förstummande
respekt som den, hvilken blott sällan inskrider
i barnets verld. Men, mitt herrskap, hvarför
öfverskatta den vördnad, som framkallas genom
karbasen? Den korta tid, då stryk kan
användas, är snart förbi. Var då respekten ej
grundad på annat än aga, förbytes
undergifven-heten snart i skoningslös kritik och längtan
att bli »gubbens» regemente qvitt. Nej
barnets vördnad bör vara grundad på dess
aktning för faderns moraliska egenskaper, då växer
den år frän år. Men dessa egenskaper kan
barnet icke uppfatta utan att väl känna sin
far. För öfrigt vinner en far aldrig lättare
sitt barns kärlek än genom uppoffrande ömhet
oeh omvårdnad. Ju mindre fadern är egoist
gent emot sina små, dess rikare belöning får
han en gång. När vi sjelfva göra oss den
frågan: »hurudan var min far mot mig, då
jag var liten», den, hvilkens inre då sväller af
oändlig tacksamhet, han fick genom sin faders
kärlek en skatt af lycka, en värmande rikedom
i sitt inre, hvilken förljufvar hans lif.»
»Vet ni herr doktor», inföll en äldre herre,
»att det är först nu, tjugufem år försent, som
jag rätt fått syn på det vigtiga ämnet: huru
man bör vårda sina efterkommande. När jag
var ung man och ung far älskade jag liksom
nu varmt mina barn, men min kärlek skulle
gagnat dem betydligt mera, om mitt förstånd
varit mer upplyst i fråga om barnavård. Det
borde varit min skyldighet att studera
helso-vårdslära, att taga reda på, hvad barn böra
äta, huru barn böra vara klädda, huru
barnakroppar böra utvecklas. Men härom var jag
lika okunnig som om barnens själslif. Mina
små voro klena och ha ej heller som uppvuxna
blifvit särdeles kraftiga. Hvad deras moraliska
egenskaper angår, hafva de visserligen aldrig
gjort mig någon sorg, tack vare Guds hjelp
och min hustrus förmåga att handhafva dem,
men jag handlade orätt, när jag lät min hustru
ensam bära våra gemensamma pligter mot
barnen. Nu på ålderdomen plåga mig svåra
sjelfförebråelser. Jag har gjort mina barn orätt,
det är ingen tröst för mig, att jag ej visste,
huru jag annorlunda skulle handla. Felet ligger
just i denna ovetenhet, hvartill den ena för-
äldragenerationen efter den andra gör sig
skyldig. Jag bokstafligen sörjer, när jag ser, hur
unga fäder med den gladaste nonchalans kasta
ifrån sig vården om den unga plantan åt hvem
som helst, som är till hands att vara
trädgårdsmästare. »
Den unga frun i soffan tog sin gamle väns
hand:
»Hvad det gör godt att höra någon låta
sitt samvete tala. Det lockar till ödmjukhet
oeh sjelfanklagelse. Men jag förvånade mig,
att höra er tala så, ni, käre farbror, som har
sådan glädje af edra barn!»
»Ja, mina barn hade goda anlag, och jag
behandlade dem som en riktig klåpare. Det
kunde ha gått galet!»
»Mitt herrskap», började doktorn ånyo, »låtom
oss komma öfverens om ett gemensamt arbete:
att verka för en snar förändring till det bättre
på barnavårdens område, särskildt derutinnan
att fadern ej i minsta mån fritager sig från
sitt ansvar och sin pligt samt att föräldrarna
gemensamt och grundligt sätta sig in i vilkoren
för en liten menniskovarelses sunda utveckling.»
Doktorns förslag antogs och kommer nog
att, åtminstone hos några, bära frukt. Genom
hela lifvet följer oss den själ, som bildades i
vår barndom; lycklig den, hvars både själ och
kropp lärt att lefva rätt!
F. S.
Qvinnogymnastik.
En serie uppsatser efter »Vort Hjem».
I.
e bemödanden, som under senare år
gjorts för att skaffa äfven qvinnorna
här hemma tillfälle att gifva sina kroppar
nödig utveckling, ha redan böljat bära frukt.
Den gamla fördomen, att det är »oqvinligt»
att företaga kroppsöfningar, är grundligt
utrotad. De växande kraf, som ställas på
qvinnornas andliga verksamhet, ha ändtligen
tvungit dem att äfven ge litet akt på sin
kroppsliga utveckling. De ha vunnit den
erfarenheten, att i och med detsamma
kroppen icke fungerar normalt, blir man mindre
»upplagd» för andlig sysselsättning; man blir
nervös och orolig och tynges af det arbete,
man under normala förhållanden med lätthet
skulle ha utfört. Men arbetet måste göras;
det väntar icke, till dess man blir
»upplagd». Antingen det nu är fråga om en
examen, som skall tagas, eller kontorsgöromål,
som skola uträttas, så gäller det att hålla
stången och icke sacka bakut, eljes utfyller
nog snart konkurrensen den lediga platsen.
Något måste göras, men hvad? Först
försöker man naturligtvis hjelpa upp saken
genom att taga en promenad, detta omtyckta
universalmedel mot allt slags ondt. Nu kan
ju icke nekas, att rörelse i fria luften är
något utomordentligt gagneligt och
uppfriskande, när motionen kan företagas timvis
minst en gång dagligen och, väl att märka,
i fullkomligt ren luft. Men hur många äro
i tillfälle att offra den nödiga tiden härför,
äfven om vädret icke lägger något hinder i
vägen? De flesta få nöjas med att trippa
omkring en half timmas tid, tyngda och
besvärade af sina öfverplagg, och detta ej alls
i Guds fria natur, utan på stadens mer eller
mindre qvalmiga gator. Hela denna motion
kommer egentligen blott benen till godo,
medan armarnes, ryggens och bröstets
muskler hållas i nästan fullständig hvila. Oeh
dock behöfva dessa senare rörelse fullt [ut så
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
