Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. Fredagen den 26 april 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nällea ott .lummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon i r-N i | ki I dun, erhålla* »it gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken abonne
nen ter, lom samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I U U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumero
väl som benens muskler, hvilka man ju dock
alltid blir nödgad att något sysselsätta. Den
så kallade »spatsergångeu» kan alltså
visserligen sägas vara bättre än ingenting, men
ej heller en smula mer.
I äldre tider, då lifvet rörde sig i lugnare
former och qvinnans verksamhet till det
mesta föll iuom husets fyra väggar, då den
»stilla» qvinligheten var slägtetsj ideal, kunde
hon måhända nöjas med den smula rörelse,
som en daglig spatsertur eller de husliga
sysslorna erbjödo. Men nu då tidens ström
allt mer och mer griper qvinnan, hvarför
skulle hon icke då rusta sig till kampen?
Det är ej nog med att man ger henne större
kunskaper. Hon skall ej ens kunna tillegna
sig dessa kunskaper, om ej den lekamliga
utvecklingen följer med. Kroppen är nu en
gång själens bärare. Den skall visserligen
vara andens tjenare, men försummar jag
mina tjenares behof, då skall ovilkorligen den
tidpunkt komma, att han uppsäger mig sin
tjenst. En slapp fysik vållar andlig slapphet.
Om man ej sörjer för, att blodet rullar raskt
i ådrorna, kan man ej heller begära, att det
skall tillföra den nödiga näringen till hjernan,
och så går det klent med hjernans arbete.
Visste qvinnorna blott, hvilken fond af
välbefinnande och lifsmod en smula rationelt
drifna kroppsöfningar kan skapa, skulle de i
ännu större utsträckning söka
gymnastikundervisning. Mycket är visserligen vunnet,
men målet är icke nådt, förr än alla, hvilkas
sysselsättning ej förskaffar dem behöfliga
kroppsliga rörelser, kommit derhän, att de då
söka den på annan väg.
Vi veta nu mycket väl, att ett synnerligen
stort antal qvinnor af skilda skäl aldrig vill
inlåta sig på att taga egentlig
gymnastikundervisning; men derför behöfva de icke rent
af underlåta att taga någon liten hänsyn till
sin lekamliga utveckling. Det följer af sig
sjelft, att en kunnig undervisning af en
utbildad oeh erfaren lärarinna alltid är det
bästa; meu der en dylik undervisning icke
står att få, skulle dock några enkla, men
rationella gymnastiköfningar på egen hand
göra godt gagn.
Vi ämna derför i snarast kommande
nummer af Idun i text och bild gifva några
anvisningar för de qvinnor, som på egen hand
önska drifva litet rationel gymnastik.
Det kan tör hända kosta en dèl
sjelföfver-vinnelse att göra början, men om saken gripes
an med en smula energi, skall resultatet
snart visa sig. Vi skola endast välja rörelser,
som en hvar kan företaga i sitt hem, och så
noga som möjligt göra reda för, både huru
hvaije särskild rörelse skall utföras, och hvad
som afses med den samma.
Käte
Pastor Ostermanns föredrag.
Några invändningar
af Referenten.
edan jag i tvänne föregående nummer af
Idun refererat hufvudinnehållet af
pastor Rodolph Ostermanns tvänne föredrag om
»Qvinnans ställning», kan jag icke
underlåta att fästa mina läsarinnors uppmärksamhet
på den inkonseqvens, som gör sig gällande vid
föieläsarens framställning, af hvad som faktiskt
är qvinnans rättmätiga fordran i afseende på
sjelfständighet, sjelfbestämmanderätt och öfriga
menskliga rättigheter, som hittills förbehållits
mannen allena, oeh det brak hon faktiskt bör
göra af dessa henne rättvisligen tillkommande
rättigheter.
Jag vill så mycket skarpare betona denna
föreläsarens sjelfmotsägelse, emedan den är så
ytterst betecknande för menniskors —
isynnerhet mäns — sätt att behandla qvinnofrågan.
Den blir i deras händer icke en fråga om
rättvisa och realitet utan om smak oeh ideella
fördomar.
På äro dock så barnafromt ärliga som
pastor Ostermann.
Alla veta de, hurudan de vilja hafva
qvinnan, för att hon skall motsvara deras egna
intressen, men för att förläna sken af
rättmätighet åt den stränga begränsning de gifva åt
qvinnans verksamhet gifva de oss fataka
förutsättningar, såsom exempelvis, att qvinnans
fysik, hennes begåfning, hennes naturliga
anlag och — ej minst — hennes »qvinlighet»
göra henne olämplig för hvarje annan roll, än
den man hittills funnit i sitt intresse att låta
henne spela.
. Pastor Ostermann är ärligare.
Han utgår ifrån hvad han såsom
sanningssökande samhällsfilosof funnit vara sant oeh
rätt, nämligen att — enligt hvad »historiens
vitnesbörd och våra dagars erfarenhet intyga»
— qvinnans begåfning icke hindrar henne att
»göra anspråk på en mera framskjuten plats i
samhället, än den som hittills tillerkänts henne».
»Hon kan fordra social och politisk likstäl
lighet med mannen; hon kan fordra tillträde
till alla lifsområden med rätt att följa sina
anlag och utöfva dem i alla de yrken, embeten
och sysselsättningar, som hittills förbehållits
det andra starkare könet.»
Se härom första föredraget.
I det andra deremot möter oss
föreläsaren-mannen, som, insnärjd i denne senares alla
ärfda och förvärfda fördomar, icke kan släppa
det gamla häfdvunna qvinnoidealet, som är de
fleste mäns dröm: en blid och hängifven
varelse, som lefver, tänker och verkar endast
för och genom mannen, som lojalt erkänner
sin djupa underlägsenhet (utom förstås i
skönhetens, behagens och — toffelväldets
herradömen) oeh som tacksamt underkastar sig hans
välvilliga beskydd och ledning.
Att nu tänka sig denna harmoniska
sammansättning af en del engel, en del barn och
en del slafvinna plötsligt byta hamn och bli
bara — menniska bär mannen emot. Och
så vädjar han till qvinnans ädelmod, hennes
ofta besjungna offervillighet och säger:
visserligen måste jag i sanningens namn medgifva,
att du har alla de der rättigheterna och
för-mögenheterna, men för min och alla
välsignade mäns skull nedlägg din fordran på de
förra och afstå från bruket af de senare och
låt allt blifva vid det gamla! Vill du skaffa
dig kunskaper, nå väl, så gör det för att bli
för oss en intiessantare vän, ett angenämare
sällskap. Våga dig blott icke ufc i lifvet på
egen hand, ty då väntar dig vår ringaktning,
hvaremot vi vörda din svaghet. Vill du
herska, så styr verlden genom oss. Lef för oss,
tänk genom oss och göm dig bakom oss! —
Sådan är föreläsarens vädjan till våra
»qvinliga» instinkter. Han hotar, smeker och ler,
allt for att bevisa oss otillbörligheten i den
längtan, som i vår tid gripit vårt kön, att
frigöra sig ur det beroende förhållande, i hvilket
de flesta qvinnor f. n. stå till en eller flere
män.
Männen, som sjelfva äro så ytterst känsliga
på detta område, hvilkas diktan och traktan
medvetet oeh klart allt ifrån gossåren går ut
på, att så snart som möjligt blifva oberoende,
bli »sin egen herre», kunna de icke tänka sig
att en qvinna ka-n känna det samma? Hvilken
är ynglingens dröm? — Oberoende. — Hvad
är mannens stolthet, sjelfständighet och styrka?
— Hans oberoende. — Hvad förskaffar honom
aktning och inflytande? -— Återigen hans
oberoende. Då deremot vårt förakt, medlidande
eller till och med vårt löje icke sparas på den,
som blott är sin fars son, sin brors bror eller
sin hustrus man, han må såsom sådan vaia
aldrig så hängifven eller angenäm och
tjenst-aktig. Deras heder räcker dock icke till för
honom längre än under ungdoms- och läroåren.
Hvarför skall man hafva ett annat mått för
bedömandet af qvinlig heder? Hvarför skall
hon genom hela lifvet hedras för andras
förtjenster, njuta frukterna af andras oberoende,
men deremot förnekas att känna glädjen,
tillfredsställelsen och tryggheten vid att skapa sig
ett eget. Huru förvillande för rättsbegreppen
och huru orättvist!
En man, som arbetar, sträfvar och trotsar
sig fram, trots alla motgångar, hinder oeh
medtäflare — »heder åt honom», heter det. —
En qvinna, som gör sammaledes — »vår
ringaktning åt henne», försäkrar pastor Ostermann.
Hennes qvinliga nimbus filas bort mot vår
grof het, menar ban.
Jag beklagar, att han tror vår qvinlighet
sitta så löst, vara en fernissa, som endast kan
bibehållas i väl stängda boningsrum.
För min del hoppas jag, att »qvinligheten»
är vårt. väsens innersta kärna och följaktligen
icke kan nötas bort. Tvärt om skall vid en
sådan nötning det komma i dagen, som är det
verkligt äkta och bestående i »qvinligheten».
Ett annat tungt vägande skäl för sin åsigt
om qvinnans uppgift att tillbakadraget och
stilla verka i det tysta tror sig pastor
Ostermann finna deri, att qvinnan skall vara barnens
— framtidens — uppfostrarinna. Med bästa
vilja kan jag ur denna synpunkt icke
framtvinga annat än ett skriande skäl mot hans
uppfattning.
Framtidens, barnens, döttrarnas och sönernas
uppfostrarinna — hvad kan i högre grad vara
henne af nöden än lifserfarenbet, än en
sjelf-förväfvad kännedom om den verld, för hvilken
hon skall uppfostra kommande generationer?
Hur skall hon kunna uppfostra andra för ett
lif, som hon aldrig sjelf har left, härda dem
för öden och stärka dem mot faror, om hvilkas
tillvaro hon sväfvar i lycklig okunnighet?
De mödrar, som aldrig pröfvat lifvets allvar
utom hemmet, hvad kunna de i regel göra för
sina barn? I de flesta fall intet utöfver att
vagga dem på sina armar, akta dem for stötar,
kläda och mata dem. Sedan blir det skolan,
som får gifva dem kunskaper, kamraterna och
slumpen, som får bilda deras sinnen. Och
ännu icke fullvuxna skola barnen drabbas af
den olyckan att märka en klyfta mellan sig
oeh sin mor, emedan hon står i en annan verld
än deras.
Pastor Ostermann uppdrog i sitt föredrag en
paralell emellan de mödrar, som stanna i
hemmet och vaka öfver barnen, oeh dem, som egna
sin tid åt göromål utom hemmet och sålunda
tvingas att lemna barnen åt — guvernanten
-—- »en sorglig företeelse, hvars olyckor jag
icke behöfver förklara för mina åhörarinnor»,
sade han.
Månne han icke här gjorde sig skyldig till
ett tvåfaldigt misstag — åtminstone vid
betraktande af svenska förhållanden?
Jag tror för det första, att guvernanten oftast
är en vida bättre uppfostrarinna än modern.
Hon är oftast — icke alltid — danad ’ och
begåfvad för sitt kall, hvilket modern oftast
icke är; hennes intresse är koncentreradt på
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
