Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. Fredagen den 26 april 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M .inusKript, som ej antages tlil Införande, återsändes, såvida porto
bifogas. Inga ofrankerade försändelser lösas.
IDUN
Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 26 öre pr 4_
spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.
är mycket gammal eller öfverstått en farlig
sjukdom. För öfrigt förekommer det mig
bäst, att man vid visiter, då många personer
äro till städes, hvilka ej äro intima bekanta,
aldrig bringar sådana ämnen på tal, som
blott intressera några få och måste förefalla
de andra skäligen tråkiga.
Det hör ej till god ton att afböja, när en
herre bjuder armen — bekanta är här
naturligtvis icke tal om. Emellanåt kan det ju
vara mindre behagligt, men man får
arrangera det så, att herrn icke får anledning
dertill, hvilket visserligen ibland kan vara
kinkigt nog, om ej rent af omöjligt.
En dam behöfver ej hysa betänkligheter
för att mottaga en hjelpande hand från en
herre, som hon ej känner, vid urstigandet ur
en spårvagn, omnibus eller slikt, om blott
denne ser ut som en hyfsad menniska.
Det kan ju hända, att denne herre blott ser
ut att vara det eller det, men hvad betyder
detta ?
Min fru, ni som har söner på 12, 14
eller IG år, ni bör aldrig tillåta, att dessa
undandraga sig nödvändiga höflighetsformer
gent emot sina farmödrar, tanter eller systrar.
Få de först vana att visa höflighet mot sina
närmaste, följer sedan af sig sjelft, att de
visa sig höfviska och förekommande äfven
mot främmande.
Teater och musik.
Kungl, operan återupptog i förra veckan
Meyer-beers klangfulla och storslagna opera
»Hugenotterna». Utförandet var på det bela taget
förträffligt; men som en stjerna bland de öfriga
glänste fru Östberg i drottning Margaretas parti.
Säkerligen har detta oerhördt svåra, men för en
sångerska af första rang så tacksamma parti aldrig
å denna scen erhållit ett mera briljant och vårdadt
utförande. Fru Ö. har här lagt en ny och skön
lager till sina föregående. Om någonsin, var här
den inkastade lagerkransen på sin plats.
Fröken Klemming sjöng Valentine’s ganska
fordrande parti alltigenom musikaliskt och på det i
alla afseenden redbara och omsorgsfulla sätt, som
man är van att finna hos henne. En bättre
representant än fröken Karlsohn som page Urbain får
man leta efter. Hennes entrée i första akten var
charmant. — Bland herrarne utmärkte sig i främsta
rummet hr Sellnian, hvilken i Raouls parti
uppträdde som gäst. Något svag i början, sjöng hr
S. som vanligt snart upp sig. Bland de öfriga
torde nämnas hrr Sellergren, Linden och
Strömberg som resp. grefve de Saint-Bris, grefve de
Nevers och Marcel. Hofkapellet, till hvars
pensionskassas förmån operan sistl. onsdag gafs,
skötte sig som vanligt under hofkapellmästare
Nordqvists ledning utmärkt.
På lördagen i denna vecka gifves f. f. g. efter
längre tids hvila Andreas Halléns opera »Harald
Viking» med hr Brun i titelrollen.
K. dramatiska teatern. A denna teater afslutar
Jru Hennings i morgon torsdag sitt med en så
ovanlig och så välförtjent framgång krönta
gästspel. »Vildänden» gifves då liksom i dag onsdag.
Svenska teatern gaf i går tisdag ett nytt stycke,
»Maria Magdalena,» inför en ganska fåtalig publik,
hvaraf säkerligen en stor del hade mycket
muntert trots det gripande sorgespel, som på scenen
afvecklade sig. Allvarsamt taladt, kunna vi
sannerligen ej förstå, huru man kunnat upptaga ett
dylikt så alltigenom gammalmodigt och förlegadt
stycke. Teaterns ledare borde hafva bättre
användning för de skådespelarkrafter, som stå till
buds. Det är nog ej med något vidare intresse,
de hänge sig åt ett arbete, hvarpå de — det
hafva de nog från början insett — ej kunnat
beräkna att skörda någon vidare berömmelse. Till
de uppträdandes heder må dock nämnas, att de i
sina respektive roller som vanligt nedlagt ett
samvetsgrant arbete. Särskildt gäller detta hr
Nils-•son och fröken Lundqvist.
Vasateatern har återupptagit »Fatinitza». Den
nätta operetten, en bland de .bättre i sitt slag,
har de aftnar den gifvits rönt lifligt bifall af den
talrika publiken. Största förtjensten härför
tillkommer naturligtvis fröken Anna Pettersson,
titelrollens innehafvarinna. Men äfven de öfriga
hufvudrollerna äro i goda händer.
Filharmoniska sällskapet gifver i dag onsdag en
intressant konsert å k. operan.
Matiné gifves instundande söndag i Berns’ salong
af violinisten Edoin Sjöberg. Bland de biträdande
märkas hofsångerskan grefvinnan Mathilda Taube,
f. Grabow, m. fl. framstående förmågor.
Den 24 april.
Ett storstadsbarn.
Berättelse för Idun
af Johan jloidling.
(Forts.)
|]et var nästan som om Ruth sökte en
grym sjelfplågeriets vällust i detta
illasinnade sqvaller, sysslolösa tungors lättsinniga
väfnad af sanning och lögn. Så hade de då
dömt henne, de få som kände honom, den
gamle, och henne sjelf! Och hon hade hela
tiden hållit sig fjerran, låtit »pappa Rebolledo»
i öfvergifven ensamhet gå grafven till mötes
och gifvit fortalet rättfärdigande och näring!
I detta ögonblick, bestormad af slika
tankar och känslor, kände den unga qvinnan,
som dock för fosterfadern gifvit så mycket:
sin barndoms tillgifvenhet, sina flickårs kärlek
och derpå — till sist — hela sin framtid —
hon kände nu sitt inre genombäfvas af
omätliga sjelfiorebråelsers qval, medan marken
brände under hennes fötter att fort nog komma
derhän att få taga åter vid den offergeruing,
hon lemnat.
På det yttersta Östermalm funnos då ännu
några oansenliga armodets ruckel, som med
förtviflans seghet hängde sig fast vid randen
af klippan, medan storstadens breda avenyer,
snörrätt som tuunlar, sprängde sig fram genom
stengrunden nedan deras vacklande fötter och
det hotfulla jätteledet af moderna stenkaserner
i jemn linie från dag till dag ryckte närmare
att trampa ned och röja undan, hvad gammalt
och bräckligt var. Ett af dessa, bofälligare
om möjligt än något af de andra, beboddes
sedan mannaminne af en förfallen, gammal
drinkare, som enligt sägen i yngre år skulle
sett bättre dagar — han hade varit en på
sin tid rätt uppburen och lofvande musiker
— men hvilken under de senaste trettio åren
lefvat på hvad stunden gifvit af andras
barmhertighet. Något litet renskrifning af noter
då och då, som någon mindre anspråksfull
amatörförening lemnade «honom, och en del
qvacksalfvande i all smyg bland förstadens
fattiga och okunniga befolkning utgjorde hans
enda förtjenst.
Sedan »pappa Rebolledo» gått från gård
och grund uppe i Hornskroken hade en
egendomlig slump en dag på krogen fört honom
samman med denne värdige broder i Bacchus;
en gång förr i sin välstånds dagar hade de
bägge männen något kommit i beröring, fastän
nu många år skilt dem åt. Pappa Rebolledo
hade ännu någon liten summa qvar, den hans
kreditorer af barmhertighet lemnat honom åter,
när gården realiseredes. Det var ett härligt
fynd för »musikanten» — så benämdes den
andre af grannar och bekante i dagligt tal.
Återseendets glädje bekräftades med ett
grundligt rus; slutet på det hela blef, att de två
flyttade tillsammans.
Så länge pappa Rebolledos slantar varade,
lefdes ett lif i sus och dus, sådant det gamla
nästet icke sett maken till på många god’
dagar. Men sedan dess voro nu gångna flere
långa år. De månadtliga
penningesäudnin-garne, som äfverlemnades till den gamle
koristen genom församlingens pastor, uteblefvo,
sedan de börjat, dock aldrig och satte dé två
supbröderna i tillfälle att lefva ett
jemförelsevis bekymmersfritt lif.
När ändtligen Ruth och Klara, efter mycket
frågande och sökande, funnit rätt väg, måste
de låta droskan stanna ett långt stycke ifrån,
innan de hunnit fram. Här spärrades gatan
plötsligt af en bergvägg, och hvarje farbar
väg upphörde. Regnet forsade nu ned i
strömmar, och uppe ifrån berget, på hvilket de
fallfärdiga, gråa kojorna sågo än mera
sorgmodiga ut än vanligt genom vattnets flor,
sqvalade smutsiga floder med stickor, grus
och strå ned öfver gata och trottoar. För
Ruth och hennes oroliga hjertas ifver hade
dock allt detta mindre än intet att betyda, ja,
hon egnade det ej ens en tanke; beslutsamt
började hon den besvärliga klättringen upp
för berget, der hennes späda fot i den låga,
koketta pariserskon för hvart annat steg slant
i jorden och den hala mossan. Klara följde
henne hack i häl.
Med skälfvande knoge knackade Ruth på
dörren till »musikantens» hus. Ingen svarade
der inne ifrån, trots att dörren stod på glänt.
Klara sköt henne undan och upprepade med
en hårdare bultning. Ännu lika tyst. Ruth
kunde bokstafligen höra sitt hjerta slå och
drog häftigt efter andan.
»Våga vi stiga på», frågar hon efter en
sekund sin väninna med ängslig, hviskande
röst. »Jag känner mig så hemsk till mods;
här förefaller allt så underligt och ängsligt.»
»Se så, lugna dig, kära Ruth; du
öfverdrifver i din sinnesoro. Hvad ha vi
egentligen att frukta?»
»Nej», utbrister Ruth i uppflammande mod;
»hvad ha vi att frukta! Och pappa Rebolledo,
pappa Rebolledo som väntar. Stackars, käre
gamle pappa Rebolledo, att du har hamnat
här!»
Och dermed skjuter hon upp dörreD, och
de stiga in.
På andra sidan den lilla förstuguqvisten
finna de ett stort rum, till hvilket dörren står
på vid gafvel. Det är ett kök med en
kolossal, hvitmurad spisel i ett hörn, men i öfrigt
så godt som alldeles utan något möblemang.
Ett par rankiga trästolar och en rödmålad
koffert forsvinn a nästan spårlöst i det smutsiga
rummets nakenhet. På spiselhärden är svart
och kallt, som brunne der aldrig någon eld;
några kökskärl eller öfriga hushållsattiraljer
synas ej heller till, endast en rad tombuteljer
garnerar afsatsen på spiselkappan.
Det hela gjorde det starkaste intryck af
otrefnad, armod och förfall.
I rummet syntes ingen till, och de båda
damerna stannade ånyo tveksamt inom tröskeln.
Ruth kunde icke återhålla en rysning, då
hon lät sina blickar öfverfara den
nedstämmande interiören. Klara svarade med att
trycka hennes hand.
»Här synes ingen menniska till; kunna de
bägge vara ute», säger den senare efter en
minuts tystnad. »Eller — låt se, der finnes
ett inre rum; skulle man ej hört när vi
kommo.»
En enkeldörr, stängd med en klinka af
jern, ger tätt invid spiselmuren anvisning till
vidare efterforskningar. Klara går fram oeh
lyfter just sin hand till knackning, då Ruth
med en hastig rörelse håller henne tillbaka.
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
