Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 18. Fredagen den 3 maj 1889
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 18.
Fredagen den 3 maj 1889
2:dra årg.
B yr å:
Klarabergsgatan 54, en tr.
Annonspr is:
25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).
Tidningen kostar
endast 1 krona för qvartalet.
postarvodet inberäknadt.
Ingen lösnummerforBäijning.
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å byrån kl. 10—11 och 4—6.
Allm. Telef. 61 47.
Utgfifning-stid:
hvarje helgfri fredag.
Infaller helgdag på fredagen,
utgifves tidningen näst föreg, eller
nästfölj. söckendag.
Prenumeration sker:
I landsorten: å postanstalterna.
I Stockholm: hos redaktionen, ä
Stadapostens hufvudkontor, i boklådorna
samt & tidningskontoren
Hur gladt, när han kommer, den leende vår, då sippan bland smältande drifvor står,
som ljuset och lifvet förnyar, och solen bland glesnande skyar.
K. 1). Björck.
Vi och våra barn.
(Förra artikeln.)
iDrag dina skor utaf,
du slår på helig grund.»
dessa dagar håller den framstående
norske pedagogen och skolmannen Matias
Skard i hufvudstaden en serie föredrag öfver
»barnen och vårt förhållande till dem». Hr
Skards grundliga, på rik erfarenhet och
hängifna studier stödda framställning
innehåller allvarsord, som borde utgå till hvatje
hem i vårt kära land att väl beaktas. Det
korta återgifvande, som i Iduns spalter kan
komma i fråga, ger naturligen endast ett
ofullständigt begrepp om föreläsarens
utredning, men torde dock vara egnadt att för
våra läsarinnor klargöra det hufvudsakliga i
den samma.
* *
*
Den rikaste bland skatter ega vi i våra
barn, men derför är den ock den svåraste
att rätt förvalta. Till ett stort fel göra vi
oss alla i de flesta fall skyldige derutinnan,
att vi icke tillräckligt beakta den oändliga
skilnaden mellan vuxna och barn, mellan
dem och oss. En af Danmarks mest
framstående biskopar sade en gång: »Min fars
största fel var, att han icke besinnade, att
jag ej var en vuxen.»
Hvad är det då, som så väsentligt skiljer
barnet från den vuxne? Det finnes en
egenskap, som så att säga ligger på bottnen af
barnets natur, en grundegenskap, på hvilken
alla egendomligheter, som göra barnet till
barn, innerst äro beroende, och det är barnets
förmåga att tro. Tro blindt, oinskränkt och
tro godt — om allt!
Tro godt — ja, rätt sedt, är all tro en
tro på det goda. Vi säga visserligen ibland
som så: »jag tror, att det eller det är ondt,
är dåligt»; detta är blott en språklig,
oegentlig vändning. Man tror endast godt och
dessutom — tviflar man.
Denna barnets grundegenskap att obetingadt
tro, att allt är godt, ger dess lif en säregen
lycka, en skönhet och glans, sådan den aldrig
kan hvila öfver den vuxnes tillvaro, den må
förefalla aldrig så lycklig. Ty den stund
har för oss alla redan kommit, att vi förlorat
vår oinskränkta tro. I det ögonblicket brast
barnalifvets skäraste lycka.
Här är noga att märka, att det ej är fråga
om religiös tro: den följer ju mången genom
hela lifvet; utan om tro i allmännhet.
* *
*
Vi äldre äro ofta allt för benägna att
ringakta barnets sorg, anse den obetydlig, ja,
rent af löjlig. Desslikes kanske ock dess
glädje. Det är sådana bagateller, som kunna
framkalla så den ena som den andra. De
vexla så hastigt, så skenbart nyckfullt, från
den uppsluppnaste glädje till den mest
öfvergifna sorg — och så mena vi, att dessa känslor
kunna dock icke vara så synnerligen djupa.
Men vi begå härvid ett oändligt misstag, ett
misstag, som, dess värre, kan blifva menligt
till sina följder, om vi låta det afgöra i vårt
förhållande till de små.
Barnet känner starkt och djupt, så i glädje
som i sorg; det är alltid djupt allvar bakom.
Låt vara att dess känslor kunna röra sig
om ting, dem vi anse löjligt obetydande; vi
måste dock besinna, att för barnet med dess
outvecklade begrepp kan denna obetydlighet
för ögonblicket gälla allt, ja, hela lifvets
lycka. Det uppgår helt oeh odeladt i
minutens stämning och sätter in allt sitt
intresse i den sak, som för tillfället sysselsätter
det. Barnet har aldrig några baktankar, så
som vi store; det har aldrig mer än ett jern
i elden, men så är ock detta jern glödande
varmt.
Vi vuxne, vi ha en sorg, som aldrig är
svart, en glädje, som aldrig är hvit. Det är
aldrig, kan aldrig vara något helt oeh odeladt
i våra känslor, dertill förströs våra tankar
för mycket af allsköns vexlande omsorg. I
vårt känslolif flyta de skilda färgerna samman
till ett jemstruket grått i grått. Men barnets
lif i sorg och glädje ligger som ett
schackbräde, ruta vid ruta i svart oeh hvitt,
stämning om stämning, så vexlande och så
skarpt skilda.
Så har barnet en egendomlig styrka att
lefva i ögonblick. Från en sida sedt, ligger
väl häri ock en svaghet, om man så vill.
Men det gör dess lif skönt och rikt.
Ett lif som i hvarje af sina ögonblick
lefves helt, med full styrka, fidl kraft — så
är barnets lif. Det säger ja helt ut, när det
säger ja; och säger det nej, så menar det
ock nej.
* *
En stor, en lyckosam egenskap finnes nedlagd
hos barnet i dess förmåga alt vinna lcärlek.
Dess förmåga att gifva kärlek, att sjelft
älska är deremot mindre, än hvad vi i
allmänhet tänka oss. Barnet under sina
tidigare år älskar icke djupt, och det kräfves
långa och många dagar och mycken omsorg
och kärlek att lielt vinna dess hjerta.
Men hvilken lycka ligger ej för oss vuxne
deruti att kunna gå till våra barn med hela
vårt hjertas förtroendefullhet och kärlek!
Huru misstänksamt skygge äro vi icke att
annars gifva af dessa våra innerligaste och
derför ock sårbaraste känslor! Vi känna ett
brinnande behof att gifva kärlek oeh mötas
åter af sådan, gifva förtroende och finna det
igen. Men vi frukta att missförstås af den
ene, befara att kallt afvisas af den andre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0149.html
