Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. Fredagen den 3 maj 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett | p. | i (i | 1"idningen innehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — I U U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sa er-
Vi söka med brinnande ängslan igenom hela
kretsen af menniskor, som omgifver oss, för
att finna ett föremål, dit vi våga gå med
vårt hjertas gåfvor, men vi finna intet. En
oändlig smärta .skär oss i själen, oeh den
kärlek, som skulle så att säga »hålla vattnet
öppet» man och man emellan, qvinna och
man emellan, den sluta vi inom oss sjelfva
i skygg misstro.
Då äro barnen vår räddning; till dem våga
vi gå utan fruktan att mötas af missförstånd
och af likgiltighet. Vi egna dem odeladt
vår förtroendefulla kärlek; ej minst i detta
afseende äro de oss gifna till hjelp och
välsignelse!
Hur härlig är icke barnets oskuld —
dess dyrbaraste prydnad! Jesus af Nazareth
sade en gång, att barnets engel oafbrutet
vågar se dess fader i himmelen i ansigtet.
Skulle månne vår engel — ty äfven vi vuxne
hafva väl våra englar — skulle de kunna
göra detta? Ack, för visso fingo de allt för
ofta slå sina blickar i blygsel ned!
Har ni blickat in en gång i barnaögon?
Fjellsjön der den ligger, oändligt stilla,
oändligt djup, kransad af de höga strändernas
skogsram, speglar himmelen ofvan sig i sitt
tysta sköt. Så ser du i barnets öga en
återspegling af Guds egen himmel.
Icke så, att barnets oskuld betyder, att
det är utan synd. Men medvetandet om synd
har ännu icke vaknat och grumlat dess själ,
samvetets aggande röst har aldrig ropat om
skuld till det oförderfvade hjertat.
Det är på barnets förmåga att tro vi
måste lägga grundvalen till all pedagogik.
Att i otid rycka barnet ur den lyckliga,
soliga luft, der det växer till styrka och ädla
krafter, är i sanning en fördömlig
uppfostrareprincip. Låt det, så länge någon möjlighet
gifves, få förblifva i den hela, blinda tro,
som gifver åt dess lif ett så rikt behag.
Tids nog kommer verlden med sin grymma
lärdom. Det kan vara en fråga om år, men
det kan ock vara en fråga om dagar, när
detta smärtsamma »gjennembrud» ej längre
står att förhindra. När barnet första gången
upptäcker, att icke allt är, hvad det synes
vara, att ej beständigt ord och gerning äro
ett, att det finnes lögn i lifvet — hvilken
oändlig uppvaknandets bestörtning! Som en
blixt från klar himmel slår denna förfärliga
kunskap ned i dess själ oeh bränner der
dess första sår — ett absolut oläkligt sår.-
Det fulla okritiska förtroendet är för
alltid förbi. Tanken eder ett litet barn, som
aldrig förr i sitt lif sett en sjö. Så kommer
det en dag, en vinterdag, med sin fader till
sjön. Den ligger nu täckt af fast, bärig is,
oeh barnet kommer aldrig att tänka sig sjön
annorledes än med detta jemna, fasta golf
spändt deröfver, när det vandrar vid sin
faders hand öfver isen dag efter dag. Det
tror fullt och fast, att det evigt skall förblifva
så.
Men så en dag — det har blifvit vår, oeh
barnet går öfver sjön — brister isen! Det
vinner en erfarenhet, men det förlorar sin
fasta tro. Det kan nog sedermera vänja sig
vid denna erfarenhet; det blir dock aldrig
åter det samma, som det var förut. I bak-
grunden står sedan beständigt denna samma,
pinande tanke: isen kan dock brista. . .
Kunna föräldrarne så skarpt följa
utvecklingen hos sitt barn, att de se, när detta
sorgliga »gjennembrud» eger rum, då ha de sedan
att gifva tiofaldt omsorgsfullare akt på det
samma än om möjligt någonsin förr. Ty vid
detta skede lär sig barnet, ej blott att andra
kunna vara osanna; det lär sig ock snart, att
det kan vara osant sjelft. Detta är det
outsägligt smärtsamma!
Bäfven derför till baka, I kärleksfulle
föräldrar, att kasta edert barn ut på hafvet,
förr än det nödvändigt måste ske! Här gå
vi ju dock så ofta, föräldrar, syskon, tjenare,
och föra vårt lif inför barnens ögon så, som
om ingen fara vore. Hvem vågar
derutinnan taga sig fri från skuld.
När allt går sin naturliga gång, måste det
visserligen förr eller senare en dag komma
derhän, att barnet plötsligt och med
obeskriflig smärta inser, att föräldrarne ej äro utan
fel. Det behöfver väl icke betyda, att
förtroendet från barnets sida till dem derigenom
alldeles omintetgöres; detta kan räddas genom
kärleksfullt arbete oeh omsorg. Men nu
måste föräldrarnes hela sträfvan gå ut derpå,
att visa barnet, huru, äfven om brister finnas,
den goda och ärliga viljan aldrig saknas.
Förhållandet mellan dem kan efter detta
aldrig blifva det samma som förr; det kan
dock endels räddas.
Men lätt, oändligt lätt, glider i dessa tider
barnet ifrån dig. Det gäller en oaflåtlig
vaksamhet, en aldrig tröttnande omsorg. Framför
allt, stöt aldrig, aldrig barnet med likgiltighet
till baka, när det kommer till dig med sina små
sorger och fröjder. Vi veta alla, huru djupt
vårt innersta kränkes, om vi gå med en glädje
eller, än mer, en sorg för att förtro oss åt
en medmenniska, oeh denne då möter oss med
likgiltighetens kyla. Aldrig i verlden skulle
något kunna förmå oss att efter detta på
nytt öppna vårt hjerta för denna menniska.
Men i obetänksamhet kunna likväl föräldrar,
som hysa verklig kärlek till sitt barn, dag
efter dag, gång efter gång på detta sätt stöta
det ifrån sig.
Dess många små förtroenden kunna väl
ofta förefalla besvärliga oeh allt för
obetydliga, när du sitter i ditt arbete, upptagen af
vigtiga sysslor. Men besinna, att för barnet
är den vackra stenen, det funnit vid
stranden, och som det nu skyndar att visa dig,
för ögonblicket ett lika rikt glädjeämne som
någonsin för dig sjelf den största fröjd. Och
afvisar du det med otålighet, med ointresse
— för visso kan du vara säker, att det så
småningom drar sig till baka, sluter sig och
blir dig främmande, utan resonnemang, utan
att det kan hindras. Förfärlig blir den dag, när
du då, för sent, upptäcker, att det glidit ifrån
dig; då har du för alltid förlorat förmågan
att uppfostra det och leda det på rätta vägar.
På detta beror till det hufvudsakliga det
myckna famlandet och osäkerheten vid
barnauppfostran, att det stora flertalet uppfostrare
förlorat känslan af barnets innersta själslif,
kännedomen om dess moraliska drag.
Visst är, att med den ömmaste omsorg från
föräldrarnes sida förtrolighetsförhållandet till
barnen kan bevaras i många oeh långa år.
Kan man tänka sig en högre föräldralycka
än den, att dag efter dag, år efter år, i hvarje
stund kunna säga till sig sjelf: v jag ser hvar
tanke i mitt barns själ/» Det kräfver, detta
uppfostringsarbete, oaflåtlig uppmärksamhet och
kärleksfullhet, det ställer höga kraf. Men
det inviger ock dermed ditt lif åt den renaste
och ädlaste glädje, som är dödlige gifven.
J. N—g.
Ung den dog.
första rosen, som sprang i knopp,
^’ vår unga kärkek slog ögat opp.
Med sista rosen, som vind spred ut,
den vackra drömmen var drömd till slut.
När sist vi möttes, jag så dig fann,
som hade aldrig vi sett hvarann;
dock drömmen, drömmen, den mins du
nog
Den var så fager, att ung den dog.
Birger Mörner.
Om sällskapslif.
Hedersamt omnämd vid Iduns 5:te pristäfling.
|n af de gamla filosoferna liar sagt: »Om
2ü?Jä någon gudamakt toge oss ur denna
vimlande menniskohop och försatte oss på något
ställe i öknen samt gåfve oss der öfverflöd af
allt hvad naturen behöfver, men betoge oss
möjligheten att träffa någon menniska — hvem
skulle vara så af jern, att han kunde uthärda
ett sådant lif?» Häraf framgår, att man länge
insett och erkänt, att i menniskonaturen ligger
ett oafvisligt behof att få meddela sig med
andra; och att denna böjelse, som hvar och
en, på sitt sätt, söker tillgodose, kan medföra
både fördelar och olägenheter samt ålägger oss
sjelfva stora skyldigheter, vilja vi visa med
följande:
Menniskans böjelse för sällskap är för henne,
helt visst, en anledning till mycket godt,
såväl med afseende på de mänga fördelar, hvilka
gemensamheten i arbete tillför hela vårt slägte,
som ock för den enskildta personens andliga
utveckling, ty genom samspråk med sanna och
upplysta menniskor skingras okunnighetens och
tviflets mörker, sinnets störda jemvigt
åter-vinnes, och de spörjande, irrande tankarne lägga
sig till ro eller lemna rum för nya bättre
sådana.
Genom umgänget med menniskor lära vi
känna mången god karaktär, som kan verka
förädlande på vår egen; förvärfva må hända
någon vän, som varnar oss, då vi äro på
villovägar, uppmuntrar oeh stödjer oss, när våra
egna krafter öfvergifva oss och mötande
svårigheter komma oss att tro, att våra bästa
afsigter och redligaste sträfvanden varit förgäfves.
Tankeutbytet med’ andra skänker oss en
grundligare kännedom om oss sjelfva och den verld,
i hvilken vi befinna oss; vi lära oss inse, att
vi icke kommit till verlden för att i ensamheten
»nedgräfva vårt förlänta pund», oeh att vi
kanske tjena Gud bäst, då vi lefva och
arbeta midt ibland våra medmenniskor, samt att
detta, äfven om det sker i ringhet, kan ske
till hans ära och deras nytta.
Sammanvaron med andra kunna vi under
inga förhållanden belt ocli hållet undandraga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
