Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 19. Fredagen den 10 maj 1889
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för 6it | fs i i k i tidningen Innehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif ä
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — | U U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-
skor stå alltid blankade till reds. Hvart
tanken I, att detta sist skall leda?
K ej, lär först och frärhst ditt barn att bli
sin egen dräng, i stället att det sitter sora
herre innan det ens vet., livad herre är. Vill
du fostra din son till en god medborgare,
din dotter till en prydnad for sitt fosterland,
bringa dem i tid att inse, att de äro satta
här i verlden att på verkligt allvar vara
tjenare ...
»Den ej kan bygga sitt eget hus,
livad än han bygger, går snart i grus.»
Men då nu hemmet skall vara grundtypen
för allt samhällslif, följer naturligen af sig
sjelft, att det måste vara bygdt som ett godt
samhälle, det är — på auktoritet och på
kärlek. Låt kärlekens starka vind blåsa genom
ditt hus, arbeta med all flit på att dana ädla
traditioner, och det skall vara dina barn godt
att i en sådan luft växa upp åt ett offentligt
lif. Ur den kärlekens anda, som de der med
hvarje andedrag insupa, skall för visso i sin
tid födas den kärlek till fosterlandet, som är
det innersta vilkoret för hvarje ordnadt
samhälles lyckosamma bestånd.
En tjenst, som man ofta kunde vara
benägen kalla för en otjenst, har staten gjort
hemmet, då den genom sitt skolväsen tagit
barnens uppfostran på entreprenad, till och
med den religiösa. Ty så ofantligt
missbrukas af föräldrarne denna det offentligas
omsorg, att de ofta känna sig rent af frikallade
från hvarje omsorg för egen del. Och
olyckligare kan det knappast gå.
Ty hvad är det väl då, som skolan kan
gifva? Litet, allt för försvinnande litet.
Derhän ha vi fört det, att inom skolans område
ej längre lifvets allmänna lagar gälla. Ofta
en tom, själlös utanläsning, ett inpluggande
af ord, der det lifliga barnasinnet fordrar
sjelfva verklighetens gestalt.
Hvad ser den lille, der han sitter böjd
öfver sin lexa, låt oss exempelvis taga: sin
historia? Det är icke de händelser, som
författaren i sin framställning velat
åskådliggöra, som nu i liflig realitet stå för hans
syn. Det är den oeh den sidan, som lexan
omfattar, som skall läsas in, oeh från
hvilken han ej kan abstrahera. Så fäster sig
boklig kunskap sida från sida som bilder i
barnets sinne. Men detta är ej verklighet.
För att belysa saken: du minnes kanske,
kära läsarinna, ännu i dag slaget vid Lutzen
ur din lärobok; slaget vid Lützen —ja, väl,
på den högra sidan midt i boken, och så
med den stora bläckplumpen der uppe i det
venstra hörnet! Och aldrig, aldrig kan du
höra detta namn nämnas, än i denna dag,
utan att ögonblickligen du har den framför
dig — der! — den högra sidan och den
svarta plumpen.
Men vi fråga eder: är detta att lära för
lifvet?
Nej, för visso ej. En tom lexläsning, en
andlig gymnastik — utan anda. Det borde
ej gälla hur många sidor jag lärt, utan hur
djupt jag lärt. Men det är ej ofta vårt
moderna skolväsen räknar efter den
synpunkten. Om det endast verkligen vore
förhållandet, att barnet visste, hvad det kan göra
reda för, och icke visste, hvad det ej kan
redogöra för. Men tro vi detta, falla vi i en
farlig förvillelse.
Ofta får barnet i sjelfva kristendomens
namn lära sig att säga den rena motsatsen,
mot livad det sjelft erfarit och tänker. Det
sitter der på examen och svarar på lärarens
fråga med sin inpluggade fras, att »jorden
är en jemmerdal». Det är en lögn, det
tvingas att säga, ty det tror det ej sjelft — dess
bättre! De flesta barn förmena ej, att
jorde-lifvet dock är så jemmerligt; man ser tingen
i ett skärare ljus i de åren.
Men bevars väl, vi tvinga på de små våra
egna, utvuxna begrepp. Och så skola dessa
»andliga småttingar» så att säga gå och bära
på »fars stora kläder», hans stora ord, som
de slätt icke passa i.
*
Modern pedagogik har insett det skadliga
i detta själlösa pluggsystem. Man har sökt
undvika Schylla, men man stötte på
Charybdis. Man har lemnat ett ondt för att
råka hufvudstupa i ett annat. Se här, hvar
man trott sig finna vägen.
Läraren lemnar boken å sido och berättar
i dess ställe för barnet. Derigenom vinnes
visserligen mera lif, större åskådlighet. Men
märk väl — nu fordrar han, att barnet,
dagen derefter t. ex., skall återupprepa det,
berätta det samma igen. Följden blir, att
barnet från första böljan »biter sig fast» med
all sin uppmärksamhet vid det utvärtes af
lärarens framställning för att ha stöd för sitt
minne. Men det finaste, den andliga
innebörden går förlorad.
I längden uppstår, än mer, en vexelverkan
mellan lärare och barn; ty den förre, som
finner, att lärjungen fäster sig just vid det
ytliga, kan ej undgå att omedvetet glida öfver
till en ytlig oeh tarflig berättarkonst, om oek
från början aldrig så god förtäljare.
Denna öfvergång från bokpluggning till
berättelsepluggning kan möjligen i någon liten
mån betecknas som ett framsteg; men det
har dess värre ej mägtat att bringa
undervisningen öfver från torr dogmatik till
lefvande anda. Öfver hela vårt moderna
skolväsen står som ristadt med djupa drag
detta enda ord: kunskap. Ack, att vi
kunnat förgäta, att den inskriften i dess ställe
måste lyda: lif!
Vinna vi ej på detta område snart en
grundlig reform, gå vi i sanning "en dyster
framtid till mötes. Nu rycker skolan
barnen från hemmen och från praktisk
lifserfa-renhet och lärdom. Så starkt sträfvar den
efter denna torra, ytliga boksynthet, som vi
hedrat med namnet kunskap, att den dervid
hindrar och förqväfver den personliga
utvecklingen hos våra barn. J. N—g.
För öppna fönster.
r^genom mitt öppna fönster
strömmar luften, mild och ljum,
ocli fyller med vår mitt hjerta
och fyller mecl vår mitt rum.
Och pennan glider ur handen,
som någon den sakta tog —
en fe mecl glänsande vingar,
en vårnatt född i en skog.
Och tankar, mörka ocli tunga,
bekymmer för morgondag,
dem tog hon visst äfven med sig.
ty glittrande glad, blef jag.
Jag ställer mig midt i fönstret
och ho iss lar en lång melocli
och svaras ur soliga rymder
af sträckande foglars skri —
Af sträckande foglar, som flytta
från Nilens dyiga strand
till blanka, glimmande fjärdar
i de ljusa nätternas land ...
Daniel Fallström.
Fördomar och åter fördomar.
Af Karna.
|j|| Iduns nummer för den IS april
förekom-«-*-» mer af vår värderade författarinna
Mathilda Langlet en uppsats, »Fördomar»
benämd, hvari förf. med lätt ironi och humor
belyser några bland de rent af ynkligt löjliga
sådana, hvilka nästan hos hvarje qvinna möta
oss. Detta har ingifvit mig håg att här tala
om en del andra fördomar, som gjort, göra oeh
äfven framdeles komma att göra mycket ondt,
om vi ej med allvar arbeta för att rensa bort
dem; fördomar, som hindra många qvinnor att
utveckla sina anlag å det rent praktiska
området och i stället tvinga dem in på banor,
der de ej alls passa, och der de göra mera
skada än gagn.
Men hvarför får då ej hvar oeh en söka
sin utkomst inom det fack hon sjelf åstundar,
inom det rent praktiska området? Jo, derför
att det ej »passar sig», man får ej for
»slägtingar», »namnet» oeh flere sådana lumpna skäl.
Och den qvinna, hvilken är nog oförskräckt
att, trots en hel mängd gamla fordomar och
trots slägtens och bekantas ogillande, dock
ej bry sig om att aflas bland tusentals mer
eller mindre behöfvande efter någon bank-,
kontors-, telefonist- eller lärarinnebefattning,
utan i stället väljer ett »mindre fint» arbete,
hvilka hårda strider, hvilka bittra
förödmjukelser, hvilken sårande medömkan får hon ej
uthärda! Jag hör nu mången anmärka: »Hvad
hon är enfaldig, som fäster sig vid detta; vilja
hennes bekanta ej veta af henne, sedan hon
valt ett hederligt arbete, så äro de ej heller
mycket värda, och det är ingen forlust att
mista dem.» Ja, detta låter helt förståndigt,
men — de flesta af oss hafva, i högre eller
lägre grad, en viss stolthet; det är tungt
att se sina forne umgängesvänner gå förbi utan
en helsning eller vänlig blick, bittert att veta
sig ej hafva förtjent deras ringaktning annat än
genom sitt enkla arbete eller handtverk. Låt
vara att stoltheten är en smula falsk, ja,
fåfäng, de flesta af oss hänga dock fast vid den
umgängeskrets man från barndomen tillhört,
man må nu stå i adelskalendern, slägtkalendern
eller ingen kalender alls.
Jag vet t. ex. en flicka, ett par och tjugu
år, hurtig, dugtig och företagsam, tillhörande
en s. k. fin familj. Hon hade från sin
spädaste barndom vårdats af en förståndig,
tänkande mor, men af en något fåfäng far.
Modern dog ty värr, innan Betty fylt 18 år.
Husets umgänge var stort, och Betty var ej mer
än 17 år, då man förlofvade bort henne, än med
den ene, än med den andre. Så dog fadern,
oeh nu stod hon ensam, — på faderns sida
hade hon nog några slägtingar, men hade aldrig
känt sig dragen till dem, — det allmänt som
solidt ansedda boet visade sig efter
bouppteckningen lemna föga eller intet öfver till
dottern. Hon lade nu in ansökningar om plats
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0158.html
